(Varning. Den här texten är bara för nördar. Jag har haft den liggande några år i mitt lager för att se om den var en dagslända eller om den kunde åldras med behag. Nu läste jag den igen och fann den lika relevant som någonting statsvetenskapens klassiker kunde ha skrivit.)

Då och då uppträder föreställningen att det existerar ett kontrakt mellan medborgarna och staten som kallas samhällskontrakt. Så här formulerar en debattör tesen om samhällskontraktet:

Arbeta, gör rätt för dig, betala din skatt – i gengäld lovar staten att garantera din trygghet, frihet och tillgång till kvalitativ vård, skola och omsorg. Det är andemeningen i det svenska samhällskontraktet. Ett tänkt samförstånd om ömsesidiga förväntningar och intressen, om utbyte mellan medborgare och stat… Men av det statliga löftet återstår inte mycket.

Jag har alltid på något intuitivt sätt – allt tänkande börjar i inälvor, benvävnad och senor – ogillat tesen om att det skulle finnas ett kontrakt mellan medborgarna och staten. Min första invändning är att det faktiskt inte existerar något sådant fördrag. Om det hade funnit så hade man väl kunnat se det och läsa det, men det kan man inte. Inte ens herr Google har upptäckt något sådant avtal.

Du kanske inte ställer upp på premissen att Sverige hatar sig själv. OK, jag skulle väl kunna tona ned anklagelsen men är det inte något skumt med ett land som inte känner stolthet över sig själv? Den svenska mångkulturpolitiken bygger på tanken att alla kulturer är lika mycket värda oavsett vad de åstadkommit till nytta för medlemmarna i form av utveckling och framsteg. Att den tanken inte håller måttet kan man lätt bevisa. Det är bara att öppna Somalia för fri invandring från Sverige och Sverige för fri invandring från Somalia och räkna antalet personer som genom röstning med fötterna meddelat sin uppfattning om de två kulturernas dragkraft. Finns det några andra länder än Sverige där några av de mest framstående politiska ledarna – jag tänker på Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt – med förakt förklarat att Sverige inte har någon kultur annat än möjligen midsommarleken Små grodorna?

För åtta år sedan publicerade jag en bok som hette Min oro. Ett av kapitlen var en samproduktion med medicinprofessorn Nina Rehnqvist. Under rubriken De tappade sugarnas sjukvård skrev Nina så här:

Även om det finns mycket som skiljer sjukvårdens värld från skolans och universitetens världar så finns likheter på åtminstone en fundamental punkt: professionerna är deklasserade, vilket märks både i den respekt med vilken de idag möts och i plånboken. Värst ut är nog lärarkåren, men läkarna rör sig i samma riktning.

Även om jag inte delar alla Olle Wästbergs åsikter så håller jag honom för en av landets hederligaste och mest skarpögda samhällsbetraktare. Dessutom är han en gudabenådad skvallerbytta som alltid vet allt om alla. Sådan har han varit i över sextio år. Nu har han skrivit memoarer som heter I tidens skugga med den fyndiga undertiteln Verksamhetsberättelse från 1945.

Jag är fotgängare. Som fotgängare anser jag att jag har vissa rättigheter. En rättighet är trottoarmonopolet. Det innebär att jag inte behöver dela trottoaren annat än med mina artfränder, det vill säga andra fotgängaren.

Det händer att artfrämmande individer, till exempel cyklister, olovligen gör intrång på mitt och de andra fotgängarnas trottoarmonopol. Detta är mycket kränkande. Ibland cyklar de som raketer och hotar att meja ned mig. Ibland vinglar de fram och tillbaka som om det inte hade funnits något trottoarmonopol. Det gör mig rasande.

Covidpandemin har åtminstone haft den fördelen med sig att den uppmärksammat många människor på tillvarons osäkerheter. Innan viruset slog till i början av 2020 hade den epidemiologiska världsexpertisen planerat att till stor del lita till människans förmåga att skapa egen immunitet för att mota viruset i grind. Det måste ha varit den tanken som låg bakom den svenska covidstrategin trots att de ansvariga inte vågade uttala ordet flockimmunitet men som ändå troligen lät sig styras av hoppet att flockimmuniteten skulle inträda.

Glädjande nog finns helt motsatta åsikter representerade bland läsarna av den här bloggen. Det märker man på kommentarerna. Just nu handlar det förstås om kriget i Ukraina. Kan man med hedern i behåll säga något till Putins försvar eller åtminstone försöka skapa något slags förståelse för hans bevekelsegrunder eller kan man inte det?

