
För en månad sedan (19 januari) skrev jag följande till chefredaktören för Dagens Nyheter Peter Wolodarski under rubriken ”För en upplyst värld”:

Den svenska högern har ett återkommande problem. När det blir stormigt är alldeles för många politiker mer benägna att göra sina egna medlemmar arga än att förarga Socialdemokraterna och mainstream-medierna.
Vapenfrågan är ett tydligt exempel på denna brist på politisk ryggrad, och den gör bara att vi alla berörs negativt av dessa politiska spel.

Trump, som skryter om sin förmåga att alltid kunna sluta för sig fördelaktiga avtal – oavsett vem som är motpart – har nu gett Zelenskyj ett sockrat bud: Ukraina skulle förse USA med sällsynta jordartsmetaller till ett värde av 500 miljarder dollar som en betalning för USAs hittillsvarande militära och ekonomiska stöd och garantier om liknande framtida betalningar för kommande stöd från USA.

Jag är son till en fullständig analfabet. Min mor Yamina – ty det är henne jag syftar på – har beklagligt nog aldrig kunnat läsa en enda mening eller skriva ett enda ord under hela sitt sjuttionioåriga liv. Men hon ägde ett rikt bondförnuft. Naturligtvis förbannade hon innerst inne det öde som gjorde henne illitterat, avundades dem som själva kunde söka boklig kunskap, och hon hyste en religiös respekt för de vetenskapligt lärda. Trots sin totala brist på skolning var hon en ovärderlig mamma för mig, tack vare sin osvikliga moderlighet, tolerans och sitt förnuft. Men analfabet var hon, ofrånkomligen.

När jag för många år sedan som förste byråsekreterare inledde min byråkratkarriär på Sida slogs jag genast av något som de högre studierna inte hade förberett mig för, nämligen att verkets alla avdelningar hela tiden behövde mer personal på grund av den ökande arbetsbelastningen. Jag frågade mina mer erfarna kolleger vari den ökande arbetsbelastningen bestod och fick vaga svar som jag tolkade som att internpromemoriorna ständigt höll på att svämma över alla bräddar vilket i sin tur berodde på att det för alla beslut, stora som små, behövdes en eller flera internpromemorior.

Trumps förre strateg Steve Bannon lär ha föreslagit att presidenten varje vecka borde spruta ur sig ett stort antal omvälvande förslag varav ungefär tre fjärdedelar skulle ha som enda funktion att väcka uppmärksamhet och skapa förvirring medan den återstående fjärdedelen var på riktigt och kunde genomföras medan motståndarnas ilska riktades mot politiska innovationer som aldrig var allvarligt menade.

Skolskytten i Örebro mördade allas våra mammor, pappor och systrar. Dådet bekräftade det minoriteter länge känt: Vi lever i ett samhälle som inte gillar oss, och som ibland till och med hatar oss. Minoritetsstressen, som alltid lurat under ytan, dånar i våra öron. I mitt Sverige ska vi inte behöva vara rädda, men i mitt Sverige är vi det.
Så skriver hijabpropagandisten Kawtar Chibli i malliga morgontidningen. Hetsen mot majoritetsbefolkningen fortsätter med oförminskad styrka och jag ställer mig frågan: Vad vill DN med ett sånt här debattinlägg?
Vad Chibli själv vill är uppenbart.

Den tyske krigsteoretikern von Clausewitz sa att kriget är politikens fortsättning med andra medel. Det betyder att politikens natur är att iscensätta strider som inte förs med kulor och krut utan med promemorior, juridiska principer, debattartiklar och domstolsutlåtanden med mera. Men hettan kan vara detsamma, vilket vi i president Trumps politiska krig tydligt kan iaktta.

Terrororganisationen Hamas har nu erkänt att familjen Bibas – Shiri, Ariel och lille Kfir – är döda. Mördade av Hamas.
Vi förstod nog tidigt vad den satans avföda som kallar sig Hamas gjort mot familjen Bibas. Vi förstår också att de drog ut på tortyren så länge de kunde för att de livnär sig på judars och andra ”otrognas” lidande.

När Putin samlat på sig 600.000 sårade och dödade i kriget mot Ukraina, en ränta på drygt 20 procent på väg uppåt, en stigande inflation (trots att man mixtrat med indexet) och allt större svårigheter att få folk till fronten, också nordkoreanerna var på väg att ta slut – då ser Trump faran och griper raskt in för att rädda sin vän i Moskva.

Historien glider fram som en bred och mäktig flod, som Amazonfloden allraminst, i tidens långsamma takt. Om hundra år kommer den att låta sig nedtecknas. Allt viktigt som sker idag kommer då att tillmätas andra proportioner om det ens kommer att uppmärksammas. Vem känner idag till 1812 års slag vid byn Borodino år utanför Moskva, där Napoleons lycka slutgiltigt vände och hans soldater i vinterkylan fick traska bäst de kunde den vid pass tvåhundrafemtio mil långa sträckan tillbaka till Frankrike? Det var en lång och dödlig folkvandring med en halv miljon ihjälfrusna som idag är praktiskt taget okänd.

Faktum är att jag aldrig träffat en muslim som vill bo i ett muslimskt land. Visserligen har jag inte rört mig så mycket i arabvärlden, så undantag finns säkert. Men till och med min saudiske chatkompis, som hyllar sitt hemland och tycker dess samhällssystem är perfekt, skulle hellre vilja bo i England.

