Om man träffar en svensk och behöver ett garanterat konfliktfritt ämne att diskutera kan jag rekommendera president Trump. Nästan alla svenskar hatar honom. Att jag påstår detta med sådan tvärsäkerhet beror dels på att mitt täta umgänge med andra människor gett mig den ingivelsen, dels på att jag just fått bevis från ChatGPT. Jag ställde följande fråga till den konstgjorda hjärnan: ”I vilka europeiska länder tycker allmänheten sämst om Trump?” och fick följande otvetydiga svar:

Hur är det möjligt att politiker beslutar om så olämpliga saker som ett universitetssystem som ger högskolorna betalt efter antalet studenter de godkänner? Universiteten är inte det enda exemplet. Med skolan gjorde man samma sak, alltså införde ett pengsystem utan extern kontroll, vilket sannolikt lett till en hel del betygsinflation och bristande jämförbarhet mellan betyg från olika skolor.

Genom åren har jag väckt mycket ont blod genom att framföra uppfattningen att människan i valet mellan att leva av eget och av andras arbete föredrar det senare. Ansikten mörknar omkring mig och jag förklaras ha en illvillig människosyn eftersom det trots allt bara är en minoritet av landets invånare som faktiskt lever av andras arbete.

Med vänsterns ekonomiska recept menar jag allt från stalinistisk kommandoproduktion till keynesiansk sedeltryckning. Häromdagen här försökte jag förklara, nästan så att jag själv förstod det, varför keynesianism inte fungerar. Problemet är att många som kanske bättre än jag insett keynesianismens svagheter i stället gripits av tillit till kraften hos de motsatta ekonomiska mirakelmedicinerna såsom thatcherismen och de olika formerna av extremhögerliberalism.

Samuel P. Huntington (bilden) var en länge allmänt misskänd statsvetenskapsman och Harvard-professor. Det som framför allt gjorde honom illa tåld var en föreställning som han år 1996 offentliggjorde i boken The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order där han bröt mot den då i västerlandet dominerande självgoda föreställningen att alla krig tagit slut och att det framöver bara skulle krävas amerikanska polisliknande utryckningar för att hålla världen inklusive de ociviliserade folken i schack.

Den internationella mobbning av judar och av staten Israel som nu pågår är enligt min uppfattning orättfärdig och skamlig. När Netanyahu häromdagen skulle tala inför FN:s generalförsamling lämnade nästan alla delegaterna lokalen så premiärministern fick harangera en kompakt tomhet. Trots allt gör Israel inget annat än att försöka få stopp på en mordisk rörelse som har utrotandet av Israel och alla judar på sitt program och som under åttio år med jämna mellanrum, glädjande nog utan framgång, försökt verkställa sina ambitioner.

Sedan några månader tillbaka får jag då och då ett meddelande från Microsoft på min dator. Det är inget vanligt meddelande som går att förinta med en knapptryckning. Jag får bara valen ”Läs mer” och ”Läs senare”. Detta järngrepp kan jag inte ta mig ur förrän jag efter en hel del experimenterande lyckas räkna ut vilken serie på ett halvdussin knapptryckningar som återger mig något slags villkorad frihet.

Ett första svar som jag ska utveckla lite längre fram: jag vet inte.

Ett andra svar som jag ska utveckla direkt: för att Jesus var socialist.

Häromdagen höll president Trump ett tal till FN:s generalförsamling. Lokalen var fullsatt. Trump talade i en timme fast den utmätta talartiden var en kvart. Men Trump hade så mycket att säga att det inte räckte med femton minuter. Hans ärende var ungefär detsamma som vicepresidenten Vances i münchentalet inför hundratals högrankade europeiska ledare sistlidna februari, nämligen att uppfostra oss européer.

President Trumps hälsominister Robert F. Kennedy Jr är en kraftfull, solbränd person som verkar vara hemfallen åt populistiska medicinska teorier, vilket i det här fallet betyder teorier som läkarkåren mestadels inte vill anamma. För tre år sedan recenserade jag en medicinsk bestseller han skrivit om hur folket blir lurat av Big Pharma och Bill Gates. Så här sammanfattade jag:

På förekommen anledning funderar jag på att byta människosyn. Min sedan årtionden ganska djupt kända och lätt socialdemokratiska – eller moderata om du vill; jag har inte upptäckt någon skillnad – människosyn har varit att det tar avsevärd tid för folk att begripa och anpassa sig efter förändrade omständigheter. Till exempel tror jag att det fram till demokratins genombrott eller välfärdsstatens grundande – vilket jag menar inträffade ungefär samtidigt i början av trettiotalet – fanns ett starkt drag av stolt självständighet i det svenska folkkynnet. Detta allmänna personlighetsdrag illustrerades i kända talesätt som ”en ann är så god som en ann”, ”jag vill inte ligga det allmänna till last” och ”själv är bäste dräng”.