Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson har låtit sig intervjuas av SvT-journalisten Anders Holmberg som på några punkter drog ned brallorna på ministern. Bland annat visade Holmberg citat från 2008 där Johansson förkastade de folkpartistiska idéer om språkkrav för beviljande av medborgarskap som Johansson nu vill införa. Då ansåg Johansson att språkkrav för medborgarskap var en ”magnet för främlingsfientliga väljare”. Detta, sa ministern, var ”bedrövligt i sin utstuderade ömklighet”.

Någon stor tänkare, en skotte om jag minns rätt, sa ungefär så här: Folk blir vansinniga i grupp och återfår förnuftet först med tvekan och en i sänder.

Jag tror att västvärldens klimatångest är ett anfall av kollektivt vanvett. Det kollektiva elementet är betydelsefullt. Utan gemensamma institutioner som IPCC och gemensamma beslut som Parisavtalet hade den troligen förödande politik som nu genomförs för att minska bruket av fossila bränslen inte kunnat inledas. Idag står fossilerna för omkring 80 procent av energiförsörjningen. Nu har kollektivet – i det här fallet EU – beslutat att fossilförbrukningen ska halveras på mindre än tio år.

Jag tror att svensk utrikespolitik definieras av ett grundläggande och oundvikligt faktum, nämligen att vi är ett obetydligt litet land som ingen egentligen bryr sig om. Så har det nog varit sedan Karl XII. Känsliga andar kanske tar denna förmodan som en kritik mot Sverige men det är inte meningen. Tvärtom öppnar vår oansenlighet stora möjligheter. Vi kan tycka lite vad som helst utan att det egentligen skadar och orkar vi inte tycka något – till exempel för att den ansvarige tjänstemannen på UD är pappaledig – och därför tillfälligt lägger ned utrikespolitiken för någon viss region så är det troligen ingen som märker något.

Troligen finns det fel och missuppfattningar i följande text som du gärna kan hjälpa till att lägga till rätta. Det handlar om en av vår tids sannolikt viktigaste frågor, nämligen den kamp mot tech-jättar – som exempelvis Alibaba, Tencent, Apple, Facebook, Google – som drivs både av det kinesiska kommunistpartiet (KKP) och amerikanska myndigheter.

En vän frågade mig varför jag besvärar mig med att studera portugisiska. Han tyckte det var en udda sport. Tja, sa jag, som svensk blir man normalt bekant med två kulturer, den svenska som vi har inpå oss och den amerikanska som vi får över oss genom den (nog så värdefulla och berikande) amerikanska kulturimperialismen. Men resten vet vi oftast inget om. Därför gillar jag att sniffa lite försiktigt på en annan ordning som råkar ha blivit den lusofona – betyder portugisisktalande – världen.

Det västerland som är mitt hem har med tiden blivit allt tokigare, det är min ovetenskapliga men fasta övertygelse. Jag tror jag vet vad det beror på.

Visst fanns det dårar även tidigare. Jag själv var en gång marxist och medlem i vänsterpartiet kommunisterna, men det ursäktar jag med min ungdom och med att villfarelserna gick över ganska snabbt. Jag kan också ursäkta mig med att jag inte var så mycket marxist som oppositionell. Marxismen blev en högst tillfällig inkarnation av oppositionslusten.

En oroväckande sak är att vi i vårt land, enligt min mening, inte har någon seriös diskussion om PK-ismen, till exempel vad den innebär, varifrån den kommer, vem den gynnar och så vidare. Själv har jag visserligen lagt fram teorier sedan den här bloggen startade men mina betraktelser har inte gjort så mycket intryck. Kanske förtjänar de inte bättre. Men att mina hugskott eventuellt inte håller förklarar inte varför saken i allmänhet inte diskuteras vilket är märkvärdigt med tanke på det politiskt korrekta tänkandets ideologiska dominans i vårt land. Det är som om man på 1600-talet inte hade funderat över kristendomen.