Gårdagens stora nyhet i svenska medier var skådespelarbojkotten mot israelisk filmindustri. Bojkotten omfattar ”flera hundra” skådespelare och andra filmarbetare, meddelar SVT, DN med flera och slår upp det som om de vore en stor grupp.
I själva verket utgör de inte ens en halv procent av sin yrkesgrupp. En mer adekvat rubrik hade alltså varit: Drygt 99 procent av västvärldens filmarbetare bojkottar inte Israel.
En våg av Beatlesnostalgi fyller just nu mitt Facebook-flöde. Ingen biografisk detalj anses för obetydlig. Häromdan fick jag till exempel veta att kort efter min födelse 1957, träffades för första gången John Lennon och Paul McCartney på en trädgårdsfest bakom St Peter’s Church i Woolton.
Det islamistiska våldet tar sig allt grövre uttryck i det offentliga rummet. Nyligen angreps civilförsvarsministern Carl-Oscar Bohlin av Hamasanhängare på väg hem från ett möte med moderata riksdagsgruppen.
Jag blir ofta djupt förvirrad när jag börjar tänka även på de mest väletablerade och alldagliga begrepp som samhället håller sig med. Nyligen skrev jag att jag vid närmare eftertanke har svårt att ta till mig den underliggande politiska tanken bakom begreppet mångkulturalism, nämligen att jag och alla andra medborgare bör välkomna varje representant för varje annan kultur än vår egen som granne. Bakom denna föreställning ligger ett outtalat antagande av innebörd att jag självklart helst skulle vilja ha en svensk som granne. Men jag påpekade att det finns en massa svenskar som jag helst inte skulle vilja ha som granne, till exempel skräniga, heltatuerade motorcykelkriminella. Å andra sidan finns det många välartade och kultiverade chilenare och indier som jag gärna skulle bo i närheten av.
Organisationen IAGS, som av svenska medier presenterats som en ”tung forskargrupp” som slagit fast att Israel begår ”folkmord”, har avslöjats som en bluff. Vem som helst kan bli medlem – bara man betalar.
Sedan något halvår tillbaka får jag impulser, varmed jag menar idéförslag, från folk som menar att PK-ismen eller wokekulturen är på återtåg. Jag håller kanske delvis med om detta. Till exempel skulle jag tro att kvinnor i allmänhet tänker efter både en och två gånger innan de – med ett åtföljande pressmeddelande – MeToo-anmäler de framstående manliga chefer som de påstår har våldtagit dem.
De borgerliga partierna har under åren haft valfrihet som tema. Felet med det temat är att det kan angripas från vänstersidan med att det mottot är ett annat sätt att säga att de rika har rätt att förtrycka de fattiga. På så sätt skymmer man sikten för vad som verkligen står på spel: den enskildes frihet att välja vilket sorts liv man vill leva. Om man i stället formulerar budskapet sett utifrån den enskilda individens perspektiv, blir det inte lika lätt att vända bort synen.
Inas Alhamwi kom som flykting från Syrien 2016 och blev genast omskriven som en positiv kraft i det svenska samhället. Sveriges Radio var först med att uppmärksamma henne, och berättade entusiastiskt om hur jämställd och integrerad hon var. Nu har Inas Alhamwi visat sitt rätta ansikte – genom att inte längre visa ansiktet. Hon maskerar sig i niqab och har blivit islamistisk influencer.
Efter andra världskriget hade tänkarna ett himla sjå med att förklara hur kriget kunnat uppstå. Att det var tyskarnas fel visste man såklart från början, men den där vanliga gamla förklaringen om att vissa folk var genetiskt defekta passade inte. För, tänk efter själv, den globala kapitalismens befrielseprojekt stod på agendan och alla skulle med, även tyskarna, och då kunde man ju inte stämpla dem som medfödda psykfall. Man var tvungen att hitta någon Omständighet i tyskens bakgrund som kunde förklara det hela.