Med dagens sinnesstämningar är det bäst att låta bli av samma skäl som det år 2015 var säkrast att inte varna för massinvandringens besvärliga konsekvenser – eller ens använda ett ord som ”massinvandring” – om man ville slippa bli kallad nazist, fascist eller brunråtta. Den som försöker rättfärdiga Putin väcker idag liknande fasa.

Jag har haft intrycket att de ekonomiska sanktioner som Ryssland under USA:s ledning utsatts för har varit kraftfulla verktyg som gjort stor skada på den ryska ekonomin. En kunnig läsare har anfört ett antal kommentarer som kanske inte motsäger mina föreställningar men ställer dem i ett intressant kontrasterande perspektiv.

En första observation gäller sammansättningen av den grupp länder som sanktionerar Ryssland. På bilden ovan är Ryssland markerat i blått, sanktionerande EU-länder i mörkgrönt och övriga sanktionerande länder i ljusare grönt.

Om jag hade något återstående hopp om den svenska skolan så upplöstes det igår under kaskader av hånflabb blandade med ögonblick av djupaste beundran över att Skolverket nu tycks ha nått svamlets absoluta höjdpunkt. Jag kan inte minnas någon liknande upplevelse i livet. Den fick mig att tänka på Kelvin, den absoluta nollpunkten för temperaturen, minus 273,15 grader Celsius. Kvinnan på bilden med oranscha glasögon och heltatuerad högerarm, en lektor i pedagogik vid namn Anette (klicka här för att se videon), lyckades tala i 45 minuter och 41 sekunder utan att någon gång säga något begripligt. Jo, en gång sa hon en sak i vilken man med lite god vilja kunde intolka en mening men då var det å andra sidan fel.

Jag är förmäten nog att anse att den svenska samhällsdebatten för det mesta är förutsägbar, tråkig och naiv. De flesta debattartiklar i de fina tidningarna handlar om att någon viss avdelning av det välfärdsindustriella komplexet eller dess mångtusenfaldiga undervegetation av statsfinansierade NGO:er har upptäckt att de behöver påfyllning av mer statsfinansiering om inte jorden ska förintas eller någon särskild människogrupp kränkas eller någon skalbagge hotas.

Miljontals nya idéer uppstår troligen varje dag. Turligt nog blir det för det mesta inget av dem vilket oftast beror på att de är dåliga och någon gång på att ingen tar hand om dem. Idéer är nämligen ännu hjälplösare än människobarn när de föds. Långsiktig intensivvård måste omedelbart sättas in om de ska överleva, det vet var och en som fått en bra idé och sedan glömt bort den efter tio minuter. Kraven från idéer med ambitionen att bli något stort är fullkomligt överväldigande.

Den stora frågan är inte om Liljevalchs nya konsthall är en vacker eller ful byggnad ty det går inte att svara på. Den stora frågan är vad folk tycker, ty det gör de. Närmare bestämt tycker nästan alla att huset är skitfult. Och det är inte bara konstnärligt obildade människor som jag som ryser vid åsynen av det nya muséet. Organisationen Arkitektupproret, som består av kulturellt förfinade människor, gav huset Kasper Kalkon-priset som Sveriges fulaste nyproduktion.

Det morras en del, och med rätta, mot slöseriet och ineffektiviteten i den svenska offentliga sektorn som numera tar nästan precis halva bruttonationalprodukten. Och morret kommer just därifrån det enligt samhällsanalysen bör komma, nämligen från företagarvärlden. Ett exempel är ett relativt nystartat projekt – Kommissionen för skattenytta – som är något så märkvärdig som ett privat medborgarinitiativ av en företagare, nämligen förre Scania-chefen Leif Östling.

Dessutom kommer regelbundet, som sig bör, klagomål och förbättringsförslag från företagarorganisationen Svenskt Näringsliv, till exempel rapporten Reformer för en bättre fungerande välfärd ganska nyligen.

Hittills har världen varit mest upptagen av de mänskliga lidanden som kriget i Ukraina medfört men ju längre kriget fortsätter desto större anledning får vi att fundera på de ekonomiska konsekvenserna. Några saker vet man redan från början, för det första att det kommer att bli dyrt och för det andra att det till stor del kommer att bli länder som Sverige som får betala, dels för att vi skryter med att vi har råd, dels för att vi gillar vår godhet. Sverige brukar ivrigt ställa sig först i kön när något internationellt ska betalas vilket jag tror beror på att generositeten ger fin prestige åt de politiker som skriver ut checkarna plus att saken aldrig diskuteras med skattebetalarna som finansierar det hela.

