Ursäkta att jag tjatar så mycket om mina åtta år på SIDA och UD men den tiden var mitt livs universitet. Det var där jag lärde mig hur vår tids vanligaste och mest framträdande organisationer fungerar, nämligen anslagsfinansierade myndigheter av olika slag, kort sagt den politikerstyrda offentliga apparaten (jodå, storföretag har många likartade drag, men där finns trots allt vinstmaximeringsprincipen som nyttig, korrigerande motkraft).
Det finns knappast några, som har så stor makt över människors liv och ekonomi på landsbygden som våra avloppsinspektörer. Ja, det skulle möjligen vara djurskyddsinspektörerna. Alla som bor på landsbygden har egen brunn och eget avlopp.
Jag har svårt att dela den entusiasm med vilken många samhällsbedömare indelar världen efter vad de kallar en höger- och vänsterskala och där inplacerar aktuella uppfattningar och värderingar. På det viset kanske de kommer fram till att alla som demonstrerar för Palestina tillhör vänstern och att alla som går på Dramaten med efterföljande supé, utom skådespelarna själva, är högeranhängare.
När SVT:s Aktuellt rapporterade om Skolverkets nya rapport om den ökande antisemitismen i svenska skolor, och skickade ut en reporter på stan för att intervjua ungdomar, letade de bara upp etniska svenskar. Det skriver Joakim Lamotte i ett inlägg på Facebook.
AiP media, som ägs av Socialdemokraterna, samlar in information om besökarna utan deras vetskap eller medgivande. Det avslöjar Aftonbladet kultur.
Min farbror Gunnar var under två decennier en högt aktad VD och styrelseordförande på Volvo. Ibland skrämde han slag på sina närmsta medarbetare. Därför sas det om honom på företaget att ”han var en jävel, men han var en fan”. En gång medan jag studerade vid Handelshögskolan, där man fick läsa tjocka böcker om ledarskap, frågade jag honom vilket som var hans hemliga recept att få företaget att prestera. Han tystnade och hummade lite som om han aldrig funderat på frågan. Sedan sa han att ”tja, det är väl piska och morot”. Det stämmer med vad olika levnadstecknare skrivit om honom. Han var generös med morötterna när han tyckte att det var befogat men drog sig inte för att använda piskan när det behövdes.
Visst föräras Frankrike då och då med Nobelpris, i år till och med med två, ett i fysik och ett i ekonomi. Visst monteras och tillverkas i landet några av mänsklighetens mest komplexa maskiner, bland mycket annat många Airbusmodeller i Toulouse. Visst härrör mer än 85 % av fransmännens elförbrukning från de 57 kärnreaktorer som de själva har byggt. Visst förknippar många av oss orden serotonin och underkastelse med ett litteraturgeni vid namn Michel Houellebecq.
Socialdemokraterna visar sig alltmer från sin sämsta sida. För inte så längesen avslöjades att de använt sig av gängkriminella för att lura pensionärer på pengar och nu har de ertappats med att driva trollfabriker i stor skala. De blir alltmer skoningslösa i sina försök att återta den makt som de förlorat och de drar sig inte för att samarbeta med både röda fascister och judehatande islamister för att nå sina mål.
I radio hörde jag en person ge en skrämmande beskrivning av de fruktansvärda förhållanden som råder i flyktingläger i Menaområdet. Hygienen brister, det finns ingen infrastruktur, folk svälter för att UNHCR inte får pengar till mat från snåla länder som Sverige, det finns inte ens skola för barnen.
Ovanstående fråga kan synas banal. Man kan säga mycket om Trump, hans bristande ordförråd (”great”, ”best”, ”fantastic”), beundran av Putin, oförskämda utskällningar av medarbetare/politiska fiender, oförmågan att hålla en stram kurs (han lär hålla med personen han sist talat med), obotliga tro på sig själv (narcissist) samt oblyga strävan efter Nobels fredspris.
Idag är det första advent. Det spelar ingen roll hur gammal jag blir – jag blir alltid lika varm inombords när vi går in i adventstiden. När jag tänder det första ljuset känner jag inte bara glädjen inför den kommande julen utan också samhörighet med de generationer som kom före.