Före den sjunde oktober 2023, när Hamas genomförde sin storskaliga pogrom mot regionens judar och därmed startade det fortfarande pågående kriget mot Israel, var antisemitism och i någon mån även antisionism – i varje fall som jag minns det – skämmiga begrepp. Om folk ogillade judar så aktade de sig ändå för att offentligt ge uttryck för sina känslor. Nästan lika otillåtet var det att motsätta sig den judiska staten.
När jag var tonåring, och ända upp i vuxen ålder, tyckte jag att matlagning var det tråkigaste som fanns. Inte blev det bättre av hemkunskapsundervisningen i skolan som, i alla fall i min skola, var fullständigt oinspirerande. Inte ens min mamma kunde väcka mitt intresse för matlagning, trots att hennes mat både var inspirerad och inspirerande. Men så blev jag med inneboende – och allt förändrades.
Ibland formulerar man något självklart och bara för att man satt ord på saken kan det i lyckliga fall öppnas fruktbara synsätt. Jag skrev nyligen att den svenska staten har två metoder att hantera sociala problem: dels med hjälp av välfärdsapparaten, dels med ianspråktagande av våldsapparaten, alltså polisen.
Efter att SD-politikern Jessica Stegrud kommenterat att den svenska kulturkanon debatterades av två kvinnor med icke-svenskt ursprung har rasismanklagelserna haglat. Även från det egna partiet har kritiken varit hård – men det finns även de som manar till reflektion.
För dem av oss som, liksom jag, av tradition betraktar Storbritannien som de mänskliga fri- och rättigheternas ursprungliga stamort på jorden och som därför inte ansett det värt besväret att grotta i de rapporter som på senare år kommit om allvarliga engelska brott mot demokratins grundbultar. Den engelska staten kan ändå inte vara så skyldig som den svenska, har jag tänkt, och därmed befriat mig från besväret att fördjupa mig i ärendet.
Nu är Sveriges kulturkanon klar. Och det är en gedigen och genomtänkt lista som nu tagit form under historikern Lars Trägårdhs ledning. Insikt, mod och kunskap präglar urvalet, som sammanfattar vårt svenska kulturarv och vår historia på ett sätt som värmer både hjärta och själ.
Eftersom AI visar sig vara ett ännu bättre instrument att söka kunskap än Google blir det allt mindre besvärande att tillfredsställa den bildningshunger av vilken man eventuellt anfäktas. Till exempel hade jag igår en anfäktelse som jag känner igen från tidigare men då aldrig låtit sporra mig till handling eftersom kunskapsinhämtning trots allt är ansträngande och man därför ofta hellre lever vidare med lärdomslakunerna än man investerar i fördjupat vetande.
Romarna fortsatte att kalla sin stat för republik, res publica, även efter att Augustus i praktiken blivit enväldig härskare. Själv kallade han sig princeps senatus.
Ett avgörande steg på vägen mot republikens de facto avskaffande och kejsardömets införande var sjöslaget vid Naulochos som ägde rum idag (3 september 36 f.Kr.).
Idag, den 2 september, ska den svenska kulturkanon presenteras. Inte en dag för tidigt och något som borde ha införts för längesen. Det är alldeles självklart att det finns verk som har, och ska ha, en speciell betydelse för det svenska samhället och det svenska folket och som ska göras gripbart för nya invånare som kommer hit.
För många kulturjournalister är dock kulturkanon ett rött skynke. Varför?
Ibland hävdar jag att det händer mycket litet i vårt lands politiska liv. Jag letar upp tio år gamla artiklar ur min egen fatabur och hävdar att de fortfarande stämmer på pricken. Men lika sant som detta är motsatsen. Allting kastas hela tiden över ända. Problemet är att man, i varje fall jag, inte vet om jordens och tillvarons skakningarna är övergående stötar eller ett förebud om att en ny samhällsordning kräver företräde.
