Som barn fick jag alltid höra att optimism var något bra. Gott humör och ett positivt sinnelag löste de flesta problem och pessimister var bara ett gäng gnälliga tråkmånsar. Inget att fästa sig vid. Varje gång man knäppte på barnradion 1965 hördes låten ”Sudda sudda bort din sura min” (som jag för övrigt hatade). Sorglöshet var idealet och gladast av alla var Thore Skogman. Det mest deprimerande man kunde höra på Svensktoppen var ”Lyckliga gatan”.

Som så många andra befinner jag mig i ett tillstånd av raseri idag, över att den algeriske boxaren Imane Khelif tillåts boxas som kvinna i OS. Konsekvensen av det har, än så länge, blivit att en kvinnlig motståndare tvingades avbryta matchen på eget bevåg av rädsla för sitt liv. För att uttrycka det som en brittisk talk show-värd: ”This is a bloke beating up a woman”.

Frågan som alla, framför allt alla kvinnor och kvinnoorganisationer, nu bör ställa sig är: Kommer hbtqi-rörelsen att bli slutet för kvinnors möjlighet att tävla på jämställda villkor?

På den intellektuella nivå där folk, även jag, gör sina politiska ställningstaganden – det vill säga i en outredd och ständigt pågående process som blandar tillfälliga intryck, långsiktigt utvecklade verklighetsuppfattningar och känslor, påverkan av plötsligt uppblossande händelser i omvärlden, offentlig statistik, resonemang från en bra bok samt bekantas uppfattningar – är jag numera ganska trött på morden, skjutningarna, sprängningarna och gangsterfasonerna i Sverige.

Med undantag för en och annan paus, medan de svenska medierna vässar argumenten, fortsätter tidningarnas krav på att IS-terrorister som lämnat Sverige för mordkalifatet ska ”hämtas hem”. Senast låter Expressen den ökände terroristen Michael Skråmos svärfar Patricio Galvéz komma till tals. Nu propagerar han, med Expressens ivriga hjälp, för att ta ännu fler terrorister till Sverige, och ytterligare öka otryggheten på våra gator.

Om detta har debattören Jelena Bonner skrivit en lysande text i document.se:

För den som ofta bekymrar sig över det svenska tillståndet och därvid frågar sig hur de har det i andra länder är det en klar fördel att ha en portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro som har ett annorlunda perspektiv och kan hjälpa till att tolka läget. Till exempel träffade jag för någon vecka sedan en personalchef (alltså en Human Relations Officer) på ett medelstort svenskt företag. Mest för att ha något att prata om frågade jag vad personalavdelningen (the Human Relations Office) just nu funderade på.

Fram till för bara några dagar sedan trodde jag att Ukrainakriget var ett slag mellan Ukraina (och dess allierade) och Ryssland (dito) som i stort sett höll sig inom Ukrainas gränser (framför allt eftersom Ukrainas allierade, såsom USA, inte gillar att ukrainsk militär använder de allierades militära utrustning att skjuta in på ryskt territorium). Men nu har jag blivit varse något som kanske redan stod klart för dig, nämligen att detta krig sprider sig över världen och att Ukrainas militära underrättelse- och säkerhetstjänst opererar utomlands, framför allt, som det verkar, i Afrika.

Efter det brutala knivdådet i Southport i England, där tre barn hittills dött av sina skador och ytterligare sex barn och två vuxna vårdas på sjukhus, står en sak klar. Det är inte bara Sverige som är illa ute. Det viktigaste för de brittiska myndigheterna är nämligen att allmänheten inte ”spekulerar” om vem och varför, det framgår i vartenda nyhetsinslag. Det säger något om myndigheternas attityd till den breda, skötsamma allmänheten. Den ska hållas kort och får inte reflektera över sakernas tillstånd.

En av de märkvärdigaste och mest oförklarliga samhällsförändringar som inträffat i det nära förflutna – precis vad jag menar med ”nära förflutna” vet jag inte, det är ungefär som när Anders Tegnell uppfann åldersbestämningen ”äldreäldre” – är att tandläkare och likställda har börjat skicka ut elektroniska påminnelser om planerade besök när den beslutade tidpunkten närmar sig. Sådana påstötningar kan med en välvillig tolkning beskrivas som en höjning av samhällets civilisationsnivå eller grad av allmänmänsklig omtanke. Själv blir jag bara förbannad och kan gå en hel dag och reta mig på sådana meddelanden.

På ålderns höst har Magnus Uggla gjort som diverse andra gamla artister och startat en podd. Uggla & Uggla heter podden som han startat med sin dotter. I det senaste avsnittet tog de båda ugglorna upp det faktum att coole Magnus blivit stoppad för fortkörning. Nu hävdar 70-åringen att polisen ”hotade” honom att erkänna sitt brott.

Man kan inte låta bli att undra vad för slags moralisk kompass Uggla har om han på fullt allvar hade tänkt att neka till något som redan var bevisat av polisens fartkamera. Men det är inte det dummaste han vräker ur sig, pajasen.

Patrik Engellau ställde sig frågan här om PK-ismen tar slut.

Jag tror att den tar slut. Inget är evigt. En blick på historien ger besked. Kyrkan skaffade sig enorm makt och rikedomar genom att den lyckades skrämma upp folk att de var dömda till evig förtappelse om de vågade trotsa den. Kyrkan varade i tusen år i vårt land men är numera helt knäckt och invaderad av andra läror.