Igår fick jag ett samtal från en god vän jag inte talat med på länge. Som vanligt kom vi in på politik och denna gång specifikt äldreomsorgen. Vad fan får de äldre får pengarna, egentligen? Otrygghet, språkförbistring och kulturkrockar – våld och våldtäkter mot de äldre, felmedicinering, stölder.
Det är något som är fundamentalt fel med människosynen i det här landet.
Igår hade jag förmånen att gripas av en troligtvis självklar insikt av närmast filosofisk karaktär, nämligen att de medborgerliga fri- och rättigheterna inte är förenliga med staten, framför allt inte med staten i sin förädlade – en del skulle säga urartade – existensform som välfärdsstat.
Det här är en film som jag och mina kompisar såg många gånger på 80-talet. Jag tänkte inte på den här skräckkomedin som en julfilm förrän ganska nyligen. Vi gillade de elaka och coola små gröna varelserna – gremlinerna – som härjade i småstaden Kingston Falls. Julen utgjorde en kuliss som man inte ägnade så mycket uppmärksamhet. När jag nu ser om den är det tvärtom: gremlinernas upptåg intresserar mig inte, däremot stämningen, kostymerna och tidsandan. På Internet ser jag att filmen numera räknas som en julklassiker.
Det välfärdsindustriella komplexet värnar om sina klienter. Komplexets kärna är hälso- och sjukvården, skolan och socialtjänsten. När regeringen nu – av omsorg om skattebetalarnas bördor och en allmän känsla av att folk inte har rätt till saker som de inte har rätt till – på 877 sidor utrett och avgett förslaget Vissa åtgärder för stärkt återvändandeverksamhet och utlänningskontroll (SOU 2024:80) visar det sig att just dessa myndigheters klientgrupper, såframt de är någon sorts invandrare, trots allt har en del rättigheter som de inte har rätt till.
Skämtteckningen ovan visar en ”klimatförnekare” som hamnar i helvetet och stortrivs, allt medan djävulen frustrerat tittar på. Att förneka klimatet går naturligtvis inte, men att förneka huruvida vi står inför ett ”klimatnödläge” är realistiskt och så även alternativt att vara ”klimattvivlare”. I dagarna har FN:s klimatmöte, COP29, just avslutats i oljerika Baku där det (efter förlängning) slutligen beslutades att 300 miljarder USD årligen skall ”skickas” från den rika världen (alla OECD-länder där Sverige ingår) till det globala syd (utan att specificeras hur de skall användas). Länderna i det globala syd hade dock krävt betydligt mer, hela 1 300 miljarder USD per år, och var besvikna – för att utrycka sig diplomatiskt.
Rubriken är namnet på en dikt av Gustaf Fröding som handlar om kärleken och drömmarna men också om livets realiteter. Första och sista stroferna handlar det ljuva som livet lovar respektive de stötestenar som normalt kommer i vägen:
Den frågan är ständigt lika aktuell och inte har den blivit mindre aktuell av SVT:s film Aldrig mer kebab, som handlar om kebabförsäljaren Gurgin som fick anställning på Sveriges Radio. Han har tröttnat på att arbeta för brödfödan och blir vegan för klimatets skull. Man får anta att det också är för klimatets skull han åker runt i en ålderstigen dieseldriven husbil i både Sverige och andra delar av Europa. Han har viktiga åtaganden, nämligen, inte minst i EU-huvudstaden Bryssel dit han kör för att visa upp ett plakat som informerar allmänheten om att han är vegan.
Miljon-, miljard-, biljon- och de övriga tusentalsnollorna brukar strula till de enklaste beräkningar, men jag tror följande stämmer även om slutresultatet känns förödande. Det handlar om vad vi, alltså vi vanliga fullskattebetalande svenskar, ytterligare ska betala för det påstått framgångsrika men, enligt de biståndsmottagande u-länderna, totalt otillräckliga klimatförhandlingsresultat som uppnåddes vid COP20-mötet i Azerbajdzjan nu sistlidna helg.
Johan Hakelius på Tidningen Fokus påpekar att i princip hela SvD:s redaktion utgörs av kvinnor. Hela 17 kvinnor och inte EN enda man. Se nedan.