Om du är en av de vänliga människor som brukar läsa mina krönikor så har du, möjligen till leda, fått bekanta dig med teorin om politikerväldet. Egentligen borde jag skriva en bok på sexhundra sidor om denna företeelse, men ännu har jag inte kommit längre än att tillverka teorifragment och då och då presentera ett någorlunda sammanhängande synopsis, till exempel så här:

Vilken dum fråga, tänker de flesta. Donald Trump, som bara två månader tidigare förlorade presidentvalet till Joe Biden, hävdade att han förlorat valet på grund av valfusk. När kongressen skulle samlas för att räkna elektorsrösterna, uppmanade han sina anhängare att protestera utanför och inne i Kapitolium – med sådan kraft att valet av Biden inte skulle kunna bekräftas av kongressen.

En av mina psykiska defekter är att jag så sällan blir imponerad. Det är ett personligt tillkortakommande eftersom jag därmed går miste om en hel del enkelt tillgängliga och billiga njutningar – ”cheap thrills”. I stället sitter jag som en stenstod i sällskap som slår sig på knäna i skrattanfall eller bävar av beundran inför vad jag tycker är alldagliga och kanske till och med störande upptåg.

Vi har vid åtskilliga tillfällen sett prov på det våldskapital som finns inom många kulturer, under korankravallerna 2022, de eritreanska grupperingarnas upplopp under ”kulturfestivalen” i Järva, och med bombdåd och skjutningar dagligen och stundligen.
Vad är det som säger att detta våld inte kommer att riktas mot etniska svenskar, om mediernas hets mot majoritetsbefolkningen fortsätter?

Då och då hamnar jag i diskussion med representanter för en yngre generation svenskar, tyskar och fransmän. De är mellan 20 och 35 år, välutbildade, oftast akademiker. Politiskt är de ganska omedvetna om den traditionella uppdelningen mellan höger och vänster – eller så bryr de sig helt enkelt inte. De klassiska marxistiska grundteserna, såsom att staten ska äga produktionsmedlen, tycks överhuvudtaget inte existera i deras värld. Och det är kanske lika bra.

Efter TV4:s haveri i samband med rapporteringen kring masskjutningen i Örebro har det blivit ny fart på folk som ser sin chans att åter demonisera svenska folket och utpeka oss etniska svenskar som rasister. Det som är särskilt intressant är att de har börjat på helt ny kula. Plötsligt är det nu, 2025, det har blivit så hemskt att vara invandrare i Sverige.
Vad hände med det stöveltrampande 30-tal som alla skrev om för tio, femton år sedan? Hur var det nu igen med den där isande rasismen som mötte migranterna 2015? Var alla dessa generaliseringar om svenskarna överhuvudtaget sanna?

Slarvigt nog har jag inte läst Donald Trumps bok The Art of the Deal, vilket måste betraktas som ett allvarligt fel hos en samtidskommentator. Boken är en av ett par dussin spökskrivarförfattade titlar med Trumps namn på omslaget. Typen är den sortens självhjälpslitteratur som säljs på flygplatser. Det är böcker som jag av principiell nedlåtenhet aldrig skulle läsa och långt mindre köpa. Men jag tror förmätet nog att jag vet vad det står i alla fall. Det står med all säkerhet att affärsmannen aldrig får försöka följa ett på förhand fastställt förhandlingsmanus, utan hela tiden måste anpassa sig efter omständigheterna och tillvarata möjligheterna. Det tror jag är sant ungefär som när Lord Nelson utnyttjade vinden på ett oväntat och innovativt sätt vid slaget vid Trafalgar.

Patrik Engellau skrev häromdagen om skillnaden mellan att ”ta någon på orden” och ”ta någon på allvar”. Går det inte att vinna en politisk fight på annat sätt, kan man alltid lägga fokus på felaktigt placerade kommatecken, ett syftningsfel eller kanske en illa vald synonym. Trots att det är uppenbart vad motståndaren egentligen menar.

Efter att ha arbetat närmare femton år i den internationella u-landsbiståndsindustrin – i huvudsak Sida och United Nations Development Programme – där jag åtnjöt branschens förmåner och, lite vid sidan av tjänsten, funderade på om verksamheten gjorde någon nytta. Jag kom fram till att den på det hela inte gjorde det (om man nu inte räknar de fördelar som tillkom mig och de andra biståndsadministratörerna). Sedan dess har jag så ofta jag fått tillfälle argumenterat att sådan verksamhet bör läggas ned.

Häromdagen framförde jag en observation om Trumps mellanösternplan, det vill säga att bygga om Gaza till en välutvecklad kopia av Miami. Jag hade stulit min tes från någon, jag minns inte vem, men det spelar ingen roll, ty samma synsätt gror i många skallar och lockar skribenter överallt, till exempel igår på Svenska Dagbladets ledarsida under rubriken ”Trumps idé är inte knäppare än andra”.

Denna krönika, i serien spekulationer och hypoteser, handlar om non-governmental organisations (NGO:er). Wikipedia upplyser fjäskigt att en NGO ”är en organisation som fristående från staten och myndigheter utför socialt arbete och agerar i allmänhetens intresse. Organisationens medlemmar verkar genom en demokratisk process och medlar mellan offentliga myndigheter och allmänheten”.

En sak som förenar den offentliga sektorn med näringslivet är tron på innovationer. Och det handlar inte nödvändigtvis om innovationer som är bevisat nyttiga för samhället – ännu oftare handlar det om rena experiment som finansieras och hyllas på förhand och som, om de inte fungerar i praktiken, försjunker i glömska då de tidigare entusiasterna låtsas som ingenting.

Om det är något som tydliggjorts efter masskjutningen i Örebro är det att Sverige är så uppdelat det kan bli, inte nödvändigtvis mellan medborgarna utan snarare mellan medborgare och den (självutnämnda) eliten. Medan vanligt folk stretar på, och försöker hantera inte bara tragedin på Risbergska skolan utan även det vardagliga våld som eskalerat de senaste tio åren, tävlar privilegierade tyckare om vem som kan ta flest politiska poänger på tragedin i Örebro.