Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Eftersom frågan tycks fylla nästan allt spaltutrymme måste det klia i fingrarna hos varje skribent att lägga sig i debatten om Trumps tullar och övriga handelspolitik. Men risken att göra bort sig är stor – och jag lovar att många litteratörer glatt tagit den med förväntat resultat – så det gäller att hålla tungan rätt i mun. Jag har gjort några observationer och försöksvis formulerat några resonemang.
”Vi behöver Sveriges bästa förmågor på vår sida” står att läsa i en ny rekryteringsannons från polisen. Under den svenska texten finns ett tillägg, på arabiska, spanska eller albanska och som i översättning lyder:
”därför söker vi dig som hittar orden på fler språk än ett, och kan se världen ur fler perspektiv”
Men behöver den svenska polisen verkligen se världen ur fler perspektiv än det svenska?
När jag var en mycket ung människa förstod jag att det fanns auktoriteter och att en del auktoriteter var till och med större auktoriteter än andra auktoriteter. Högst upp i auktoritetshierarkin fanns läkarna. Dem kunde man som vanlig människa, det vill säga patient, inte säga emot. Och varför skulle man? De hade ju överlägsen kunskap om den åkomma som man drabbats av. Eventuella lakuner i läkarnas kunskaper kunde de snabbt fylla igen genom att konsultera relevanta rapporter i medicinska journaler med många ord på latin.
När Bertil Hult, grundaren till språkföretaget EF, sommarpratade 2016 återgav han hur han kom hem till sin far och berättade att han fått sparken från traineejobbet på banken (han skulle skickas på språkkurs i England). Fadern svarade att han egentligen hade fått ”en spark i häcken”. Samma sak gällde då USA:s vicepresident Vance nyligen i München gav Europa ”en spark i häcken”. Europa inte var hotat av Ryssland eller Kina, utan av sig självt, att Europa inte litar på sin egen befolkning, är försvagat av sin egen moraliska degenerering, gröna omställning och att den muslimska okontrollerade massmigrationen utgör det verkliga hotet mot Europa.
Jag har en förstklassig utbildning i ekonomi från olika universitet så jag borde veta allt om alla tullsatser och andra kostnadsdrivande handelshinder i hela världen. Men det gör jag inte. Min enda tröst är att andra ekonomikommentatorer, och då inte bara svenska journalister som på alla områden verkar vara lika chauvinistiska som svenska sportkommentatorer, inte heller gör det. Det är illa, ty just nu pågår Trumps världsomvälvande, internationella tull- och handelsomvälvning som samtiden ännu inte riktigt vet hur den ska tolka. Det är nu vi behöver vara särskilt eftertänksamma, ifrågasättande och lyhörda.
Påsken, liksom de flesta svenska fester, är ett exempel på hur det hedniska och det kristna sammansmälter i svensk kultur. Ordet påsk kommer från hebreiskans ”pesach” som betyder ”gå förbi” och påminner om hur dödsängeln i Egypten gick förbi det judiska folkets hus utan att röra dem. De hade strukit blod på sina dörrar.
Donald Trumps och Elon Musks framfart i USA:s federala byråkrati har, eller borde ha, ett inte bara emotionellt utan även vetenskapligt intresse för statskunskapare. Även om man ogillar Trump och hans medhjälpare, vilket många statskunskapare gör, så ser vi framför oss ett statsvetenskapligt experiment i skala 1:1, vilket betyder att det genomförs i verkligheten. Det borde väcka statskunskaparnas professionella nyfikenhet hur mycket de än må hata presidenten. För en gammal organisationskonsult som jag själv, till exempel, som ägnat åtskilliga år åt att utan framgång försöka effektivisera byråkratier och till och med lägga ned hela myndighetsavdelningar, är hela detta amerikanska äventyr laddat med spänning och drama.
Tyckte att årets aprilskämt var lite övertydliga. Arkitektupproret påstod till exempel att kungliga slottet skulle byggas om till en cementbunker (se bilden). Möjligtvis kom det in en offert från Gert Wingårdh, men i övrigt fanns säkert ingen i Sverige som satte kaffet i vrångstrupen.
Knappt någon människa anser att livet beviljat henne allt hon rimligen förtjänar. Jo, det kan finnas undantag. Bitte Assarmos mormor var god och nöjd med sin livslott om man får tro Bitte. Jag föreställer mig att det fanns fler sådana goda och nöjda människor förr i tiden vilket man nog skulle kunna leda i bevis med hjälp av statistiken över det hastigt ökande antalet psykiska störningar, särskilt hos unga människor.
