Denna text ansluter till artikeln ”Vem var Stellan Arvidson (S)?” i Det Goda Samhället och handlar primärt om lärarlag som Stellan Arvidson förmedlade och införde i svenska skolan. Texten vidgas också till arbetslag i kommunal byråkrati och tjänsteverksamhet som skribenten kunnat studera på nära håll. Texten är varken tillämplig på eller avser de arbetslag som förekommer på exempelvis byggarbetsplatser. De har en helt annan bakgrund och effektivitet.
Jag har några gånger tidigare presenterat följande tankegång men eftersom ingen bryr sig om den finns det två möjligheter: antingen tänker jag fel eller också kan jag inte förklara de självklarheter jag tror mig ha iakttagit.
Idag firar vi Fars dag. Jag avundas alla er som fortfarande har era pappor i livet – jag skulle ge mycket för att få fira honom med starkt, gott kaffe och något av de bakverk han tyckte mest om. Arrakskrans var en favorit, minns jag, och så mammas goda gräddtårta förstås. Han var också barnsligt förtjust i wienerbröd och drömtårta så det brukade bli ganska välfyllda kakfat när han skulle firas.
Varför firar vi då Fars dag?
Presidentvalet i USA har återigen gett makten till Donald Trump. Detta trots att han är narcissist, har storhetsvansinne, dömd för diverse brott, har ”taffligt” språk och ljuger ofta. I filmen The Apprentice, som går på biograferna nu, förstår man honom bättre. Trumps läromästare var advokaten Roy Cohn, 1927 – 1986, känd/ökänd från bland annat McCarthys senatsförhör om oamerikanska aktiviteter och rättegången mot spionerna Rosenberg. Cohn lärde Trump att aldrig medge något fel, alltid attackera, ljuga om det behövs och aldrig aldrig ge sig. Allt detta tog Trump till sig, och följdriktigt har han aldrig medgett att han förlorade presidentvalet 2020 eller att han stötte, eller till och med initierade, invasionen av Capitolium 2021. Precis sådan arrogans är delvis det som har gjort Donald Trump så framgångsrik.
Idag är det 86 år sedan novemberpogromen – den så kallade kristallnatten – inträffade, natten mellan den 9 och 10 november 1938. Den var ett medvetet led i den eskalerande antisemitism som frodats i Tyskland efter nazisternas makttillträde – en natt då judiska butiker, synagogor och hem sattes i brand. Tusentals judar misshandlades, hundratals mördades och tiotusentals judar fördes till koncentrationsläger.
Nu ser vi på nytt hur antisemitismen förgiftar Europa. Men idag är det är islamister och vänsterextremister som går i främsta ledet.
Så länge jag har läst tidningen så har ett samhälleligt orosmoment varit permanent närvarande: risken för arbetslöshet, särskilt industrins – hur industrin nu definieras – tillbakagång från kanske en tredjedel av de sysselsatta vid andra världskrigets slut till drygt en tiondel nu.
Med tanke på förskräckelsen, oron, ojandet och den allmänna uppståndelse som USA-valet föranlett, särskilt det lidandecrescendo som svenska tidningar flagellerat sig med sedan det visat sig att Trump vann – vann! – har jag försökt att begripa mig på upprördheten och de starka känslorna.
Det blir tyst när den pro-palestinska demonstrationen ska gå genom Malmö på söndag. Det säger arrangören, Nabil Abdulmajid, i en intervju i SVT. Anledningen är att det har förekommit ”slagord”. Nu vill man ”testa” att demonstrera under tystnad.
Nu vill man det. NU! Efter mer än ett år av eskalerande antisemitism och jihadism. Vilken värld lever han i om han tror att det här kommer att mildra svenska folkets vrede över de allt mer aggressiva demonstrationerna?
Frågan om abort väcktes under senaste valrörelsen. SD hade i sitt program förslag att gränsen när abort skall vara tillåtet sänks från 18 till 12 veckor. Detta väckte givetvis omedelbart övriga partiledares indignation – Annie Lööf ansåg t.ex. att ”kvinnan skall ha rätt till sin kropp”. Skall detta tolkas så att C anser att abort skall tillåtas intill födseln? Innebär ”att kvinnan skall ha rätt till sin kropp” att hon har exklusiv rätt till fostret? Att mannen/fadern inte har några rättigheter vad gäller fostret, ett av många lågmärken i den politiska debatten. En allvarlig fråga som därmed inte blev seriöst behandlad vilket den förtjänar.
Den så kallade islamistiska/muslimska ”kampanjen” mot socialtjänsten är inte en kampanj och kommer inte att ta slut på många år.
Man kallar problemet en ”kampanj” för att förminska det och få det att framstå som något konstruerat och övergående.
