Den här texten publicerade jag för lite mer än tio år sedan. Den gäller, menar jag, ordagrant även idag bortsett från att FN:s Barnkonvention, så som förutskickas, numera faktiskt blivit implementerad i svensk lag.

Det välfärdsindustriella komplexet är ingen konspiration. Det finns inga osynliga, ondskefulla makthavare som sitter och drar i trådar eller skriver manus åt de synliga aktörerna. Komplexet består av en massa organisationer och människor som förenas av gemensamma föreställningar om att de gör goda gärningar för de svaga och utsatta i samhället och därför står på det godas sida.

När jag sitter i bilen brukar jag knäppa på statsradion. Idag hamnade jag i ett program om svenska glaciärer. En intervjuad, statsanställd glaciolog sa just det som man skulle förvänta sig att en statsanställd glaciolog skulle säga, nämligen att det ser illa ut för svenska glaciärer. De har krympt sedan man började mäta dem för några årtionden sedan. Man vet inte hur detta ska sluta.

Sedan några år tillbaka har en ny självuppfattning med växande tyngd lägrat sig över västerlandet. Denna nya självuppfattning är inte svårförståelig och kräver ej heller långa föreläsningar för att kommuniceras. Den är inte längre än en normal elevator pitch på tio sekunder. Uppfattningen lyder ungefär: ”Vi har glömt bort de nyttiga, gammaldags värderingar som en gång la grunden för våra framgångar”.

Globaliseringen är en stark, beroendeframkallande drog som i västvärlden framkallat ett så ljuvligt rus att vi förnekar dess sannolika skadeverkningar. Globalisering innebär egentligen inget nytt. Det är bara den vanliga gamla marknadsekonomin som fått nya fält att utveckla sina väldiga krafter. Det nya i sammanhanget är att sådant som vi drömt om och verkat för i ett halvsekel eller mer, nämligen att före detta u-länder som Indien, Brasilien, Kina och Filippinerna med flera lärt sig att göra våra industrijobb såsom att sy skjortor och montera bilar till en bråkdel av vad västerländska arbetare vill ha betalt, kort sagt att det vi kallar utveckling faktiskt visat sig kunna fungera.

Det är inte så mycket man begriper. Det beror oftast på att man inte brytt sig om att lära sig men häpnadsväckande ofta, åtminstone i mitt fall, att man kanske någon gång har lärt sig men sedan inte fattat att tiden gått och ändrat allting.

Nästan alla människor jag träffar tycker att president Donald Trump är äcklig. Då säger jag inställsamt att även jag naturligtvis med kraft tar avstånd från presidenten. Det är hos oss god ton ungefär som att inte bli full och kräkas på mattan på fina middagar hemma hos andra. Emellertid har jag inte begripit varför väluppfostrade människor inklusive framstående opinionsbildare känner sådan avsky för presidenten. När jag frågar sådana oftast sympatiska och trevliga människor varför de inte tål presidenten så får jag för det mesta inget svar annat än möjligen att han ljuger. De flesta är övertygade om detta utan att själva ha upplevt det i något som Trump sagt eller skrivit.

Jag tycker om att göra listor. De underlättar livet. Med bra, genomtänkta listor går mina besök i livsmedelsbutiken som en dans. Listor kan användas för nästan alla ändamål. Om man exempelvis har en segelbåt, där saker går sönder hela tiden, är man helt förlorad till höstuppläggningen om man inte en noggrann rulla över allt om slutat fungera.

Makthavares lösning på alla problem är att de själva måste ha mer makt. I samhällen där de rika bestämmer kommer inflytelserika ekonomer regelmässigt fram till att exempelvis arbetslöshet bäst bekämpas med skattesänkningar. Det angivna skälet är att de rika ska få lust att investera mera, men jag tror att förmögenhetsförstärkning för de rika som bestämmer i sig är skäl nog. Motsvarande svenska järnlag definieras av att det är politiker, inte kapitalister, som bestämmer. I vårt land löser vi därför våra bekymmer genom att ge politikerna och deras institutioner mer makt.

I tisdag kom president Trump på visit hos Saudiarabiens kronprins och härskare Muhammed bin Salman. Jag har inte läst så mycket om besöket i svenska tidningar annat än lite snörpiga kommentarer om att kronprinsen mottog presidenten i en golfbil som på något vis förvandlades till ett kafferep, tydligen en vanlig ärebetygelse i Riyad, samt att ett vapenavtal om 142 miljarder dollar, vilket är nästan en fjärdedel av Sveriges BNP (andra källor anger avtalets värde till 1,5 svensk BNP), undertecknades. Dessutom skulle Trump få en Boeing 747 av Qatar eftersom presidenten tröttnat på sin gamla Air Force One. Politiskt sett verkade det magert även om siffrorna var imponerande. Men stora pengar, bling-bling och golf är ju det som framför allt anses intressera Trump, så beskrivningen var väl i sin ordning.

När vi samtalar om orsakerna till de ”utmaningar” som ungefär samtidigt och på samma sätt drabbat världens dekadenta västländer – mångkulturalism, växande sociala klyftor, tilltagande analfabetism, bidragsberoende (man får inte tro att det här är något som bara drabbar Sverige!) – så säger min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro att detta elände är en modern form av underutveckling som särskilt hemsöker högutvecklade västländer på deken samt att allt beror på kapitalismen.

Så här stod det häromdagen i affärstidningen Forbes:

Det talas mycket om USA:s 34 000 miljarder dollar i statsskuld. Det talas mindre om underskottet – den mängd nya lån som varje år måste upplånas och därmed ökar statsskulden. Det viktiga är den summa som det kostar landet att låna så mycket pengar. Den siffran har inte fått lika mycket uppmärksamhet, vilket den borde. Det är skuldtjänsten, eller den summa pengar som spenderas varje år för att betala räntorna och eventuella amorteringar på skulden, som borde bekymra oss.

Jag går inte i kyrkan särskilt ofta men det blir ett och annat dop, bröllop och (allt oftare, tyvärr) begravning.

I kyrkan sjunger man psalmer. Två populära psalmer som jag tycker särskilt illa om är 289an (”Guds kärlek är som stranden och som gräset”) och 791an (”Du vet väl om att du är värdefull”).