Att läsa antika grekiska filosofers funderingar om statsskicken och dessas inneboende karaktär och växlingar är både uppmuntrande och nedslående. (Jag bortser nu från det sannolika problem som ligger i att källorna består av flertusenåriga textfragment som måste pusslas ihop och tolkas av små grupper av experter som troligen inte ens är överens.) Det uppmuntrande är att man med lite fantasi känner igen sin egen tid och därför upplever sig förankrad i tillvaron med uråldriga rötter. Det nedslående är att de enkla observationer man själv gjort inte är så nydanande märkvärdiga som man inbillat sig utan i stället föråldrad filosofisk skåpmat.
Skolan fungerar – inte tack vare de givna förutsättningarna, utan trots de givna förutsättningarna – TACK VARE LÄRARNA! Den som eventuellt satte kaffet i vrångstrupen rekommenderas att fortsätta läsningen sedan kaffet svalts ner.
I sin videoblogg Nu fan räcker det intervjuar dissidenten Pär Ström SD-politikern Jessica Stegrud om inkvotering av kvinnor till polismyndigheten. Stegrud är tydlig i sin kritik: Kvinnor är oftast inte lämpade som poliser i yttre tjänst.
Följande har jag, i varje fall på ett ungefär, sagt tidigare, men eftersom jag hela tiden stöter på den aktuella frågan kan jag lika gärna älta den en gång till. Frågan är som vanligt vem som har makten i Sverige.
Om man tror på demokrati och yttrandefrihet bör man rimligen vilja bemöta andras åsikter i fri, öppen debatt. Men åtskilliga politiker och proffstyckare inom svensk vänster verkar istället vilja tysta meningsmotståndare genom utfrysning och skuldbeläggande. Det finns skäl att fråga sig i vilken utsträckning den svenska vänstern egentligen respekterar grundläggande demokratiska värderingar?
Jag tillhör de pretentiösa typer som för att antyda djup bildning gärna slänger in referenser till framstående tänkare i texterna. Jag formulerar mig gärna så finurligt att oförsiktiga läsare kan tro att jag själv läst allt det där på originalspråk, till exempel forngrekiska. I själva verket har jag inte kommit i närheten av Platon utan bara i bästa fall tagit del av hans berättelser om exempelvis Sokrates i antologier på engelska som är avsedda för amerikanska universitetsstudenter och som troligen är resultatet av hundratals omskrivningar, kopieringar, tolkningar, redigeringar och förtydliganden sedan de skrevs för flera tusen år sedan.
Sedan några år har Dagens Nyheter på sin förstasida devisen ”För en upplyst värld”. Ambitionen finns där kanske men verkligheten ser annorlunda ut. Ett exempel är oviljan att spegla effekterna av den stora invandringen till Sverige. I serien av tio år gamla krönikor på DGS kan mitt brev till chefredaktören Peter Wolodarski från november 2015 förtjäna att publiceras igen. Resonemanget håller än. Något svar har jag naturligtvis inte fått.
Patrik Engellau skrev igår om hur etablissemanget pekar ut vissa människor som onda, eftersom de tillåter sig ha en annan uppfattning än den som för tillfället är tillåten i åsiktskorridoren. En tänkvärd text som många av oss känner igen sig i. Men det är också en text som gör mig lite nedslagen eftersom jag inte ser någon större ljusning på det här området.
Jag har ingen personlig erfarenhet av hur det är att leva i en diktatur, men en sak tror jag mig ha förstått, nämligen att diktaturer har en tendens att betrakta oppositionella medborgare som onda människor. I Sovjetunionen och DDR, det kommunistiska Östtyskland, ansågs regimkritiker vara en sorts illasinnade agenter för en ond fiende. Kritiker skulle utpekas och stämplas. Om kritiken blev stark kunde regimen anordna hatkampanjer mot de oppositionella. Under Stalins Moskvarättegångar på 1930-talet, då oppositionen utrotades rent fysiskt, illustrerades detta beteende i särskilt uppskruvad form. I Nordkorea pågår det fortfarande.
Jag äter hamburgare på något snabbmatställe då och då. På senare år allt glesare, kanske max fem gånger per år. Det som lockar mest på menyn brukar vara någon form av ost- och baconburgare. Jag gillar ost och bacon. För ett par år sedan tuggade jag i mig en burgare och konstaterade att någon bacon fanns inte. De hade missat i köket, tänkte jag och ryckte på axlarna.