Av något skäl – det kan vara Elon Musk som fått ett eget amerikanskt statsdepartement för att bekämpa byråkratin – har jag på senare tid funderat alltmer över hur den offentliga byråkrati, som jag brukar ondgöra mig över, egentligen fungerar. För dagens byråkrati är inte samma djur som gamla tiders. Liksom andra organismer har den efter Darwins principer anpassat sig till förändrade omständigheter och försörjningsmöjligheter.
Nu har journalistkåren delat ut årets pris till journalistkåren. På prispallen står bland andra Cecilia Uddén, Robert Aschberg och undercover-grabbarna från Kalla fakta. Den såg du inte komma va?
Klart du gjorde. Ingenting är så förutsägbart som journalisternas klubb för inbördes beundran.
Investmentbanken Goldman Sachs skriver ner värdet på sin investering i Northvolt från 896 miljoner dollar, motsvarande nästan 10 miljarder kronor, till 0. Beskedet kom i en skrivelse till investerarna.
Att vara den som går mot strömmen är inte alltid lätt. Här i Sverige har det de senaste åren inneburit svår stigmatisering av människor som ifrågasatt invandringspolitiken eller den gröna omställningen. Men så här har det varit även historiskt, det kan man se på exemplet Ignaz Semmelweis, den ungerske läkaren som var först med att se ett samband mellan dålig hygien och sjukdomar.
I min bokhylla finns många bortglömda böcker som jag ibland läser (ofta för första gången) för att få reda på hur folk tänkte förr. Just nu ägnar jag mig åt några hylldecimeter skrifter av Lars Gustafsson varav den aktuella heter Herr Gustafsson Själv, tryckt 1973, och egentligen oläslig eftersom författaren mest sysslar med en kråmande självbespegling vars underliggande budskap är att Gustafsson är väldigt intelligent. Men den som lyckas bekämpa sin inre jantelag och allmänna lust att sätta Gustafsson på plats tvingas motvilligt att för sig själv erkänna att Gustafsson kanske har rätt i sin bedömning.
Självklart är jag medveten om att det inte är god ton att visa någon sorts nyfikenhet över de samhällsexperiment som presidentvalde Trump för närvarande tycks vara i färd med att iscensätta annat än om syftet med nyfikenheten är att visa vilken skada experimenten kommer att åsamka resten av världen, inte minst de illiterata bonnläppar som röstade på fanskapet. Trots det kan jag inte låta bli att tänka något litet på vilka förändringar som kanske kan inträffa i USA och hur dessa skulle kunna påverka Sverige – även om jag är väluppfostrad nog att utgå ifrån att Elon Musk, som ska bekämpa byråkratin, med säkerhet kommer att misslyckas.
Så har den då kommit, den nya broschyren från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Idel uppmaningar och påbud där varje formulering genomsyras av ett underliggande men mycket tydligt budskap: den dag då det blir allvar har du bara dig själv att lita till. Dessutom har de eskalerande varningarna om hot lett till att en rad oseriösa aktörer ser en möjlighet att sko sig på människors växande oro.
Ett sätt att definiera ett hemland kan vara ”ett land där du inte behöver förklara varför du är där”.
När du befinner dig i ett annat land än ditt eget förväntar sig människorna att du ska kunna förklara vad du gör där. De förväntar sig ett skäl för din närvaro. Du kan vara turist. Du kan vara där i affärer. Du kanske är kär i någon av landets söner eller döttrar.
Det är märkvärdigt med vilken frenesi svenska folket, i varje fall den del av dem som jag råkar träffa, avskyr Donald Trump. Hatet är imponerande inte bara i sin vildsinthet utan även för att så många av den presidentvaldes svenska fiender inte anser sig behöva sätta sig in i Trumps idéer och program, exempelvis genom att lyssna på tal och intervjuer ”eftersom han ändå bara ljuger när han inte uppviglar till statskupp”.
Riksdagen förväntas med rätta vara en av demokratins viktigare institutioner. Andra viktiga institutioner är grundlagarna och särskilt yttrande-, tryck- och mötesfriheten som alltmer utmanas och urholkas bland annat genom lokala ordningsstadgor trots principiell konflikt med grundlagen. Ett markant exempel på urholkning av grundlagens stadganden är gummiparagrafen om ”hets mot folkgrupp” som tolkas olika av olika domstolar, där man numera i lägsta instans i Malmö kan dömas till fängelse.
