När jag var barn tillbringade vi påsken hos min morfar och min moster i byn utanför Kristinehamn. Vi brukade åka dit på skärtorsdagskvällen, efter att pappa kommit hem från jobbet, eller tidigt på långfredagens morgon. Och vare sig det var en tidig påsk, med snöglôpp och kyla eller en sen påsk, med sol och värme, var det en av de bästa helgerna på året.
Det bor mer än 135 miljoner människor i Etiopien. Det är det tredje mest folkrika i Afrika. Med en så stor befolkningen är behoven av alla sorters varor stora.
Landet har dock ett bekymmer. När Eritrea blev självständigt 1993 förlorade man sina Röda havskust. Etiopien är numera en inlandsstat.
Påsken är inne och den norska traditionen med påskekrim har blivit allt mer uppskattad även här i Sverige. Jag passar därför på att tipsa om de bästa kriminalfilmerna och -serierna som finns att streama just nu.
Pappa till barnen (6, 7 och 9): Sluta tjafsa nu så ser vi på teve i stället.
Barnen (6, 7 och 9): Ja, ja!
Brorsonen (27): Det är en bra film. Den är finansierad av Island Rock, Pelican Films, Bahama International, Islamic Paradise och Industriklivet i Eskilstuna. Tom Cruise är med.
Storbritanniens högsta domstol har beslutat att ordet ”kvinna” syftar på det biologiska könet sedan födseln. En så kallad ”transkvinna” kan inte betraktas som kvinna enligt jämställdhetslagarna.
På sätt och vis förstår jag Mohammad bin Salman. Den (med muslimska mått mätt) västvänlige kronprinsen av Saudiarabien och landets verklige ledare sedan pappa kungen drabbats av demens.
För andra gången på kort tid läser jag om en person som fått sin bil beslagtagen av Kronofogden – på grund av någon annans skuld. Ena gången rörde det sig om en kvinna som lånat ut sin bil till en god vän, andra gången om en man som lämnat in sin bil på verkstad, där en av bilmekanikerna lånat den.
Kronofogden har nämligen som ”grundprincip” att den som kör bilen också är dess ägare.
En morfar (69): Ursäkta att jag säger det, men det är väl klart att ungdomar blir jobbiga att ha att göra med när de inte får någon riktig uppfostran.
En brorson (27), lite provocerat: Jaså, hur skulle du vilja ha det då? Som på 1800-talet, när barnen inte fick prata.
För många människor blir ord på företeelser ibland nästan viktigare än det bakomliggande begreppet. Det gäller inte minst vår tids alla nyord. Få nyord har blivit vanligare än hållbarhet (sustainability). För några år sedan var det en skämtsam forskare som sände in en artikel för publicering som endast innehöll ordet sustainability. Det råkade av misstag bli publicerat. Hållbarhet var tidigare ett begrepp som de flesta förstod, som hållbara arbetskläder eller hållbara verktyg som en gammaldags skiftnyckel.
Jag har en enligt egen uppfattning vägande synpunkt på det här med yttrandefriheten och på yttrandefrihetens implementering i svensk lag genom lagen om hets mot folkgrupp. Jag menar att denna lag, som återfinns i brottsbalken 16 kap. 8 §, är helt felkonstruerad eftersom den kriminaliserar fel saker, nämligen vissa yttranden, som ju kan vara helt harmlösa, snarare än uttalanden som riskerar att få samhällsfarliga konsekvenser.
USA har förlorat runt fyra miljoner industrijobb sedan år 2000. En del har visserligen återvänt, men långt ifrån alla. I stället har de ersatts av servicejobb – McDonald’s, Walmart och liknande – jobb som generellt betalar betydligt sämre än industrijobben.
För sådär tio år sen pratade alla om ”Värdegrund”. Vi fick höra ordet till leda under valrörelsen 2014 och under valrörelsen 2018. Men så försvann begreppet ur den politiska vokabulären, ungefär samtidigt som alla började prata om vacciner. Visserligen har varje företag och myndighet ett dokument någonstans som heter ”vår värdegrund”, men det används sällan i debatten. Ordet har blivit synonymt med ”något som låter bra, men bara är luft”.