Häromdagen meddelades att den amerikanska myndighetsliknande organisationen Doge – Department of Government Efficiency – nu lagts ned åtta månader före sin ursprungligen utmätta tid. Doge, som leddes av Elon Musk och beskrevs som byråkratins motorsåg, var ett av Trumps mest excentriska och utsiktslösa projekt även om sådana som jag hänfördes av blotta visionen av en skrupelfritt målmedveten avbyråkratisering av den amerikanska staten under överinseende av bilden av en gullig hund. Elon Musk förklarade att han skulle konsolidera, vilket kan ha betytt ”lägga ned” eller möjligen ”slå samman”, 400 federala myndigheter så att det bara blev 99 stycken kvar.
I förra veckan var jag på Enebybergs biblioteksförening och lyssnade på Björn Wiman, DNs kulturchef. Titeln var ”Att hitta hoppet i en förtvivlad tid”. Inbjudan, som kom sent, berättade att det var ett samarrangemang med kyrkan i Enebyberg vilken är en samarbetskyrka mellan Equmeniakyrkan och Svenska Kyrkan. Mötet hölls i kyrkan som ligger i anslutning till lokalen. Det var alls inte förvånande eftersom föreningens möten ofta hålls där om det är många som kommer. Men denna gång betydde det lite mer än vanligt. Ty i presentationen av Wiman så framgick det att detta var en del i en serie av framträdanden som han gör i samarbete med kyrkan.
I söndags visade SVT Agenda ett AI-klipp för att illustrera motsättningar i USA, mellan lokalpolis och en polis anställde vid immigrationsmyndigheten ICE. På sociala medier debatteras nu – inte för första gången – public service-avgiften men inslaget väcker också frågor.
Den här artikeln är mest för nördar, dels för sådana, om de existerar, som är intresserade av min framväxande teori om vårt samhälles grundkonstruktion, det vill säga ett mänskligt samfund byggt av beståndsdelarna politikervälde, välfärdsbyråkrater samt välfärdsklienter (plus vårt samhälles motsvarigheter till indiernas kastlösa, det vill säga allmänna självförsörjande skattebetalare), dels för sådana som, liksom jag, tycker det borde ingå i den demokratiska allmänbildningen att veta exempelvis hur många människor som lever på välfärdssystemet.
Nu är det dags igen – att slå ner på svenskarnas kaffedrickande. För knappt två år sen uppmärksammades en studie på Stockholms universitet, där den svenska fikakulturen utpekades som ett av jordens största klimatproblem – nu är det Chalmers som fattar stafettpinnen och fortsätter på samma linje, där svenskarnas kaffe blir ett hot mot regnskogen i Amazonas. Studien görs i samarbete med Världsnaturfonden och Stockholm Environment Institute, så tanken är förstås att gemene man nu ödmjukt ska böja huvudet och lova bot och bättring.
För tio år sedan var migrantkrisen som mest akut. Jag har läst några av mina samtida texter för att påminna mig om stämningarna. Även om det kan vara svårt att nu föreställa sig opinionsläget så rådde ett slags karnevalsyra. Hösten 2015 kom det 9 000 migranter i veckan. Myndigheterna satte till alla klutar och gick upp i stabsläge för att klara krisen som framför allt bestod i att hitta tillräckligt med madrasser och andra förnödenheter för de nyankomna. I tidningarna markerades alla artiklar om det rådande tillståndet med vinjetten ”Flyktingkrisen”. På Centralen i Stockholm rådde närmast karnevalsyra när befolkningen vallfärdade dit med olika nyttiga presenter åt de tillresta.
Jag lär mig mycket om samhället när jag åker spårvagn. Till exempel blev jag vittne till hur en av Västtrafiks biljettkontrollanter blev grundligt utskälld av en kvinna, antagligen för att han hade fräckheten att fråga efter färdbevis. Nu hör det till saken att Västtrafiks kontrollanter bär prydlig blå uniform och förr i tiden signalerade det respekt. Alla visste att om man muckar med en tjänsteutövare i uniform får man problem.
Tänk dig att du vore en resenär från yttre rymden som gjorde ett kort stopp på Jorden för att äta en sjötungsfilé på Wedholms i Stockholm, som efter vad du hört håller interplanetär kvalitet. Då skulle du nog vilja ha en kort sammanfattning av de senaste hundra årens svenska historia att läsa medan du väntar på fisken.
Efter att public service-jätten BBC har ertappats med att manipulera sina budskap, och de traditionella mediernas förtroendekapital är allvarligt skadat, startar nu 100% – ett oberoende svenskt mediebolag som producerar nyheter, analyser och opinionsinnehåll med tydlig avsändare.
DET GODA SAMHÄLLET 