Ett intressant mysterium är att alla framgångsrika, åtminstone före detta framgångsrika, västerländska demokratier numera har ungefär samma sociala  problem, exempelvis ökande sociala klyftor, ökande kriminalitet, eftersatt infrastruktur, försämrad skoldisciplin och illa kontrollerad invandring, i kombination med att inget av dem, vad jag har kunnat upptäcka, lyckats komma på någon bra förklaring till missförhållandena och ej heller några verksamma motåtgärder. Eller rättare sagt kan de kanske tänka ut en och annan lösning utan att förmå sig att tillämpa den. Till exempel lovade dåvarande inrikesminister Anders Ygeman för tio år sedan att utvisa 80 000 asylsökande. ”Jag tror vi får se mer av chartrade flygplan”, kommenterade Ygeman beslutsamt. I praktiken blev det knappt några utvisningar alls.

Trots att min svärson, som framgångsrikt använder artificiell intelligens varje dag, har försökt att introducera mig i systemets elementa så stöter inlärningen på patrull. Kanske är det bara att jag inte vill lära mig något som folk bara påstår är nyttigt för mig. Den allmänna meningen bland olika slags experter är att jag liksom alla andra ska motionera, undvika alkohol – och rökning, fattas bara! – sopseparera, låta bli att flyga eller köra bensinbil, akta mig för rött kött, inte rapa eller peta näsan i sällskap samt noga följa några hundra eller kanske tusen andra ordningsregler. Alla dessa ofta påstridiga krav kan ge mig dåligt humör.

Jag träffade nyligen ett par representanter för ett nybildat politiskt parti (och då menar jag inte Sverige Först som jag skrev om häromdagen). De hade ännu inte hunnit utarbeta något program, det var bara en sak de visste alldeles säkert, nämligen att de var borgerliga.

Generallöjtnant John Bagott Glubb (bilden) var en brittisk officer som stred i första världskriget och sedermera blev något slags ledare för dåvarande transjordaniska armén. Men det viktiga var hans intellektuella bedrifter. Han forskade till exempel kring statsskickens, särskilt imperiernas, inre utvecklingsprocesser. När han studerat ett dussintal, exempelvis Persien, Mameluckerna, Ottomanerna, Spanien och det romanovska Ryssland drog han slutsatsen att väldena existerade i tvåhundrafemtio år innan de föll och förvandlades till något annat.

Av skäl som jag inte riktigt kan förklara har jag på ett eller annat sätt varit inblandad i snart sagt alla – såväl lyckade som misslyckade – svenska partifödslar under decennier. Det började med att jag lärde känna Ian Wachtmeister som med väldig beslutsamhet i början av 90-talet gav sig in i rikspolitiken. Ian och jag hade redan tidigare rest runt tillsammans i Sverige som ett slags missionerande Ansgar-typer för att frälsa folket för politisk förnyelse. Det gick över förväntan. Konserthuset i Stockholm blev alldeles fullt och vi fick ordna en extraföreställning.

Med följande betraktelse från djurens värld vill jag framföra en enkel observation. Den observationen är att det rimligen är meningslöst att göra moraliska bedömningar av dödliga konflikter som exempelvis ukrainakriget och mördandet i Mellanöstern. Parterna håller inte på med några försök, som vi tror, att bevisa att de har rätt enligt diverse ädla principer utan följer bara sin naturliga drift att döda motståndare. Egentligen borde vi skita i vad de gör av samma skäl som en norrländsk älg struntar i afrikanska lejon.

The International Council for the Conduct of White Men (ICOCOW) är ett FN-organ som utarbetar regelverk för vita mäns beteende och, för att etablera praxisbildande prejudikat, uttalar sig om specifika fall till ledning för nationella domstolar. Följande utdrag ur regelverket gäller Vita Mäns förhållande till den Andre.

