Det är mycket man inte förstår. Ibland känns det som nästan allt. Och det är inte bara svåra saker man inte förstår utan även sådana som åtminstone till synes verkar lätta. En lätt sak borde vara att fastställa hur utbildningen av det uppväxande släktet lämpligen organiseras. Det är trots allt en verksamhet som pågått i tusentals år. Mänskligheten borde vid det här laget ha lärt sig hur utbildning bör bedrivas på det effektivaste sättet. Det borde inte vara nödvändigt att fortsätta experimentera med pedagogiken.

Ett av de svåra problem som jag funderat över under de senaste åren är skillnaden, i den mån det finns någon, mellan ”politiskt korrekt” och ”woke”. Du kanske tycker att den saken inte förtjänar någon eftertanke eftersom den mest av allt påminner om skolastikernas knappologiska utredningar om hur många änglar som får plats på ett knappnålshuvud. Men det tycker inte jag, särskilt som alltfler, till exempel författaren Lena Andersson (i Svenska Dagbladet den 1 juni i en krönika betitlad Bokslut över de galna woke-åren), talar om woke i preteritum, det tempus som tidigare kallades imperfektum, det vill säga något som avslutats och skickats till historisk slutförvaring.

Folk väntar sig stordåd av den artificiella intelligensen. Den kanske leder till ny blomstring för världen eller till dess undergång, det vet man inte så säkert, men att det kommer att bli storslaget, märkvärdigt och nytt tycks alla bedömare vara eniga om. Vad dessa förväntningar grundar sig på har jag inte förstått.

Ett av mina minnen från min tid som statsbyråkrat i Sida var att vi tjänstemän visserligen hade telefoner på våra arbetsplatser men att dessa aldrig behövdes eftersom alla kontakter med andra människor – utom när man behövde prata med sin tandläkare, fru eller annan släkting eller vän – skedde internt. För de nödvändiga kommunikationerna fanns därför ett mycket effektivt internkommunikationssystem. Poängen var att man i tjänsten aldrig behövde ha något informationsutbyte med yttervärlden.

Min portugisiskalärarinna bor i Rio de Janeiro och har ett sökande sinnelag. På henne brukar jag testa olika idéer och teorier vilket hon passar utmärkt till eftersom hon inte har särskilt fasta uppfattningar om något annat än portugisisk grammatik och därför förhåller sig rätt fördomsfritt till mina (och sina egna) hugskott.

Som självutpekad judevän har jag naturligtvis, för min allmänna trovärdighets skull, större anledning att ta all information från Mellanöstern med stora nypor salt för att inte fastna i partiska perspektiv som där, i alla läger, verkar både våldsammare och vildsintare än man är van vid. Dagens huvudbråk, åtminstone i svenska morgontidningar, verkar vara Israels nya livsmedelspolitik för hungrande palestinier.

Arterna har sin ungefärliga livslängd inprogrammerad i generna. Till exempel blir människan runt åttio år och hunden kanske tio år. Sköldpaddan lär kunna bli mer än hundra. Men det är nog inte bara flora och fauna som är skapade med en mellan tummen och pekfingret förutbestämd livslängd. Även människans alster tar slut. Min förra bil höll i trettiotusen mil innan den fick tas till skroten. Jag kan inte se varför motsvarande förfall inte skulle gälla även för samhälleliga förhållanden. Till exempel har jag funderat en del på hur gammal demokratin kan bli.

När jag jobbade på Sida för länge sedan hade myndigheten en klarsynt ekonomichef som med låtsat gravallvar brukade förklara att verket hade två uppgifter, dels att utveckla världen, dels att hålla personalen nöjd samt att dessa två åligganden var ungefär lika viktiga.

En gång för många år sedan blev jag, rimligtvis av misstag, erbjuden av tidningen Expressen att skriva krönikor. Jag skrev en. Den gick ut på att Sverige låg bland tio i topp av världens mest centralstyrda samhällen, Tutankhamuns Egypten ej undantaget. Min tes var inte gripen ur luften. Bakom låg ett hyggligt vederhäftigt resonemang. Men efter detta fick jag aldrig mer några propåer från Expressen.

Den här texten publicerade jag för lite mer än tio år sedan. Den gäller, menar jag, ordagrant även idag bortsett från att FN:s Barnkonvention, så som förutskickas, numera faktiskt blivit implementerad i svensk lag.

Det välfärdsindustriella komplexet är ingen konspiration. Det finns inga osynliga, ondskefulla makthavare som sitter och drar i trådar eller skriver manus åt de synliga aktörerna. Komplexet består av en massa organisationer och människor som förenas av gemensamma föreställningar om att de gör goda gärningar för de svaga och utsatta i samhället och därför står på det godas sida.

När jag sitter i bilen brukar jag knäppa på statsradion. Idag hamnade jag i ett program om svenska glaciärer. En intervjuad, statsanställd glaciolog sa just det som man skulle förvänta sig att en statsanställd glaciolog skulle säga, nämligen att det ser illa ut för svenska glaciärer. De har krympt sedan man började mäta dem för några årtionden sedan. Man vet inte hur detta ska sluta.

Sedan några år tillbaka har en ny självuppfattning med växande tyngd lägrat sig över västerlandet. Denna nya självuppfattning är inte svårförståelig och kräver ej heller långa föreläsningar för att kommuniceras. Den är inte längre än en normal elevator pitch på tio sekunder. Uppfattningen lyder ungefär: ”Vi har glömt bort de nyttiga, gammaldags värderingar som en gång la grunden för våra framgångar”.

Globaliseringen är en stark, beroendeframkallande drog som i västvärlden framkallat ett så ljuvligt rus att vi förnekar dess sannolika skadeverkningar. Globalisering innebär egentligen inget nytt. Det är bara den vanliga gamla marknadsekonomin som fått nya fält att utveckla sina väldiga krafter. Det nya i sammanhanget är att sådant som vi drömt om och verkat för i ett halvsekel eller mer, nämligen att före detta u-länder som Indien, Brasilien, Kina och Filippinerna med flera lärt sig att göra våra industrijobb såsom att sy skjortor och montera bilar till en bråkdel av vad västerländska arbetare vill ha betalt, kort sagt att det vi kallar utveckling faktiskt visat sig kunna fungera.