Livet består för det mesta av skitsaker som jag endast med tvekan vill underställa läsarens uppmärksamhet, men eftersom många skitsaker kan ha gemensamma drag som avslöjar att det bakom dem döljer sig en misstänkt illasinnad allmän kraft och vilja kan det trots min tveksamhet vara befogat att ta några skitsaker i närmare betraktande.

Det finns säkert ett stort antal dikotomier som skulle platsa under den rubriken, men just nu har jag en särskild tudelning på hjärtat. Vad jag tänker på är en avgörande skillnad mellan företagarens mentalitet och löntagarens.

Själstvånget att skriva en text om dagen får till följd att jag måste tänka hela tiden för att hitta på något att skriva om. Detta ständiga tänkande skapar i bästa fall fördelen att hålla demensen stången, men kan lika gärna leda till att vansinnet kryper in i resonemanget även om skrivarvanan håller syntaxen i strama tyglar.

Robert Musil, som på trettiotalet skrev sitt livsverk Mannen utan egenskaper i tre eller ibland fyra delar (eller kanske långt fler eftersom han efterlämnade tusentals sidor opublicerad text), tillhör, enligt den litterära expertisen, tillsammans med sådana också näst intill oläsliga författare som Joyce och Proust, förra århundradets främsta skriftställare. Som riktiga författare ska göra dog han utfattig då ingen ville köpa hans alster.

Vad är det för mening med demokratin när den ändå bara leder till att nationens – och därmed mitt i min egenskap av medborgare och skattebetalare, det vill säga systemfinansiär – öde lämnas i händerna på ett gäng ombud, politikerna alltså, som inte verkar begripa att de ska tjäna mig, uppdragsgivaren, utan tänker mest på sig själva? Det var inte så här det var tänkt, alltså att den demokrati som svenska folket, i huvudsak representerat av socialdemokraterna och liberalerna, så hett efterlängtat, skulle urarta till ett politikervälde.

När jag förstrött bläddrar bland mina gamla krönikor upptäcker jag för det mesta att de lika gärna kunde ha skrivits idag. Exempelvis är följande text – som fortfarande är högaktuell eftersom vi fortfarande inte vet vad vi ska ha universiteten till, något som dagens bråk mellan Trump och Harvard delvis kommer att tvinga domstolarna att bestämma (håll med om att detta är en underlig ordning!) – mer än tio år gammal. Det är tyvärr inget tecken på att mina funderingar är särskilt framsynta, utan i stället på att det inte händer så mycket i Sverige. Vi lever i en trög och konventionell kultur som drömmer sig tillbaka till rekordårens framgångar utan att ens fundera på hur vi skulle kunna rycka upp oss.

Platon redovisar ett antal statsskick som, antar man, han och tidigare tänkare kunnat studera i verkligheten bland hundratals grekiska stadsstater. Där finns till exempel aristokratin, oligarkin, demokratin och tyranniet. Filosofen beskriver också ett antal mekanismer som gör att statsskicken degenererar och gradvis övergår i varandra. Till exempel säger han att oligarkin – där de rika har makten – alltid förfaller för att de rika är alltför snåla för att bygga ett försvar varför oligarkin går under när mer krigiska folk anfaller. Demokratier, säger han vidare, går under för att de hyllar friheten vilket är ädelt men farligt, ty med friheten kommer möjligheten att folket förförs av dumma idéer. Här är ett samtal mellan Platons språkrör Sokrates och lärjungen Adeimantus:

Vår tid är en religiös tid. Det officiellt påbjudna tänkandet – PK-ismen eller wokeismen – är en religion exempelvis i bemärkelsen att läran och dess troende härskaror upphöjer vissa dogmer – till exempel ”värdegrunden” och föreställningen om ”allas lika värde” – till lagar som inte behöver diskuteras utan bara inskärpas eftersom de är givna uppifrån och därför till sin natur sanna. Som många andra religioner har PK-ismen också en eskatologi, det vill säga en lära om tillvarons undergång, i det här fallet på grund av människornas synder i form av utsläpp av växthusgaser.

Med tanke på att jag så sent som igår skrev en text om kampen mellan Harvard och Vita Huset så är det kanske lite tjatigt att hänga sig kvar vid ämnet, men frågan har bottnar som man, i varje fall jag, inte omedelbart uppfattar. Det handlar om hur den här striden över huvud taget har kunnat uppstå och genom vilka magiska influenser som amerikanska universitetsprofessorer fått kurage att sätta sig upp mot presidenten.

För alla som inte från början hatar president Trump, och därför vet att allt han gör är fel, så kan det finnas anledning att fundera över det rimliga i det sedan någon vecka pågående bråket mellan Vita Huset och Harvard University. Bakgrunden är, tror jag, att Trump gick till val på sin motvilja mot politiskt korrekta woke-idéer som grasserar på universiteten (även om jag inte kan minnas att han inför valet förklarade vad han tänkte ta sig för) samt att det senaste årets antisionistiska och antisemitiska universitetsbaserade demonstrationer och kravaller ytterligare har retat upp honom.

Efter att ha funderat ganska mycket på saken har jag tyvärr kommit fram till att makt, för det mesta, är rätt. Jag gillar inte nödvändigtvis att det ligger till på det viset. Jag skulle önska att rätt alltid vore rätt.