Att antalet barn per kvinna i alla länder, utom i Afrika, numera ligger under befolkningsbevarandeminimum två eller, eftersom ett visst svinn är oundvikligt, två komma ett, var förra årets nyhet nummer ett. En skräckvision är att ett stort afrikanskt födelseöverskott kommer att flöda över till resten av världen, särskilt till de rika länder som, delvis på grund av senil orkeslöshet, inte har kurage att försvara sig mot en invasion.

Det just tilländalupna årets troligen mest betydelsefulla nya insikt, för mig i alla fall, är det här med att folkmängden överallt, utom i Afrika, håller på att sjunka. Kvinnorna får inte de två, eller två komma ett, barn som behövs för att upprätthålla en stabil population. För en vanlig västerlänning, som jag, som aldrig någonsin hört något annat budskap än att överbefolkning är det värsta hotet mot mänskligheten – även om klimatfaran under de senaste årtiondena blivit en seriös konkurrent om den främsta pallplatsen i detta VM i varningar om mänsklighetens undergång – kräver den nya situationen viss eftertanke.

Jag har av lättja, slentrian och otillräcklig uppmärksamhet betraktat samhällsföreteelserna ”politisk korrekthet” och ”woke” som i stort sett identiska bortsett från att PK utvecklats i Europa och woke-tänkandet i USA. Utan alla jämförelser i övrigt – Charles Darwin hade ju ett långt och präktigt skägg medan jag alltid varit slätrakad – så känner jag mig ungefär som den store vetenskapsfilosofen när han, under sin andra resa med fartyget Beagle till Galapagosöarna, upptäckte att finkar ändrade utseende, särskilt då vad avser näbbarna, när de flyttar till andra öar och muterar efter nya lokala förhållanden. (På bilden syns en ursprungsfink, Geospiza magnirostris, i nordvästra hörnet samt tre näbbmuterade avkommor från andra öar.)

En ledarskribent vid en av landets framstående tidningar förklarade under julhelgen att begreppet och företeelsen woke, eller politisk korrekthet, står för allt bra inklusive ”det som skulle kunna kallas frihet”.

Hela livet har jag haft ett horn i sidan till filosofin och filosoferna eftersom jag har tyckt att de gjort sig märkvärdiga eller medvetet diffusa, kanske, har jag misstänkt, i det lumpna syftet att förvilla mig. Samtidigt har jag hela tiden haft ett obehagligt gnagande samvete eftersom det är tänkbart att de faktiskt har något betydelsefullt att säga, även om de inte precis vinnlagt sig om att uttrycka sig begripligt, och att det därför är mitt eget fel om jag inte tagit till mig deras poänger.

Sten Svensson (se här) är en rakknivsvass skoldebattör som varit lärare, chefredaktör för Lärarnas tidning, journalist och gudabenådad fotograf. Enligt min mening resonerar han som en oreformerad östtysk skolpolitruk. Att läsa hans debattartiklar, som häromdagen i Svenska Dagbladet, är som att få syn på en överlevande Trabant i trafiken. Jag vet vad jag talar om ty Sten och jag har genom åren haft en del debatter i skolfrågor. Som du kanske förstår anser han mina uppfattningar, i varje fall i skolfrågor, vara reaktionära och folkfientliga.

Det är inte mycket vi vet, framför allt om framtiden. Det beror på att historien, trots att många menar att vi kan lära oss något av det förflutna, inte uppvisar några instruktiva regelbundenheter. Sedan må begåvade människor som von Clausewitz, Karl Marx och Joseph Alois Schumpeter framtidsfilosofera hur mycket de vill.

Nils Lundgren skrev för åtskilliga år sedan en utmärkt krönika om identitetspolitik på sin blogg som jag då och då har återvänt till för att få hugsvalelse när debatten blir som tokigast.

Mitt levnadsmål är att det tacksamma folket, bland annat på grund av mina litterära meriter, ska resa mig en ryttarstaty på Stureplan. Emellertid har jag på senare tid börjat tvivla på att något sådant monument faktiskt planeras. Åtminstone har jag inte hört minsta mummel i ärendet vilket kan bero på att jag mest skriver om politik, statskonst och folks värderingar vilket, uppriktigt sagt, egentligen inte intresserar någon. Jag beslöt därför att vidga mina vyer och ge mig in i det kulturella.

Författare av krönikor som den här är den mest förtryckta och eftersatta sortens skriftställare och då menar jag inte bara att vi inte får några kultur- eller forskningsbidrag och ej heller för att vi ses över axeln av finare skribenter som skriver böcker som recenseras (vilket är en ära eftersom det är ädlare att bli utskälld än ignorerad) utan framför allt för att våra texter inte anses tåla att bli återanvända. Bäst före-datum anses vara lika med publiceringsdatum. Jämför denna brist på aktning – för att inte säga föraktfulla nedlåtenhet! –  med det bemötande som tillerkänns en ständigt återanvänd skribent som Selma Lagerlöf (som i och för sig förtjänar det; inte ett ont ord om geniet från Mårbacka). Men för att skapa mer rättvisa inom skrivarskrået återpublicerar jag här en mer tio år gammal krönika som till skillnad från Antikrists mirakler fortfarande gäller.

På julafton när familjen satt och slappade efter julklappsutdelningen kom jag i diskussion om en artikel jag skrivit om negativ bruttonationalprodukt. Resonemanget går ut på att även trista och onödiga saker räknas in i BNP. En bilkrock kanske kostar tjugotusen att fixa och bidrar därför till BNP med tjugotusen, vilket är lika mycket som en bra resa till Kanarieöarna. BNP-värdet är detsamma i de båda fallen, men den personliga njutningen helt motsatt. Vilket av alternativen skulle du själv välja?

Så här inför Herren Jesu Kristi födelsedag borde man kanske hylla födelsedagsbarnets etiska principer, särskilt om man är kristdemokrat och därmed vill markera att en seriös andlig frändskap existerar. Men det är inte bara, eller ens i huvudsak, därför jag blir illa till mods av en artikel som KD-höjdarna Bengtsson och Forssmed nyss placerat i Dagens Nyheter. Det som bekymrar mig är ledande politiker – och dessa två är långt ifrån de enda – fortfarande inte begripit att den politiskt korrekta wokismen, som under årtionden med sina konstiga idéer förhindrat Sverige från att ta itu med sina problem, är skadlig för nationen och folket. De vill helt enkelt inte begripa.