Lika oorganiserad som Trump är i sitt huvud – stundens tillfälligheter bollar med hans brist på koncentration – lika skärpt är Marine Le Pen
Hon har trots det mindre möjligheter att forma politiken efter sina och hennes många anhängares önskan. Det franska rättsväsendet förmår försvara sin oavhängighet gentemot den som tills helt nyligen, före rättens utslag, sågs som landets nästa president.
Jens Ganman brukar säga att alla journalister är aktivister. Jag håller med. Det är därför jag inte köper ETC:s chefredaktörs ständigt upprepade mantra, efter att journalisten Joakim Medin fängslats i Turkiet:
”Joakim Medin är journalist, ingenting annat.”
Förmodligen tror han på det själv. I Sverige är journalistik och yrkesaktivism samma sak. Det är det inte i ett land som Turkiet.
I slutet av 1970-talet arbetade jag på det statliga Sekretariatet för Framtidsstudier. Framtidsutsikterna såg dåliga ut redan då. Jag bevisade hur uselt det låg till genom att leta fram tio bra uppfinningar som det borde ha blivit något av men som misslyckades av något skäl som jag noga utredde. För det mesta berodde flopparna på byråkratiskt krångel och trampade tår, och då inte bara hos myndigheter.
Ibland när jag åker spårvagn passar jag på att kolla nyheterna i mobilen. På Polisens hemsida kan man till exempel läsa kortfattade notiser om vad som hänt i Göteborg under natten. En morgon rapporterades om två trafikolyckor, ett olaga hot, en misshandel, samt några kulhål genom en entrédörr i mitt närområde. De där kulhålen verkar inte ha gett upphov till någon personskada, så det blev ingen notis i Göteborgsposten och själv hade jag snart glömt det.
Sju år efter att Greta Thunberg fick mediehusen att explodera av hyllningar och lovord, och drog med sig högvis med fjortisar i skolstrejker och mobilselfies, börjar hajpen kring både henne och klimathotet att avta. Hennes tidigare så engagerade följare har tröttnat – och inte bara på henne utan på hela klimathysterin.
Tillsammans med några andra personer skrev jag en gång en bok om de svenska universitetens kris (jo då, de har också en kris som påminner om skolans: betyg som troligen är inflaterade, bristande engagemang hos studenterna, en uppgiven lärarkår). Till följd av detta har jag inte lyckats låta bli att ställa mig frågor om den akademiska utbildningens mening och syfte.
Nu har vi ställt fram klockan en timme igen och jag välkomnar att dagarna blir längre och ljusare. Det gör förmodligen de flesta för det är klart att det är rätt naturligt att längta efter våren under den långa mörka vintern. Och den senaste veckan har varit särdeles mild, i ala fall här i huvudstaden. Folk blommar upp, kisar mot solen, pratar mer avspänt med varandra.
Jag uppskattar att sådana som du läser mina krönikor trots att de för det mesta utmynnar i tvivel, osäkerhet och i värsta fall ruelse. För övrigt skriver jag oftast inte för att jag har begripit saker utan bara för att presentera min skepsis och mina betänkligheter i mer ordnade former ungefär som när man snyggar till i en låda med gammalt skräp. (Jag har faktiskt en släkting som brukar städa i slaskhinken.)
Netflixserien Adolescense har väckt starka känslor, inte bara i Storbritannien utan bland Netflixanvändare runt om i världen. Den har blivit hyllad av de flesta men det har också uppstått frågor kring handlingen. Dess kritiker menar att den bygger på ett mord utfört av en tonåring med invandrarbakgrund, med ett dokumenterat våldsamt förflutet, men att manus har anpassats efter woke-agendan och istället låter handlingen kretsa kring en etniskt engelsk pojke som beskrivs som en så kallad ”incel”.
Serieskaparna nekar hårdnackat och mediehusen har startat en rad debatter om faran med incels. Så vad är egentligen sanningen bakom Adolescence?
Åsa Wikforss är i egenskap av professor i teoretisk filosofi och ledamot av Svenska Akademien en representant för det svenska etablissemanget. När hon i Dagens Nyheter anbefaller, eller åtminstone väcker förslag om, att staten ”förbättrar kvaliteten på informationsgivningen” exempelvis genom ”moderering av innehållet” på digitala plattformar – och samtidigt förnekar att detta vore detsamma som censur – då är det min tunga medborgerliga plikt att – så länge inte någon annan representant för etablissemanget tar avstånd från Wikforss angrepp på yttrandefriheten – dra slutsatsen att resten av det svenska etablissemanget troligen också hyser odemokratiska uppfattningar om yttrandefrihetens skadlighet.
Vi är väl alla skrymtare, då och då till vardags. Men ibland blir det så tydligt att det nästan blitt smärtsamt att bevittna.
