Det påstås att de gamla grekerna var ovilliga till läsning eftersom det kunde leda till att man blev förledd. Risken var alltså, som jag fattat de eftertänksamma grekernas mening, att en läsare på ett möjligen fördärvligt sätt skulle förföras av en författares åsikter och att folk därför bör passa sig för att läsa. Ska man prompt läsa, eller på annat sätt inhämta andras uppfattningar, så ska det vara med förnuft.

Ibland har jag en känsla av att många av nationens problem beror på att vi inte klarar av de grundläggande principerna för samhällelig organisation. Skolan är ett exempel. Ska den vara en av staten påtvingad skyldighet eller en av staten erbjuden rättighet?

En gång läste jag en bok av bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa som heter Snöflingorna faller över Husby. Den handlar om den blivande ministerns barndom i Husby. Boken var förnuftig och därför har jag varit positivt inställd till Dousa.

Krigets naturliga ordning är att den part som vunnit den militära kampen efteråt beslutar om förlorarens politik. På bilden har ryssen sträckt vapen och överlämnar efter slaget vid Narva sina fanor till Karl XII som tecken på åtminstone tillfällig kapitulation. Vapenvila är krigets fortsättning med andra medel.

Jag blir alltmer imponerad av den artificiella intelligensen som för mig förkroppsligas av sajten chatgpt. Om man inte begär att den ska rita dansande krokodiler som håller Putin-föredrag om Rysslands rättigheter för att därefter förvandlas till en rymdraket utan, som jag, nöjer sig med att be om diverse utredningar så är det gratis. Det är kort sagt något som USA bjuder på. Har Trump tagit med det i beräkningarna av hur Europa åker snålskjuts på USA?

I serien Nyläsning av tio år gamla texter hittade jag en utmärkt artikel från augusti 2015 som gör mig allvarligt besvärad. Det handlar om ett linjetal av premiärminister Cameron. Han säger alla de rätta sakerna om hur kampen mot de svåra samhällsproblem som fortfarande, tio år senare, härjar oss minst lika svårt – brottslighet, jihadism, islamiskt våld, okontrollerad invandring etc – bör bedrivas. Vi måste tro på traditionella västerländska värderingar, universiteten måste stå upp mot extremismen, vi måste få stopp på ondskans medlöpare som försvararar könsstympningar av flickor, vi måste sluta oroa oss för att kränka något när vi försvara vårt sätt att tänka och så vidare.

En av samhällsgrubblarens mest verksamma metoder är att låta bli att skärpa blicken för att inte missa några avgörande detaljer, utan att i stället kisa för att det hela ska bli lite suddigare så att man bara ser de stora dragen. När jag tillämpar den metoden vid betraktandet av Gazakriget ser jag att Hamas för lite mer än två år sedan dödade, lemlästade eller tillfångatog omkring sextusen judar i förhoppningen att områdets förenade terrorister skulle driva ut judarna i Medelhavet; att Israel i besinningslöst och troligen oundvikligt raseri jämnade Gaza med marken och dödade tio gånger så många av remsans befolkning; att Israel enligt alla krigskonstens läroböcker nu vunnit striden; men att Hamas vägrar att kapitulera enligt läroböckernas reglemente och därför i praktiken är nära att kunna utropa sig som vinnare i bemärkelsen att organisationen finns kvar och åtnjuter ett med tiden tilltagande internationellt stöd.

Bara för att förvirra mig själv lite mer så ska jag berätta vad jag tror mig ha inhämtat om Mohammed al-Mutawaaq, den tvåårige gossen i Gaza, som på bilden vilar i sin moders knä. Men även förvirring, tror jag mig ha upptäckt, ger insikter. Min nya insikt är att krigsteoretikern von Clausewitz hade fel i sitt kända uttalande att kriget är politikens fortsättning med andra medel. En större sanning är att propagandan är krigets utvidgning med andra medel. När vapenmullret försvagas får de lögnaktiga pennorna och de falska kameravinklarna nytt liv. Till slut vet man ingenting och tvingas därför lita till sina beprövade fördomar för att inte stå naken utan åsikt.

Det blåste något så förskräckligt igår att jag inte kom på något annat att göra än att läsa olika grundlagar. (Ett stort och tacksamt erkännande till internet. En övning som denna, som numera nästan inte tar någon tid alls, hade tidigare troligen krävt en veckas ansträngning bara för att få in grundmaterialet. Snacka om produktivitetsutveckling.)

En av vårt samhälles grundbultar är föreställningen att det finns en sanning. Att denna uppfattning blivit så dominerande beror troligtvis på att det nästan alltid finns en sanning. Tesen är helt enkelt fastställd efter millenier av trial and error. I perifera frågor, konsten och sociologin till exempel, gäller den inte nödvändigtvis. Men i nästan allt annat, ishockey och rättegångsförhandlingar och bensinmackar, utgår vi med rätta ifrån att en hållbar sanning kan uppnås. Vi kan räkna antalet puckar i målburen, lagboken anger det sanna och rättvisa straffet uttryckt i en fastställd tidsperiod, mackarna är pålitligt krönta av någon statlig myndighet. Med saklighet, opartiskhet och korrekta mätinstrument kommer man långt.

För några dagar sedan skrev jag, för att försöka åtminstone tillfälligt nagla fast ”den djupaste sanningen” om vårt samhälle, att den klassiska, marxistiska, av alla partierna förkastade men likväl ständigt använda höger/vänster-distinktionen för att identifiera politikens huvudintressenter, inte har någon mening i det stora samhällssamtalet. Vad har en transkvinnas varierande identiteter med kapitalets över tiden ökande organiska sammansättning att göra?