Människans individuella idébank funkar ungefär som äggstockar, det vill säga att det bara finns ett bestämt antal varor i lagret och när förrådet tagit slut så är det slut. För att slippa hamna i idéklimakteriet kollade jag bland mina gamla texter om det fanns något att återanvända. Jag tog vilken text som helst på måfå. Den här artikeln publicerade jag för lite mer än åtta år sedan. Det verkar inte ha hänt så mycket på de åtta åren annat än att jag idag nog inte skulle ha skrivit att Sverige ”faktiskt fungerar” utan uttryckt mig försiktigare.

På något märkvärdigt vis som ingen verkade förstå, varken de politiska och militära experterna eller den okunniga hop som jag tillhör, lyckades ryssarna inte, som man förväntat sig, krossa det ukrainska motståndet på några dagar efter invasionen de 24 februari. Tvärtom klarade sig ukrainarna till en förvånad omvärlds begeistring häpnadsväckande bra medan ryssarna å andra sidan framstod som överraskande oförmögna till annat än krigsbrott och andra grymheter. Ukrainas president Zelenskyi gjorde en elektronisk eriksgata i cyberspace till världens parlament för att a) låta sig hyllas samt b) be om vapen som han fick i mycket mindre utsträckning än han ville ha.

Alldeles för sent börjar man, det vill säga jag, se det allmänna mönstret i Sveriges sönderfall. Jag tror att den onda mekanismen över allt varit densamma: en ny härskarklass – politikerna – träder till makten och grips på nittonhundrafemtitalet av ett sedermera tilltagande högmod. Högmodet tar sig två former. För det första inbillar sig politikerna att det framväxande svenska välståndet är deras egen förtjänst. (Syndromet är välkänt i historien. Vilken makthavare tar inte äran för det som går bra?) För det andra drar de därav slutsatsen att de besitter sådana krafter att deras blotta beslutsamhet räcker för att inrätta deras drömmars önskerike. Ingen har uttryckt denna hybris mer pregnant än Olof Palme i hans förmätna uttalande om att ”politik är att vilja”.

Vad handlade egentligen påskkravallerna om? Muslimer startade upplopp för att de blivit kränkta av att herr Paludan från Danmark avsåg att bränna koraner i ett halvdussin svenska städer. Av raseri brände de religiösa bilar och kastade sten på poliser som försiktigt drog sig tillbaka för att inte provocera de förolämpade muslimerna.

Så länge jag minns har jag fått höra att Sverige är en blandekonomi men jag har aldrig begripit vad det skulle betyda annat än en del kapitalism och en del socialism. Det antyder att kapitalism och socialism är förenliga och kan blandas efter tycke och smak ungefär som man kan göra en gin och tonic mer eller mindre stark. Det tror jag emellertid inte på och ska därför presentera min egen tolkning av begreppet blandekonomi.

Igår repeterade jag nationalekonomins grundkurs om inflation. Den heter kvantitetsteorin och utgår från vad som troligen är självklart men låter krångligt, nämligen att penningmängden (M) gånger pengarnas omloppshastighet (V) (det vill säga hur många transaktioner en genomsnittlig krona gör per år) är lika med prisnivån (P) gånger den mängd varor och tjänster som omsätts på ett år (T). Således: M * V = P * T.

Själva kvantitetsteorin säger att prisnivån (P) bestäms av penningmängden (M) medan (V) och (T) inte har med saken att göra. Om staten fördubblar penningmängden blir inflationen hundra procent. Teorin påstås ha upptäckts på 1500-talet när spanjorerna hämtade guld i Latinamerika vilket ökade penningmängden (eftersom det gjordes pengar av guldet) varpå allting, till exempel mat, blev dyrare och folket fick lida av inflationen. Paradoxen är att vanligt folk blev fattigare när guldet vällde in.

Som jag till en och annan läsares leda ofta påpekat har det mänskliga samhället en tendens att kräva av sina ledare att de har övermänskliga krafter och att de ska bruka dessa krafter för att göra underverk till sitt folks fromma. Vi vet hur det går om ledarna misslyckas med miraklen. Carl Larssons stora målning Midvinterblot visar hur svearnas konung Domalde låter sig offras vid templet i Uppsala sedan han flera år i rad missat att ge folket goda skördar.

(Denna text lades in på sidan just innan det meddelats att polisen skjutit tre möjliga polisbilsbrännare i Norrköping.)