I SVTs Veckan med Camilla diskuterades den grova gängbrottsligheten, dvs de skjutningar, sprängningar med åtföljande misshandel, mord och andra grova brott, som plågar främst Stockholm men också andra miljöer.
Vad jag tidigare än sagt om mänsklighetens framtid – och det är inte så lite! – så är detta vad jag numera tror.
Förr i tiden, vilket i detta fall betyder från början av 1800-talet till sådär 1970-talet, var mänskligheten, varmed jag i detta fall avser västerländska samhällsgrubblare, optimistisk. En optimist är en person som menar att historien utvecklar sig ungefär som börskurserna, det vill säga i hiskliga spasmer men ändå som en rak, uppåtlutande linje om man ber en statistiker att förvandla dagsnoteringarna till hundraåriga streck. I Jules Vernes anda blev allt bara bättre och bättre även om tillfälliga missöden kunde inträffa.
Under min skoltid ställdes ganska rimliga krav på idealitet. Vi behövde sällan engagera oss i planetens överlevnad, ta ansvar för slaveriets fasor eller bära mänsklighetens koldioxidskuld på våra axlar. Det räckte med att vi lärde oss läsa och räkna, memorera vissa basfakta och behärskade konsten att slöjda en smörkniv.
Människan har fem sinnen med vars hjälp hon inhämtar information om omvärlden varefter hon med tillhjälp av ett sjätte sinne försöker konstruera någon sorts karta eller bild av tillvaron som hon kan använda för att ta sig fram genom livet.
Kommer inte ihåg exakt årtal men någon gång runt sekelskiftet blev det tabu att uttrycka kritik mot invandring. Tidigare hade man kunnat orda ganska fritt om saken i byggbaracker, fikarum och varhelst människor samlas. Jag minns en pizzeria på Hisingen där ett gäng stamkunder sågade mångkulturen jäms med fotknölarna, utan att den chilenske pizzabagaren eller någon annan höjde på ögonbrynen. Ny Demokrati sågs som en samling underhållande knäppgökar och få brydde sig egentligen om Sverigedemokraterna. Utom ett gäng anarkister som retade sig på att de högtidlighöll minnet av Karl XII.
Människan, och framför allt det mänskliga samhället, är så komplicerade väsen att man inte kan säga något hållbart om dem annat än, vilket något engelskt sjuttonhundratalsgeni förklarade, att det enda säkra är döden och skatterna. I övrigt tvingas vi hålla oss till provisoriska föreställningar som, till följd av att de tilltalar mäktiga grupper, upphöjts till sanningar.
Varje år på kvinnodagen den 8 mars har Dagens Industri (DI) en artikel som avhandlar hur könsfördelningen bland noterade svenska bolags verkställande direktörer ser ut. I år angavs att andelen kvinnor var 11,2% mot föregående års andel som var 11,9%.
Ett betydelsefullt, världsomspännande faktum, som inte väcker så mycket debatt som det borde göra, är att jordens kvinnor med något undantag inte får så många barn att det räcker för att upprätthålla planetens befolkning. För detta krävs ungefär 2,1 barn per kvinna. Ju blåaktigare färg på bilden, desto lägre är den genomsnittliga fertiliteten i de berörda länderna och vice versa för de brunaktigare områdena. Rädslan för överbefolkning, den före klimatångesten dominerande fasan, har möjligen förlorat sitt existensberättigande.
Vi vill aldrig betala, men vi vill alltid ha saker. När man uttrycker det så tydligt märker de flesta att det finns en motsättning mellan dessa önskemål. Detta betyder att vi inser ekonomins mest grundläggande logik – om vill ha något, så måste vi betala för det. Inget är gratis. Detta är en självklarhet, men som med de flesta självklarheter så glömmer vi den ständigt.
Jag har ett helt stall med käpphästar som jag ibland tar ut på volten för att framhäva någon aspekt av tillvarons konstruktion. En favorit är att människans kommunikationsverktyg – sådana som ord, begrepp och grammatik (utan vilken orden och begreppen i stort sett är dövstumma) – uppstår i magen och njurarna och skickas på dressyr hos hjärnan först om de visar på särskild läggning för avancerad uppfostran.
I morgon är det dags att fira Våffeldagen igen. En kär svensk tradition – som dessutom verkar uppfattas som ganska ofarlig av det klägg som normalt anser sig ha som uppdrag att kritisera och förlöjliga alla svenska traditioner. Jag har nämligen inte sett en enda fördömande pekpinne i form av ledartexter och kulturkrönikor som förklarar för oss att de svenska våfflorna är ett hot mot klimatet, eller kränkande för andra folk och kulturer.
Ännu.
DET GODA SAMHÄLLET 