Vi i västerlandet, om jag får ansluta mig själv, som inte gjort mycket för att förtjäna en plats i detta månghundraåriga och ärofyllda sällskap, är mycket bra på att tänka ut och framställa nyttiga saker, till exempel bensinmotorer, vattentoaletter och penicillin. Ingen annan kultur än den västerländska har kommit i närheten av sådana framgångar som dessutom, som lök på laxen, tillfallit praktiskt taget alla människor att avnjuta. Ett underverk, helt enkelt. Om du inte tycker att det är ett underverk, och därtill det största tänkbara, så får du gärna tala om vilket mirakel som smäller högre.
I över ett och ett halvt år har vi sett dem marschera och hört dem skandera på gator och torg runt om i Sverige. Aktivister draperade i palestinasjalar och viftande med palestinaflaggor, som med antisemitiska slagord har ockuperat det offentliga rummet och gjort det till en tummelplats för extremism.
Så vill inte svenska folket ha det.
Aderton- och nittonhundratalet såg ett antal ideologier födas – och dö: Liberalismen, Kommunismen, Fascismen, Nazismen, brukar nämnas. Islam nämns aldrig, möjligen nämns islamismen, samtidigt som en försäkran avges om att denna inte har något att göra med islam. (Undantag finns, förstås.)
Jag har gradvis kommit till insikt om att självstyrande, kompetenta och oberoende professionella eliter är omistliga för det goda samhället. Västerlandets framgångar har till stor del byggt på förekomsten av hederliga och okorrumperade ämbetsmän, en lärarkår som utbildar och disciplinerar sig själv, en stolt poliskår som inte missbrukar sitt våldsövertag, universitetsprofessorer som värnar om bildning, läkare som inte bara tänker på pengar, utan även på sina skyldigheter enligt den hippokratiska eden och sjuksköterskor som upplever yrket som ett kall.
Världen kravlar sig troligen, med stor möda, mot något slags allmänt accepterad tolkning av Trumps tullkrig. ”Allmänt accepterad” betyder emellertid inte ”av alla accepterad”, utan snarare ”dominerande”, ty olika berättelser kommer att kvarstå ungefär som dolkstötslegenden efter första världskriget överlevde som en hygglig alternativ förklaring till Tysklands nederlag och kunde användas i uppviglande syfte av Hitler.
Jag blir alltid varm inombords när jag möter, eller läser om, människor som gör skillnad. Som står upp för det som är rätt och sant och som vågar ta ställning även när det blåser snålt. Och de modigaste av dem alla finns förstås inom journalistkåren. Nu senast är det Göran Greider som fattat ett beslut som gör skillnad på riktigt. Han har slutat äta på McDonalds.
Alldeles nyligen publicerade Dagens Nyheters Namn och Nytt-sida en anhållan om hjälp från en läsare. Läsaren mindes inledningen till en dikt från sin barn- och ungdom och ville bli påmind om avslutningen som han hade glömt. Inledningen var:
Två hästar stog i ett stall
Den ene sket så det small
Det var en förmiddag i juni i början av 70-talet. Sommarlovet hade just börjat och det kändes evighetslångt och jag och några kompisar satt och hängde hemma hos A. Det gjorde vi ofta för hon var en av de få vars båda föräldrar arbetade heltid. Så när vi hade tröttnat på att ligga på badstranden cyklade vi hem till henne och lyssnade på musik i hennes rum. Ted Gärdestad, Harpo eller Kramgoa låtar femtioelva med Vikingarna. Men så hörde jag plötsligt något som förtrollade mig och jag smög iväg, bort från A:s rum, ut mot okända marker…
En vanlig människa som försöker sätta sig in i president Trumps resonemang avseende nya och förhöjda tullar på varuimporten till USA grips lätt av förtvivlad svindel över att inte förstå hur det är tänkt. Resonemangen stämmer inte. Det gör att vi som är uppfostrade i en värld där överheten för det mesta åtminstone låtsas komma med hållbara förklaringar får ångest över att vi inte förstår.
