Jag tror att det någon gång funnits praktisk nytta av de politiska ideologier som utvecklats sedan Den Nya Tidens början på 1600-talet eller däromkring, det vill säga idériktningar som liberalismen, monarkismen (den absoluta kungamakten) och sedermera socialismen. Ideologierna var i sig själva ett slags politiska handlingsprogram. Liberaler ville ha frihandel, det hördes redan på beteckningen. Marxismen ansåg sig rent vetenskapligt kunna förklara att kapitalismen skulle förtära sig själv varför socialister började planera förstatligande av produktionsmedlen.

Några populära värderingar bland svenska eliter – det vill säga sådana vars uppfattningar på grund av deras samhällsposition inte utsätts för mycket kritisk granskning – är att vi i Sverige har exemplariska värderingar som troligen har världsrekord.

Det svenska politikerväldets första frön såddes vid demokratins genombrott (ty det var först då som en ny klass av professionella representanter för medborgarna med uppgift att styra sina uppdragsgivare dök upp på historiens världsscen). Men inget föds färdigt. Det tog några årtionden för dessa nya härskare att finna sin form. 1974 var det äntligen dags för svensk del. Då firade politikerväldet sin kröningsfest i och med antagandet av Sveriges nya regeringsform. (Historienördar vet att stora politiska skiften och avgörande maktförändringar brukar sammanfalla med att nyordningen förkroppsligas i nya grundlagar.)

Omständigheter utom vår kontroll, som i det här fallet styrs av den engelska tidskriften The Economist, har tagit […]

När man lossar lite på de intränade föreställningarna – någon kanske skulle säga de hjärntvättade uppfattningarna – så får man se upp ty nästan vad som helst kan hända. Exempelvis är jag uppfostrad att betrakta Ryssland som mitt lands medfödda och, sedan Poltava, naturligt överlägsna fiende. I hela vår kultur ligger den nedärvda meningen att ryssen vill döda oss medan vår roll är att likt den enfaldige patrioten Sven Dufva offra oss för fosterlandet i ett på förhand förlorat krig. Att över huvud taget föra krig mot den ondskefulle ryssen, vilket alltså var ett i förväg undergångsdömt projekt, räknas som en seger även om man förlorar. Karl XII, som slutgiltigt förödde ett helt svenskt imperium åt ryssen vid Poltava, blev trots debaclet utsedd till Moder Sveas störste son av diktaren Tegnér.

Jag har några gånger tidigare presenterat följande tankegång men eftersom ingen bryr sig om den finns det två möjligheter: antingen tänker jag fel eller också kan jag inte förklara de självklarheter jag tror mig ha iakttagit.

Så länge jag har läst tidningen så har ett samhälleligt orosmoment varit permanent närvarande: risken för arbetslöshet, särskilt industrins – hur industrin nu definieras – tillbakagång från kanske en tredjedel av de sysselsatta vid andra världskrigets slut till drygt en tiondel nu.

Med tanke på förskräckelsen, oron, ojandet och den allmänna uppståndelse som USA-valet föranlett, särskilt det lidandecrescendo som svenska tidningar flagellerat sig med sedan det visat sig att Trump vann – vann! – har jag försökt att begripa mig på upprördheten och de starka känslorna.

Jag funderar mycket över maktförhållandena i vårt samhälle eftersom en i mitt tycke överspelad huvudmotsättning mellan arbete och kapital, mellan socialism och borgerliga ideologier, tar upp alldeles för mycket av vår – därför falska – samtidsförståelse. Det är ett artigt sätt att säga att samtidens politiska debatt mest består av irrelevant skitprat eftersom debatten ännu inte upptäckt demokratins förvandling till politikervälde och därför inte heller förstår att vår tids politikervälde är en ny samhällsbildning som följer sina egna regler.

Nyligen skrev jag en krönika om skamindustrin, alltså hela den apparat eller rörelse som dagligen påminner oss om skälen till att vi bör skämmas, till exempel:

• att vi är rasister

• att vi använder för mycket energi, vilket leder till jordens undergång

Bland sociologer och andra samhällsgrubblare utövas en sport som aldrig tycks trötta dem, nämligen att slutgiltigt förklara det största undret som vederfarits människan. Fina försök har gjorts men aldrig med en sådan kraft att sporten kunnat avdankas såsom färdigspelad och historiskt onödiggjord.

Broschyren Om krisen eller kriget kommer – Viktig information till Sveriges invånare har utarbetats och distribuerats till hushållen av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Myndigheten har säkert gjort så gott den har kunnat och jag har inga invändningar mot tips om att jag bör ha en batteriradio, en massa dricksvatten, matkonserver och brännved hemma för den skull Putin skulle angripa landets infrastruktur och Nato – som ska bidra till vårt försvar enligt den romantiska musketörsprincipen ”en för alla, alla för en” (åtminstone tillfälligt, till katten bör man lagra förnödenheter ”för minst en veckas beredskap” och då ska väl lika mycket krävas för människor) – inte hunnit komma igång. Det står visserligen inte i broschyren att det är just Putin som vi har anledning att ängslas över men vi som har gjort lumpen minns att Sverige av tradition dragit sig för att i klartext omnämna den förväntade huvudfienden; i mina soldatböcker omtalades han som Stormakten Röd.