Donald Trump vann valet och i Sverige råder förstämning. Depressionen ligger som en våt filt över tv-huset, radiohuset och de stora tidningsredaktionerna. Nu gäller det att överleva de kommande fyra åren, som viktigpettern Carl Bildt ödesmättat uttryckte sig i en intervju i Aftonbladet.
Jag funderar mycket över maktförhållandena i vårt samhälle eftersom en i mitt tycke överspelad huvudmotsättning mellan arbete och kapital, mellan socialism och borgerliga ideologier, tar upp alldeles för mycket av vår – därför falska – samtidsförståelse. Det är ett artigt sätt att säga att samtidens politiska debatt mest består av irrelevant skitprat eftersom debatten ännu inte upptäckt demokratins förvandling till politikervälde och därför inte heller förstår att vår tids politikervälde är en ny samhällsbildning som följer sina egna regler.
Nyligen skrev jag en krönika om skamindustrin, alltså hela den apparat eller rörelse som dagligen påminner oss om skälen till att vi bör skämmas, till exempel:
De många bland verklighetens folk och de få modiga bland de lärda som sedan länge varnat för vart Sverige och Västeuropa barkar, har de tongivande PK-etablissemangen klassificerat som primitiva och onda, i det första fallet, och i det senare som oberörbara.
Bland sociologer och andra samhällsgrubblare utövas en sport som aldrig tycks trötta dem, nämligen att slutgiltigt förklara det största undret som vederfarits människan. Fina försök har gjorts men aldrig med en sådan kraft att sporten kunnat avdankas såsom färdigspelad och historiskt onödiggjord.
Idag går USA till val och omvärlden håller andan. Särskilt hårt håller de svenska mediehusen andan. Ska deras kandidat vinna – eller blir det deras hatobjekt som tar hem spelet?
I min ungdom pratades det mycket om politiska fångar. Den som ville göra en insats för mänskligheten kunde gå med i Amnesty International och bidra till att ”samvetsfångar” runt om i världen släpptes ur fängelset. Amnesty’s lista över politiska fångar innehöll inte bara internationella namn som Nelson Mandela och Andrej Sacharov, utan också lokala samvetsfångar i Sudan, Indonesien, Gambia eller Turkiet. Det tycktes inte finnas någon fängelsehåla någonstans, dit inte Amnesty’s granskande blick nådde. Så här skrev man på sin hemsida 1996:
Alla människor kan uttala mindre ogenomtänkta saker, vissa mer än andra. Men de flesta får en andra chans, ofta även en tredje och en fjärde. När Gina Dirawi havererade i antisemitiska uttalanden byggde SVT en skyddsmur kring hennes person och lät henne leda Melodifestivalen. Och efter att Stina Wollter spridit antisemitiska konspirationsteorier kontrakterade SVT henne för en egen programserie.
För vissa finns dock ingen förlåtelse alls. Som min väninna, till exempel, som var tidig med att ifrågasätta sådant som andra inte vågat förrän på senaste åren. Hon är fortfarande en paria, har svårt att få jobb och tvingas stå ut med elakt förtal.
USA-valet närmar sig, ett av historiens viktigaste enligt både Trumpanhängare och Harrisanhängare. Självklart hålls det valvakor även i Sverige. Här är några av dem:
Broschyren Om krisen eller kriget kommer – Viktig information till Sveriges invånare har utarbetats och distribuerats till hushållen av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Myndigheten har säkert gjort så gott den har kunnat och jag har inga invändningar mot tips om att jag bör ha en batteriradio, en massa dricksvatten, matkonserver och brännved hemma för den skull Putin skulle angripa landets infrastruktur och Nato – som ska bidra till vårt försvar enligt den romantiska musketörsprincipen ”en för alla, alla för en” (åtminstone tillfälligt, till katten bör man lagra förnödenheter ”för minst en veckas beredskap” och då ska väl lika mycket krävas för människor) – inte hunnit komma igång. Det står visserligen inte i broschyren att det är just Putin som vi har anledning att ängslas över men vi som har gjort lumpen minns att Sverige av tradition dragit sig för att i klartext omnämna den förväntade huvudfienden; i mina soldatböcker omtalades han som Stormakten Röd.
Idag är det ingen vanlig dag. Idag är det den dag då Degerfors IF åter säkrat en plats i Allsvenskan – och denna gång tog det bara en säsong för laget att samla ihop sig efter nedflyttningen i Superettan. Vad mer är; det röda-vita laget övertygade hela hösten och vann serien med god marginal.
Jag förstår att många läsare är totalt ointresserade av fotboll. Men bruksfotbollen är en stor och viktig del av det svenska kulturarvet och få svenska orter representerar detta lika väl som Degerfors.
Den här krönikan firar i dagarna tio år. Jag tyckte att den denna allhelgonahelg kunde få komma ut och lufta sig igen eftersom budskapet känns lika relevant som vid det första publikationstillfället.