Vid en säkerhetskonferens i München för några månader sedan skällde USA:s vicepresident J. D. Vance ut det samlade europeiska politikerväldet för bristande respekt för vanliga medborgares uppfattningar (som till exempel genom att avfärda eller rentav förbjuda en del djupt känd folkliga uppfattningar rörande yttrandefrihet, migration och kriminalitet som ”populistiska” vilket i dessa snorkiga politikers mun betyder ”föraktliga”). Sedan dess har jag haft nyfiken respekt för vicepresidenten. Jag har inte gått så långt som till att läsa hans bok Hillbilly Elegy, som lär handla om hans eländiga ursprung som fattig pojke i det amerikanska rostbältet, varifrån han alltså gjort en beundransvärd klassresa.

Som genom en på förhand ingången, men även för oss själva omedveten överenskommelse bygger alla våra samtal om politiken på vad jag med ökande erfarenhet och, vem vet, kanske tilltagande visdom tror är en falsk men allmänt omfattad premiss.

Liksom alla andra levande väsen har det välfärdsindustriella komplexet en del specifika beteendemönster. I grunden handlar det som för allt annat levande om en obändig lust efter tillväxt och förökning. Men precis som bananflugan och mammuten har komplexet sina särdrag. Det ordnar sin framtid efter ett enahanda förfaringssätt som i typfallet inleds med att regeringen i egenskap av komplexets styrande organ får en misstanke om att något slags oegentlighet eller allvarlig brist existerar.

Om jag vore lika rik och generös som Bill Gates så skulle jag roa mig med att bygga ett museum över storslagna idéer inom ekonomi och sociologi. Med museum menar jag precis det du tror, nämligen ett hus några våningar högt med ett antal salar på varje våningsplan. Varje sal ska ägnas åt någon storslagen ekonomisk eller sociologisk idé som där alltså ska gestaltas på ett åskådligt och klargörande sätt så att man direkt kan begripa den och slippa traggla sig igenom de ofta svårtillgängliga skrifter där geniet bakom idén har försökt presentera sina tankar. På det viset, inbillar jag mig, skulle en i de två ämnena obevandrad person bara behöva lösa en halvdagsbiljett för att inhämta kunskap nog för en civilekonomexamen allra minst.

Häromdagen skrev jag, lite förhastat skulle det visa sig, att det inte händer så mycket i Sverige. Den tesen grundade jag på att det i krönikor som jag skrev för tio år sedan stod ungefär samma saker som i mer nyskrivna texter. Kanske svek mig då logiken, ty jag har sedermera blivit varse att det verkligen sker mycket i vårt land.

Eftersom jag skrivit en krönika om dagen i mer än elva år kan jag lätt kontrollera hur jag kände mig för exempelvis exakt tio år sedan. Min observation är att det jag skrev för tio år sedan lika gärna och med samma relevans kunde ha skrivits idag. Det kan bero på att jag rider runt på ett begränsat antal käpphästar som aldrig förändras och att jag därför alltid har fel på precis samma sätt. Men det kan också bero på att vi lever i en märkvärdigt oföränderlig kultur där ingenting händer. Jag tror förstås det senare. Med obetydliga gradskillnader tänker vi idag samma tankar som för tio år sedan. Kanske bör vi inte beklaga detta utan tvärtom gratulera oss själva eftersom det vore förmätet och dumt av ett anständigt samhälle att jämra sig över sin oföränderlighet. Följande skrev jag för precis tio år sedan.

Om vi betraktar den framgångsrika svenska demokratiska välfärdsstaten fram till ungefär 1970, då den var färdigbyggd och nådde sin höjdpunkt, med den distans som ger möjlighet att endast iaktta de stora dragen, tror jag vi ser att politiken egentligen bara handlade om en sak, nämligen inkomstfördelningen. Socialisterna ville ta pengarna från borgarna och borgarna ville ha dem kvar. Sedan är det klart att utjämningen inte bara verkställdes genom att sedlar, med statens hjälp, bytte plånbok, utan också genom att staten levererade enhetliga, skattefinansierade tjänster, till exempel enhetsskolor och sjukvård på lika villkor för alla.