Det går inte en dag utan att man funderar på hur långt det svenska vansinnet kan gå. Och varenda dag tvingas man konstatera att det alltid kan gå längre. Kriminella kan skaffa sig bostadsrätter utan att bostadsrättsföreningen får kolla deras bakgrund medan vanligt folk inte får sätta in ett par tusen på banken utan att redogöra för exakt var pengarna kommer ifrån. I Sverige får kriminella även driva vårdcentraler och LSS-företag, myndigheterna är infiltrerade av klaner, som lämnar ut hemligstämplade uppgifter till andra kriminella, och vem som helst kan skriva sig på din adress utan att du får vetskap om det. Och IS-terrorister får arbeta med barn.

Ska det någonsin ta slut?


Efter terrorattentatet i Bryssel, då två svenska fotbollssupportrar mördades, var Fredrik Reinfeldt upprörd över det han valde att kalla ett ”sportattentat” och ett ”attentat mot fotbollen”. Nu sprids kritik på sociala medier, där många upprörs över att den förre statsministern låtsas som om terrorattentatet är fotbollsrelaterat när det i själva verket rör sig om ett islamistdåd.

Är inte det märkvärdigaste av allt med livet att det går i tretakt: varelser föds, bevaras under viss tid för att därefter dö? Åtminstone verkar människan vara benägen att läsa in sådana valsrytmer i tillvaron. Vid sidan av den enskilda människans liv, som praktiskt taget undantagslöst dansar denna dans under sin tillvaro på jorden, gäller mallen allt levande och troligen också allt oorganiskt; tänk på bergskedjor som med tiden förvandlas från taggiga alper till mjukt rundade svenska fjäll. Ett annat, lite mer komplicerat exempel, är tregenerationsteoremet ”förvärva, ärva, fördärva” som många använder som tolkningsmönster vid beskrivningen av hur förmögenheter kan gå i arv inom släkter.

Det var naturligtvis bara en tidsfråga innan det islamistiska terrordådet i Bryssel skulle börja bortförklaras av diverse mörka krafter. Redan morgonen efter dådet skrev socialdemokraten Björn Alvebrand ett offentligt inlägg på Facebook, där han skyllde attentatet på Sveriges regering som, enligt honom, samarbetar med en ”nazistisk vit maktrörelse” och har underlåtit att respektera islamister genom att vägra inskränka yttrandefriheten.

Två svenskar har mördats i ett islamistiskt terrordåd mitt under EM-kvalet i fotboll i Bryssel och terroristen siktade in sig just på blågula tröjor. Blågul landslagströja på kvalmatch till fotbolls-EM är alltså numera något som kan medföra ond, bråd död till Allahs ära.

Det kommer inte att dröja länge förrän svenska ledarskribenter, goda kristna förespråkare och annat löst folk börjar leta efter ursäkter. Svenskarna har ju trots allt bränt jättemånga koraner på senaste tiden och är dessutom rasister och islamofober och gärningsmannen är förstås en vilsen stackare som lidit alla helvetes kval på grund av det blågula förtrycket.

Jag har noterat att företeelser som plötsligt blossar upp och tar utrymme i medborgarnas medvetande ofta ges särmarkeringar i media. När antalet invandrande migranter mångdubblades för sju, åtta år sedan fick artiklar om de tillvällande skarorna ofta vinjetten ”Flyktingkrisen” för att ge läsaren snabb information i vilket härad han befann sig. Så småningom försvinner vinjetterna eftersom de företeelser de flaggar för har upphört eller för att de blivit så uppenbara delar av tillvaron att de inte längre behöver särskild utmärkning.

I P1 Morgon 11 oktober intervjuar Mikael Kulle Anders Persson, lektor i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet.

Kulle har reagerat på att den terrorklassade organisationen Hamas i ett uttalande har framfört att även civila personer i Israel kan vara legitima mål för deras attacker. Persson får upplysa den okunnige Kulle om hur det egentligen förhåller sig:

I Sverige spelar det ingen roll vem som utför en terrorattack, eller mot vilka den riktas, det leder alltid till åtgärder mot islamofobi. Så även Hamas antisemitiska terrordåd förra helgen. Medan judar lever under konstant hot, även i Sverige, satsar nämligen Malmö stad stort på att motverka just islamofobi.

Ibland har jag svårt att sova och vaknar redan i gryningen. Som ung tyckte jag det var jobbigt, eftersom jag hade småbarn, tider att passa, sånt som krävde en ostörd nattsömn. Numera är livet mer kravlöst – jag sköter mig själv, kan jobba på vilka tider jag vill och har lärt mig uppskatta de tidiga gryningstimmarna. Inga plingande mobiltelefoner, inga ljud från tunnelbanebygge och husbyggen, bara tystnaden och tankarna.

Ibland händer det att Sveriges Television får till det riktigt bra. Så skedde i torsdagskvällens Rapport 19.30. Inte för att jag är helt säker på att det skedde med vilje. Med tanke på hur svårt SVT har att rapportera om terrordådet mot Israel utan att sticka offerkoftor åt araberna kan det vara ett olycksfall i arbetet. Bra var det i alla fall, eftersom det tydligt visade hur svårt det arabiska civilsamhället har att ta avstånd från terrorism.

I morse betalade jag en parkeringsbot på 1 100 kronor. Om jag hade parkerat på ett stoppförbud så hade det kostat 1 300 kronor. Jag fick alltså tvåhundra kronors rabatt på saköret för att jag ställt bilen på en plats med parkeringsförbud som trots prisskillnaden erbjuder samma parkeringskvalitet. Det var kanske hyggligt av kommunen som utställt boten att ge lite rabatt men jag grämde mig ändå över att ha åkt på en ändå så onödig utgift. Men efter att ha bekymrat mig en stund och sökt skäl att finna fel hos kommunen så bet jag ihop och erkände för mig själv att ingen annan än jag var skyldig och att straffet inte kunde anses oskäligt.

Nu för tiden behöver man inte ens argumentera för att Sverige är på deken. Alla vet om det och ingen säger emot. (Jo, faktiskt, igår åt jag lunch med en kompis som lite lamt och kanske för formens skull påpekade att Sverige fortfarande är ett av tjoget rikaste länder per capita och att svenska barn klarar sig bra i skolan om man inte tar med invandrare inklusive avkomma i beräkningarna. När vi väl konstaterat dessa fakta insåg vi att de ”vid en samlad bedömning” känns irrelevanta.)