Idag, den 24 juli, skulle min moster Britta ha fyllt 107 år om hon hade levt. Det gör hon förstås inte, och det är inget konstigt med det. Det som däremot är lite sorgligt är att hon bara blev 67, särskilt med tanke på att hon var sjuk i 30 år av sitt liv. Jag har skrivit om Britta och hennes levnadshistoria tidigare. Och det kan så vara att jag upprepar mig lite, men hon har en väldigt speciell plats i mitt hjärta.

Semestertider är inte bara en tid för resor och vistelser vid sommartorpet – det är också en tid då många kopplar framför med en spännande deckarserie. På de olika TV-kanalerna och streamingtjänsterna kan man därför se en hel del deckarserier just under sommaren. I år är inget undantag. SVT har bland annat köpt in den brittisk-amerikanska thrillerserien Trasdockan. Tyvärr, ska tilläggas, eftersom den är riktigt, riktigt dålig. Men smaken är ju som bekant delad så du som vill bilda dig en egen uppfattning kan sluta läsa här, eftersom texten innehåller spoilers.

Den här arbetsveckan slutade, i alla fall för min del, med långhelg. Det är mycket trevligt, tycker jag, och särskilt mycket uppskattar jag en riktigt trivsam långfrukost, gärna med lite soft musik till. Gärna jazz – och gärna också jazz på svenska. Sverige kan ståta med en rad framstående och internationellt erkända jazzmusiker, som Lars Gullin, Sten Åke Hasselgård och Arne Domnérus. Men för de flesta av oss är nog uttrycket ”jazz på svenska” synonymt med Jan Johansson och framför allt hans fantastiska platta med samma namn.

Det är ingen överdrift att säga att jag varit less på Clark Olofsson, och mytbildningen kring hans person, i över fyra decennier. Jag växte upp i ett samhälle där 68-vänstern satt avtryck på hela samhällsklimatet och där Clark Olofsson var mediernas omslagspojke nummer ett. När Netflix annonserade att de skulle göra en serie om honom kände jag därför ingen större lust att se den, eftersom jag trodde han skulle hyllas och idoliseras på det sätt som skett i årtionden. Men jag kunde inte ha haft mer fel. Den nya Netflix-serien Clark gör inte bara upp med Clark Olofsson som person utan även med det samhälle som romantiserade hans gärningar och som skapade den skeva syn på kriminella som vi fortfarande dras med.

Jag är en stor fantast av serier som baseras på serietidningar. Det är något med hur seriernas värld skildrar begreppen gott och ont som tilltalar mig. I samhället har begreppen luckrats upp till oigenkännlighet, med gärningsmän som utmålas som offer och som ska daddas och pysslas om, men i serievärlden straffar det sig fortfarande att vara en ondskefull skit.

Men hur mycket jag än gillar den här typen av serier hade jag knappast förväntat mig att bli överraskad av någon av dem. De brukar följa ett visst mönster, ett trevligt sådant men stundom en smula förutsägbart. När jag slog mig ner för att se första avsnittet av HBO Max-serien Peacemaker hade jag därför inga andra förväntningar än att bli underhållen. Men hej vad jag bedrog mig.

För ett par år sedan hittade min man och jag ett oljetryck av Grindslanten på Myrorna. Det var förstås inte första gången vi stött på den under våra regelbundna besök i second hand-butiker, för Grindslanten är ju ett av de mest reproducerade verken i landet, men det var första gången vi hittade en som var i riktigt bra skick, utan skavanker och med färgerna i behåll. 30 kronor kostade den. En dosa snus, ungefär, om man handlar lågprissnus.

När jag såg på nyheterna att Sven Melander hade gått bort högg det till i hjärtat. Inte för att jag kände honom, eller för att döden är värre när den drabbar kända människor, utan för att han under så lång tid var en institution inom svenskt nöjesliv och kultur. Det går liksom inte att tänka tillbaka på de senaste fyra decennierna utan att Sven Melander dyker upp i en eller annan form. Att han nu är borta känns nästan overkligt.

Jag har just nyligen sett miniserien Inventing Anna på Netflix. Det är en verklighetsbaserad berättelse om hur en ung kvinna med oklar bakgrund lyckades svindla halva New Yorks societet. Det är också en mycket intressant skildring av hur människor med mycket pengar alltid dras till människor som (de tror) har ännu mera pengar.