Det finns nog inga tankegångar och ideologifrön som – hur bisarra och samhällsfientliga de än må förefalla samtiden – inte kan slipas och vidareutvecklas till full social acceptans i de mest respektabla kretsar om det bara finns ett gryende intresse som ligger bakom och trycker på. Om man för hundrafemtio år sedan i en välskriven debattartikel hade föreslagit statligt finansierade könsbyten på omyndiga barn så hade man antagligen blivit satt på fästning.
– Du är rasist! Du är SD!
Mannen såg ut att vara i 45 – 50-årsåldern, hade Mellanösternursprung, och talade bruten svenska. Att han var muslim var det knappast någon tvekan om, eftersom hans slöjklädda fru stod bakom honom och såg förskrämd ut.
Nyligen skrev jag om Gert Wingårdh och hans DDR-inspirerade sarkofag på Djurgården. Jag drog då parallellen mellan arkitekter som Wingårdh, som följer den postmoderna politiska inriktningen och drivs av att provocera, med journalistkåren. Båda yrkesgrupperna strävar efter att fjärma sig från det de, med största sannolikhet, ser som ”pöbeln”. Arkitekterna genom att skapa byggnader som allmänheten inte vill ha – journalisterna genom att ständigt vinkla
För precis sex månader sen, under slutspurten till EU-valet, stod jag och några kompisar utanför en valstuga på Avenyn och kampanjade för Medborgerlig samling. Vi hade sökt polistillstånd i vanlig ordning, och när valet var över skulle valstugan bortfraktas och platsen städas på vår bekostnad.
En av de få saker alla människor har gemensamt är att vi måste hitta metoder att försörja oss. En del metoder visar sig vara så framgångsrika att de blir nästan generellt tillämpliga, till exempel jordbruket för några hundra år sedan som i Sverige direkt gav föda till nästan hela befolkningen. Sedan slog den industriella revolutionen igenom och ett stort antal alternativa och mycket användbara födkrokar utvecklades.
Igår hände det igen, det där som numera händer så ofta att man knappt höjer ögonbrynen. En skjutning mitt i en galleria, i lunchrusningen bland människor som har all rätt att äta lunch utan att riskera att bli träffade av en kula.
Medierna beskriver den misstänkte gärningsmannen som en ”pojke”. Men en person som gör så här är ingen ”pojke”. Han är en tonåring med en vuxen psykopats våldskapital. Och det finns många som honom i Sverige idag.
Det amerikanska presidentvalet den femte november bidrog till att rensa luften ty politikerna, framför allt Trump, fick större frihet att säga vad de menade (eftersom de väljare som särskilt skulle reta sig på vad som kunde framkomma redan hade röstat). Gradvis bör vi kunna se vad förpoststriderna under valkampen egentligen handlade om.
För ungefär trettio år sedan inbjöds jag av den kreative och vetgirige docenten Bo Persson att medverka i ett seminarium om överlevande misslyckanden. Arrangören ville veta vad i vårt samhälle det kan vara som tillåter en del uppenbara, och i vissa fall storslagna, misslyckanden att år för år, nästan uteslutande på skattebetalarnas bekostnad, upprepa sina fiaskon.
Charity begins at home är ett vanligt förekommande ordspråk i England. Jag hittar ingen direkt svensk motsvarighet. Det som kommer närmast är kanske ”Att vara sig själv närmast”.
Det är något speciellt med söndagar. Att få vakna långsamt, avnjuta frukost i lugn och ro, läsa en morgontidning eller lösa korsord till kaffet, och ha en lång, ledig dag framför sig… Jag lever fortfarande kvar i den tid då söndagen var en tid för vila och umgänge med familjen. Måndagen, med jobb och förpliktelser, må stå för dagen men vad tjänar man på att ta ut den i förskott?
Ett samhälle består av ett antal skrivna och oskrivna regler för hur den mänskliga samvaron ska gestalta sig, till exempel vad som gäller om man ingår äktenskap eller rånar en bank eller cyklar utan lyse i mörka natten. Alla dessa regler – även de oskrivna som till exempel om det är oartigt för män att ha annat än svarta skor efter klockan sex – ändras förstås över tiden, men under normala förhållanden endast långsamt och gradvis och efter moget övervägande.
DET GODA SAMHÄLLET 