När man jobbar i u-länder, vilket jag har gjort, upptäcker man att de chica överklassmänniskor bland ländernas medborgare man enklast kommer i kontakt med ganska ofta har en nedlåtande inställning till sina respektive hemländer. Det går att förstå eftersom dessa länder ju faktiskt befinner sig på en lägre utvecklingsnivå. Sjukvården är ofta undermålig, trafiken infernalisk, korruptionen utbredd, tillgången på elektricitet opålitlig och så vidare. De medborgare i sådana länder som fått tillfälle att se världen och besöka nationer som Tyskland och Sverige, där saker och ting faktiskt fungerar, måste såklart dra sina slutsatser. Det ligger förstås nära till hands för dem att observera och ge uttryck för defekterna i de samhällen där de bor.
Under den första tre fjärdedelen av 1900-talet närmade sig många av de politiska ledarna i muslimska länder sekularismen, i synnerligt Turkiets Atatürk. De religiösa extremisterna, såsom Muslimska Brödraskapet, grundat 1928 i Egypten, bekämpades och var marginella och allt fler medborgare vände sig till modernismen.
Lars Strannegård, professor och rektor vid Handelshögskolan i Stockholm (och välförtjänt berömd för att ha infört ett antagningssystem som sådana som jag tjatat om i decennier, nämligen det som tillämpas på västra halvklotet där urvalet av elever att antas vid en skola bestäms av prov vid antagningsskolan, inte av betyget från avgångsskolan) gör två betydelsefulla påpekanden i en artikel i DN Kultur.
James O’Keefe nådde internationell ryktbarhet 2020, när hans organisation Veritas avslöjade en lång rad oegentligheter i det amerikanska presidentvalet. Två år senare blir han viral på nytt. Denna gång med en video som visar hur en forskningschef på Pfizer, under en fingerad Tinder-date, skryter med hur man kan manipulera virus för att ”skräddarsy” kommande vacciner. Videon slutar med att Pfizerforskaren löper amok och börjar slå vilt omkring sig. Kort därefter blir O’Keefe kickad, utfrusen och stämd av sin egen organisation.
Hur många gånger har man sagt så? Och hur många gånger har man inte tänkt att nu, kanske, det händer… men tvingats inse att ingen fot kommer att sättas ner. Jag befarar att det blir likadant nu, när hijabförespråkande muslimska föräldrar vill tvinga bort en rektor som har synpunkter på att småflickor bär religiös klädsel.
Arter är betydelsefulla företeelser i människornas liv om inte annat så för att vi använder dem som föda. Kanske är det därför mänskligheten ägnat en hel del ansträngning till att spekulera kring arternas tillkomst och indelning i ordnade kategorier. Enligt Bibeln ska de ha uppstått i ursprunglig och evig form på skaparens mandat medan senare tiders tänkare – och jag tänker då särskilt på Charles Darwin (bilden) – snarare föreställer sig att arterna befinner sig under ständig utveckling i enlighet med ett ständigt återupprepat sinnrikt schema i tre steg:
Det verkar som vi västerlänningar skall skämmas för den erövring av världen som våra förfäder genomförde de senaste 500 åren. Den kolonisering av resten av världen skedde förvisso inte utan våld, tvång och exploatering av de områden som européerna lade under sig. Men det var ingenting som Europa var ensamt om. Genom hela historien av olika imperier vuxit för att senare gå under mot ett nytt uppstickande imperium.
Så var det dags för Halloween igen. Som infaller idag, den 31 oktober, och inte samtidigt som Alla Helgons Dag. Man borde inte behöva upplysa om det men i Sverige tycks det råda ständig förvirring om detta. Och det är kanske inte så konstigt eftersom vi adopterat den här högtiden utifrån. Men i vår familj har Halloween firats redan innan jag föddes, tack vare min mormor som adopterade seden från sin syster som emigrerat till USA (vilket jag har skrivit mer om tidigare här på DGS). Jag älskar verkligen den här högtiden och dessutom älskar jag skräckfilm och passar i vanlig ordning på att tipsa om några av de bästa skräckfilmerna som finns att streama just nu.
När den hittills största migrantvågen drabbade Sverige för ungefär tio år sedan var det fortfarande många svenskar som inte trodde på företeelsen ”kulturskillnader”. De trodde inte att det fanns några mentala skillnader mellan oss svenskar och asylsökande från exempelvis Syrien, Irak och Etiopien annat än att invandrargruppen ofta hade krulligare hår och mörkare skinn. I övrigt var de nyanlända lika svenska som om de vuxit upp i Alingsås. Den svensk som uttryckte någon annan uppfattning hade enligt den allmänna meningen i egenskap av rasist mält sig ur den nya, med MENA-gener förstärkta, svenska gemenskapen.