I den här videon (publicerad 5 juni 2025 på Mario Nawfals YouTube-kanal) intervjuas Storbritanniens tidigare premiärminister Liz Truss. Hon ger sin syn på utvecklingen i Storbritannien och Europa, och diskuterar frågor som demokrati, EU:s inflytande, politiska processer och samhällsutmaningar. Truss reflekterar också över sin egen tid som premiärminister och de erfarenheter hon gjorde under sina 44 dagar vid makten.
När Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson intervjuades av Camilla Kvartoft i söndagens Agenda tycktes SVT ha laddat upp med extra starka strålkastare. Det uppmärksammas nu på sociala medier där användarna menar att det gjorts medvetet.
Den här artikeln publicerade jag för på pricken tio år sedan. Och nu publicerar jag den igen på samma dag som den statliga kulturkanonutredningen (eller vad man ska kalla den) ska offentliggöras.
När jag var ung tyckte jag att det var oerhört märkligt att begreppet ”kommunist” var så infekterat i många andra länder. Här i Sverige var det ju helt accepterat – och VPK:s store ledare C-H Hermansson var högt ansedd av många långt utanför det egna partiet. Det var först när jag blev lite äldre som jag insåg att kommunism är samma totalitära ideologi som nationalsocialism och fascism och att den svenska acceptansen för kommunism är totalt ovärdig ett samhälle som anser sig stå för goda värderingar.
I hela västerlandet har vi ungefär samma problem med låg tillväxt, eftersatt infrastruktur, ökande arbetslöshet, okontrollerad immigration och växande sociala klyftor av ekonomisk, social och kulturell karaktär.
Att vara patriot i Sverige är förenat med hat, hot och stigmatisering. Extremiststämplarna används i parti och minut för att misstänkliggöra människor som älskar sitt land och som har synpunkter på det allmänna förfallet. Men det är minst lika illa i England. Vanliga engelsmäns alla försök att protestera mot en havererad migrationspolitik, och dess negativa effekter på samhället, avfärdas konsekvent som fascism och rasism.
Engelsmännen sväljer dock inte förolämpningarna lika följsamt som svenskarna.
De flesta av oss hamnar någon gång i den potentiellt förödande situationen att behöva fördela ett dödsbo mellan syskon. Det är upplagt för bråk. Jag talar inte om aktier och bostadsrätter och sådant, för där gäller det bara att sälja och dela lika, utan om kvarlåtenskapen i form av möbler, tavlor, silverstakar, väggur, smycken och sådant.
En 12-årig flicka har hamnat i fokus i nyhetsmedier och sociala medier över hela världen efter att hon filmats när hon, beväpnad med vad som ser ut som kniv och yxa, går till storms mot en man som filmar henne och hennes syster. På videon ser och hör man hur hon skriker ”Don’t touch her, don’t touch her, she’s only twelve!” och man hör också den filmande mannen gång på gång upprepa: ”Show me the knife, show me the knife”.
Nu är Storbritannien delat. Vissa, framför allt etablissemanget stödjer polisens berättelse om att flickan oprovocerat började hota en oskyldig man – många andra ser Mayah Sommers som en modig hjältinna, ett ljus i mörkret i ett samhälle där det råder förfall.
Sensommar är inte bara kräftans tid – utan även surströmmingens. För mig tog det över 50 år innan jag lärde mig äta denna omstridda delikatess – nu kan jag inte tänka på surströmming utan att det vattnas i munnen.
Världen håller långsamt och motvilligt på att samla sig till en riktig förståelse av sig själv. Med världen menar jag här de grupperingar – ”eliterna” om du vill – som formulerar och artikulerar den officiella tolkningen av tillvaron, till exempel om brottsligheten bäst bekämpas av att staten låser in fler kriminella under längre perioder eller om den tvärtom bör ge dem frihet och vård och kanske en tvårumslägenhet.
I England rasar medborgarna efter att den engelska flaggan stämplats som ”rasistisk”. Försäljningen av den rödvita flaggan med Sankt Georgskorset har nått oanade höjder och flaggan hissas som aldrig förr.