Om du, liksom jag, inte fäst särskilt uppmärksamhet vid aktiebolaget Doku, annat än att vagt notera att bolaget granskar och sprider information om ”den islamistiska miljön” i Sverige, så kan jag rekommendera ett besök.
Lars Strannegård är rektor på Handelshögskolan och han höll ett föredrag på Karolinska Institutet den 1 april med titeln ”Bildning i en digital tid”.
Han framförde en rad ambitiösa teser. Utbildningen måste syfta till att ge en helhet, att utveckla människan. Studenterna bör utöver sina egna fackämnen studera konst och filosofi. Universiteten måste också tillhandahålla fysisk utveckling och andlig fostran. Som exempel på detta tog Strannegård upp framstående amerikanska och engelska universitet som satsar på helheten.
I frågan om Trumps tullar, men även i andra samhälleligt betydelsefulla ärenden som väcker lidelser, har jag märkt hur mycket starkare känslorna är än förnuftet. Pathos förintar logos. När det emotionella engagemanget passerat en viss punkt verkar debattörerna inte längre bry sig om att ens försöka förklara vad de menar.
Jag ska direkt förtydliga rubriken. För i grund och botten tycker jag att akutsjukhusen fungerar bra, i alla fall om man har besvär som kräver omedelbar vård. Förfallet handlar om det som finns runt omkring den faktiska akutvården och dessvärre har jag genom åren fått en viss erfarenhet av det.
Jag tror att Sverige är ett trögrörligare land än de flesta andra. Efter det att George Floyd i maj 2020 i Minneapolis, stad i USA, dött av misstänkt polisvåld bestämde den allmänna meningen, inspirerad av den kritiska rasteorin, och politikerna i många politiska församlingar att polisens budget skulle skäras ned och pengarna i stället skulle användas av den kritiska rasteorins ledare för att dessa skulle göra sociala insatser (och köpa fler hus till sig själva). Detta implementerades lika kvickt som det beslutats. När polisens drog ned på sina insatser spred sig brottsligheten varefter den allmänna meningen och lokalpolitikerna vesslekvickt återställde status quo ante. Så var USA tillbaka på ruta ett efter stort och onödigt buller.
Allt fler svenska badhus, särskilt i storstadsområden med många så kallade ”utsatta” områden, har infört könssegregation. Detta beskrivs, i tidningar som DN och liknande fyrbåkar för en tillrättalagd sanning, som något helt naturligt och de styrande i Stockholm hävdar att ”kvinnosim varken är nytt eller konstigt”.
Nej, nytt är det inte. Men nog är det konstigt, för att uttrycka det milt, att vi återinför en företeelse som grundade sig på ojämlikhet och som gick ur tiden för över 100 år sedan
För närvarande råder hyfsat fri marknad i min lilla förort. De gånger jag behöver en säckkärra kan jag till exempel låna en av tanten i grannhuset. Lånar själv ut min skruvdragare ibland eller hjälper någon pensionär med luftning av elementen på vintern. I gengäld kanske jag får en kakburk eller en krukväxt. Fritt utbyte av varor och tjänster är något som gynnar de flesta.
I fredags hade mina börsbesparingar krympt ihop med 10,2 procent. Även om jag vet att placeringarna efter några månader eller år brukar återta och till och med överträffa sina gamla värden så blir jag mer än normalt vresig av att behöva uppleva sådana prövningar. Jag gillar – utan alla jämförelser i övrigt – att föreställa mig att jag liksom Farbror Joakim simmar runt i en stadigt växande pengabinge. I det perspektivet känns en 10,2-procentig sättning synnerligen obehaglig. Det blir liksom en hålighet eller luftgrop en tidigare som jämna luftfärden och man kan inte undgå att oroa sig för en oväntad grundstötning.
Under en helg i mars möttes Liberalerna, som de gamla Folkpartisterna numera kallar sig, i Karlstad. Inte för att visa hur splittrade de är, nej faktiskt inte, utan för att enas kring något som de kallar “Vision Selma”.
DET GODA SAMHÄLLET 