De senaste dagarnas kravaller mellan svensk polis och upprörda muslimer anses av många vara en vattendelare, alltså ett ögonblick med ett tydligt före och efter. Upplopp där muslimer varit inblandade har Sverige haft tidigare men det var något särskilt den här gången även om det inte slutade med några allvarliga personskador. Rikspolischef Anders Thornberg kommenterar så här:

Vi har sett våldsamma upplopp tidigare. Men det här är något annat. Det är ett grovt våld som riktar sig mot liv och egendom, framför allt mot poliser. Det är mycket oroväckande och vi kommer ta till kraftfulla motåtgärder. Det här ska inte fortsätta.

Någon insiktsfull tänkare, en skotte tror jag det var, observerade ungefär att ”folk blir tokiga i grupp men endast återfår förnuftet individuellt, var och en för sig”. Det gör att det utbredda och allmänna samhällsvansinnet blir desto mer iögonenfallande eftersom det tenderar att snabbt bli ett normaltillstånd medan det sunda förnuftets återkomst sker så diskret att betraktaren måste var synnerligen observant för att missa tecknen. Gubben Noak skickade då och då ut en duva från Arken för att undersöka om den hemska översvämningen hade börjat ge vika och jorden eventuellt på nytt höll på att bli beboelig för landbaserade djur.

Den av staten omhuldade förklaringen till brottslighet är så kallade socioekonomiska faktorer. Bilden visar en socioekonomisk faktor. Till exempel har justitieminister Morgan Johansson sagt att man inte behöver göra några vetenskapliga studier om exempelvis kopplingen mellan invandring och kriminalitet eftersom ”minoritetsgrupper” visserligen ”är överrepresenterade i kriminalstatistiken” man att överrepresentationen försvinner när ”man rensar för socioekonomiska faktorer”. Det betyder att om folk med svenskt ursprung hade levt under samma ekonomiska villkor i samma sorts områden och med samma kulturella förutsättningar som folk med utländskt ursprung så hade svenskarna varit lika kriminella som invandrarna. 

I förrgår skrev Bitte Assarmo här en krönika som är mer än vanligt läsvärd, vilket inte säger så lite. Egentligen gör hon inte annat än sammanfattar och kommenterar en debattartikel i Dagens Nyheter av ”narkotikapolisen” Lennart Karlsson, men det räcker långt. Karlssons tes är att kriminaliteten bland ensamkommande migranter är svenskarnas fel för att vi varit för njugga med vårt stöd:

Eftersom jag inte skrivit något om det välfärdsindustriella komplexet – det svenska politikerväldets stolthet – på länge så kanske du tror att komplexet är nedlagt. Hahaha, säger jag bara.

Jag har länge sett det svenska sönderfallet komma. Troligen upptäckte jag det på något emotionellt plan när jag på sjuttiotalet arbetade på Sida. Det var inget särskilt dåligt med Sida, det var bara en välfärdsmyndighet som alla de andra, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och de kommunala socialförvaltningarna och så vidare. Där jobbade välutbildade, intelligenta och ambitiösa människor med de bästa tänkbara avsikter. Alla ville göra väl.

Jag har observerat att man i den politiska världen ofta håller sig med välljudande och ofta framförda föresatser och mål som man i verkligheten inte har minsta avsikt eller förmåga eller ens lust att förverkliga.

Så är det inte, efter min erfarenhet, utanför den politiska världen. I mitt första jobb som skollovsvikarierande brevbärare var det aldrig tal om målsättningar och etiska riktlinjer. Breven skulle läggas i folks brevlådor och sedan var det inte mer med den saken. Samma sak när jag blev pommes frites-kock. Potatisen skulle bli spröd och gyllenbrun annars fick man sparken. Punkt.

Kanske är det fejk news att tyskarna är så pedantiskt plikttrogna och lydiga som de ibland verkar i filmerna om nazisttiden. Oavsett hur mycket lidande de åsamkade andra människor så hade de ett uppdrag, möjligen från Hitler, som de inte kunde svika. De skulle förädla människosläktet enligt samma rättframma princip som man avlar fram bra hästar: man tar bort de dåliga och satsar på de goda exemplaren.

Turbulensen inom liberalpartiet ger en betraktare myror i huvudet. Det hela går inte att förstå med de normala intellektuella verktyg som vi brukar använda för att tolka politiken, till exempel att det skulle vara något fel på partiledarens personliga utstrålning eller att partikonflikterna skulle ha med synen på sverigedemokraterna att göra.