Min tillvaro är på många sätt privilegierad. Ett av dessa privilegier, som tilltar med åren, är att jag inte behöver bry mig om vad andra människor tycker. Jo, av personliga och sociala skäl är jag känslig för andras uppfattning om mig, jag är trots allt en normalt snäll och konflikträdd svensk, men jag behöver inte rädas att chefer eller kollegor ska djävlas med mig och hota mig med indragna fördelar eller uteblivna avancemang. Av att bli kölhalad och rådbråkad av journalister har jag årtiondens plågsam erfarenhet så det biter inte längre.

Det finns bara en sak som är svårare att förstå än grekiska filosofers texter och det är läroböcker som ska förklara de grekiska filosofernas texter. Jag tror att sådana som Platon och Aristoteles egentligen talade om viktiga men fullt förståeliga saker. Men två och ett halvt tusen år har passerat sedan dess och när man betänker hur svårt det är att fatta svenska texter som bara är några hundra år gamla så inser man hur näst intill omöjligt det måste vara för vår tid att få någon rätsida på hur dessa tänkare egentligen menade, och detta hur skickliga språkvetenskapare som än anlitas.

Fareed Zacharia föddes i Bombay och lyckades göra en lysande karriär som skribent på olika amerikanska tidningar, The Wall Street Journal till exempel, en av det lilla antal amerikanska tidningar som kan bedömas eftersom världspressens skribenter inte ens tagit grundkursen i SFI och därför inte ens gjort det språkliga minimum man hade kunnat begära för att de skulle göra sig hyggligt lättillgängliga även för oss som inte har varit artiga nog att lära oss hindi (med eller utan brytning), gaeliska och några andra outkomliga språk. Därav kan man dra betydelsfulla slutsatser som jag nu ska dela med dig.

Lyckliga omständigheter har ombesörjt att jag i min hand nyligen fick en dossier omfattande ett hundrafemtiotal hand- eller maskinskrivna (eller på något vis kopierade) handlingar från 1930-talet där avlägsna släktingar till mig med (de fingerade) namnen Albert med hustru Virginie Leclos samt deras son Marcel ansöker om uppehållstillstånd och medborgarskap i Sverige. Bakgrunden är att franske medborgaren Albert redan befunnit sig – med oklara tillstånd – några årtionden i Sverige och försörjt sig som konsertpianist och restaurangmusiker och nu söker asyl i Sverige eftersom han hållit sig i Sverige i stället för att rycka in när den franska krigsmakten ville mobilisera honom till första världskriget. De franska myndigheterna betraktade honom troligen som desertör även om kriget tagit slut.

Det vara en gång ett rikt och vackert land med snälla och hjälpsamma invånare. Många människor från andra länder, där folk djävlades med varandra, ville flytta dit för att få lite lugn och ordning i sina liv.

I min ungdom fick jag lära mig av en äldre släkting som var major på Dalregementet att judarna var mer värda vårt stöd än araberna. Han röt att judarna fick öknen att blomma medan araberna knappt gjorde något nyttigt alls. Sedan dess har jag varit skeptisk mot alla som hävdat att framstående grupper svenskar, särskilt militärer, ogillat judar och haft nazistiska böjelser. I stället har jag blivit prosemit vilket betyder att jag hållit mig med fördomar till förmån för judar. För tio år sedan gjorde jag en vetenskaplig undersökning som inte utan rimliga resonemang kom fram till att judar är ungefär 300 gånger så smarta som araber, ett prosemitiskt övermod som fick sitt straff den sjunde oktober i år.

En av de teser jag med besvärande envishet i tio år eller mer framfört på dessa sidor är att Sverige har ett mäktigt välfärdsindustriellt komplex vars obetvingliga omsättningsmaximering leder till att den offentliga sektorns andel av bruttonationalprodukten obevekligen växer. Observera ordvalet: ”obevekligen växer”. Denna formulering betyder att processen går av sig själv oavsett vilket parti eller partikonstellation som råkar inneha regeringsmakten.

Den humanistiska stormakten hade vid mitten av sjuttiotalet fattat att den var en humanistisk stormakt och gjorde sig redo för att ta konsekvenserna. Den insåg att den skulle bli ett invandringsland men förstod även att den inte visste hur man gör när man är ett invandringsland. Den skrev därför till alla sina myndigheter och bad dem tänka igenom saken och skicka sina synpunkter. Det gjorde myndigheterna. Allt sammanställdes i en utredning på ungefär tvåhundra sidor om sådant som inrättande av en ny myndighet för övervakning över hur tolkar ska auktoriseras respektive berövas sin auktorisation.

Sedan jag för snart femtio år sedan tillträdde en tjänst som förste byråsekreterare inom den svenska utlandbiståndsförvaltningen har jag oavbrutet dragit samma slutsatser om sådana anslagsfinansierade organisationers beteendemönster. Till skillnad från privata företag, som, när allt går som det ska, är vinstmaximerande så är anslagsfinansierade organisationer, i mitt fall till exempel Sida, FN och diverse kommuner, i stället omsättningsmaximerande. (För denna sanning fick Angus Deaton nobelpriset i ekonomi flera år efter det att jag kommit till insikt så om du får se en lista över ekonomipristagare där mitt namn saknas så kan du tryggt dra slutsatsen att du konfronterats med fejk njus.)

Nu när den humanitära stormakten – alltså Sverige sedan hundra år – i stort sett är avvecklad kan det finnas anledning att ställa sig frågan vad det var som hände. Medan historiska skeenden inträffar kan man inte förstå dem, bara känna dem. Det var därför filosofen Hegel skickade ut sin uggla Glaucus först i skymningen – när det som hade hänt under dagen faktiskt hade hänt och fortfarande kunde skönjas men ännu inte helt dolts av nattens nermörker.