För det mesta är jag noggrann med att själv begripa – eller i varje fall tro att jag begriper – mina texter. Men idag är jag inte så säker. Jag har konsulterat ett antal personer som borde ha kunnat ge ett svar på mina frågor, men jag har bara mötts av nollställda ansikten. Till slut har jag dragit den preliminära slutsatsen att ingen vet. Det är sämsta tänkbara situation eftersom man då riskerar att som nödlösning behöva tänka själv.

Under rätt många år har jag riskerat mitt namn och rykte genom att fråga vänner och bekanta vad de tycker om Trump. Då har jag praktiskt taget undantagslöst fått en ström av glåpord och förbannelser i retur, inte mot mig, ty jag har alltid, för att värna den goda sociala stämningen, intagit rollen av neutralt sakintresserad, utan mot monstret i Mar-a-Lago. Det förvånade mig hur ett helt folk, alltså det svenska, kunnat vara så övertygat om att mannen med det apelsinfärgade håret på alla sätt var så genomusel som vi svenskar har gillat att framställa honom. Folk har tämligen unisont förklarat för mig att Trump ljuger, är äcklig, en dålig och osammanhängande talare, kort sagt en obehaglig bluffmakare.

När man jobbar i u-länder, vilket jag har gjort, upptäcker man att de chica överklassmänniskor man enklast kommer i kontakt med ganska ofta har en nedlåtande inställning till sina respektive hemländer. Det går att förstå eftersom dessa länder ju faktiskt befinner sig på en lägre utvecklingsnivå. Sjukvården är ofta undermålig, trafiken infernalisk, korruptionen utbredd, tillgången på elektricitet opålitlig och så vidare. De medborgare i sådana länder som fått tillfälle att se världen och besöka nationer som Tyskland och Sverige, där saker och ting faktiskt fungerar, måste såklart dra sina slutsatser. Det ligger förstås nära till hands för dem att observera och ge uttryck för defekterna i de samhällen där de bor.

När jag på 1980-talet hade tröttnat på att vara statlig framtidsforskare så startade jag ett organisationskonsultbolag, inte för att jag var utbildad därtill utan snarare självlärd, då jag under flera års tjänst i olika byråkratier inte kunnat undgå att lära mig ett och annat, och försörja sig skulle man ju i alla fall.  

Idag ska jag fira en gråtrist och blåsig januaridag med att skriva något särskilt okontroversiellt. Det händer att jag skriver kontroversiella saker, men den tillfredsställelse några får av detta väger aldrig upp den ilska som konvenansbrottet väcker hos andra.

Min ständigt pågående forskning kring samhällsfilosofiernas slingrande förvecklingar tar aldrig paus. Det är för din trygghet. Till min hjälp har jag en grupp storartade tänkare – jag har aldrig räknat dem men det närmar sig nog ett halvdussin personer – med vilka jag, en och en eller i mindre grupper, håller sådana intellektuellt ansträngande seanser som de svaga kalla lunch. Då pratar vi skit om dem som har fel, SvT och Dagens Nyheters ledarsida till exempel, och skiljs därefter i övertygelsen om att vi gemensamt har begripit något och därmed förbättrat världen.

Det må vara en småsak, men jag tror att regeringen försöker föra oss bakom ljuset när det gäller invandringspolitiken. Den vill helt enkelt inte vidta sådana åtgärder som hade kunnat minska volymen inkommande. (Ofta med det tvivelaktiga argumentet att internationella förpliktelser förhindrar oss att kraftigt begränsa inflödet.) Men det hindrar inte att regeringen vill övertyga folket att den har seriösa avsikter. Till exempel skrev dåvarande stats- och migrationsministrarna så här i augusti förra året:

Man kan gott fråga sig varför jag ägnar så mycket funderande åt det här med ideologier, framför allt den ideologi – PK-ismen eller wokismen – som med obetydliga nationella variationer har tagit ett järngrepp på västerlandet, desto starkare grepp ju mer utvecklat samhälle som det verkar. Se bara på Sverige och Storbritannien som tycks vara de värst ansatta länderna i Europa.

Ungefär samma sak som kommer här har jag skrivit tidigare, men lite från en annan vinkel. Förresten upprepar sig människor hela tiden, även stora filosofer och konstnärer, tänk på van Gogh och Beethoven, man känner alltid igen dem. Jag har skrivit kanske fyrtio böcker, men egentligen står det samma sak i allihop, i varje fall i det dussintal som det är något med.

Hos Nietzsche, i boken Den Glada Vetenskapen, uppträder en galning på torget och skriker, som den dåre han är, att han letar efter Gud, som han anser att människorna tagit livet av. Strax inser han att folkhopen, som samlats kring honom, inte förstår vad han menar, vilket gör honom om möjligt ännu tokigare. ”Jag har kommit för tidigt”, säger han. ”Min tid är inte inne än. Denna oerhörda händelse är fortfarande på väg, den vandrar fortfarande; Den har ännu inte nått människornas öron.” Avslutningsvis  tränger han sig in i flera kyrkor och ältar vidare på sitt budskap.

Det finns många angelägna saker som jag underlåter att göra i min idoga strävan att försöka begripa vårt land, inte minst gängse mentaliteter och hur landet styrs. Jag orkar helt enkelt inte engagera mig i allt mög. Därför har jag inte berört den statliga utredningen SOU 2024:53 Stöd till invandrares utvandring, som presenterades i juni förra året, sedermera mest känd för förslaget att betala 350 000 kronor till invandrare som lämnar Sverige och reser hem. Men nu har jag läst utredningen, som måste vara ett av de mest förbluffande alster som kommit från den statliga utredningsapparaten.

Ett problem som numera återkommande besvärar mig mer än mycket annat är att de officiösa (det vill säga halvofficiella) förklaringarna till olika samhälleliga missförhållanden är så hopplöst svävande och föga övertygande.

I Gamla testamentet förekommer pseudonymen Predikaren bakom vilken troligen döljer sig kung Salomo (om du blir klokare av den upplysningen). Predikaren är en mycket desillusionerad människa eller också är han inte det, utan bara vis. Redan i ingressen till hans första kapitel presenteras hans filosofi i kort sammanfattning: ”Allting är fåfänglighet och ett evigt enahanda. Också strävandet efter vishet är ett jagande efter vind”.

En av favoriterna bland de forskningsprojekt som jag ägnar dagarna åt är kartläggningen av byråkratins utvecklingsprocesser med särskild inriktning på det svenska välfärdsindustriella komplexet. Underligt nog verkar ingen annan än jag särskilt intresserad av detta, enligt min mening, fascinerande sökområde. Dessutom är projektet, för att handla om spetsforskning, ovanligt billigt att genomföra eftersom det räcker med en prenumeration på Dagens Nyheter för att få en daglig uppdatering av studieobjektets beteende. Läs till exempel denna till synes meningslöst tråkiga artikel, tyvärr bakom betalvägg, och en hel värld av ny kunskap om välfärdsbyråkratins mekanismer kommer att uppenbaras för dig.