För något år sedan, när planerna på CO2-infångning presenterades skrev jag texten nedan. Den blev åter högst aktuell när jag med posten idag fick en påkostad broschyr från Stockholm Exergi där de skryter över sitt stora – jag talar om många miljarder – projekt att fånga in CO2 från atmosfären och efter likvidifiering (till stora energikrävande kostnader) lagra den under havsbottnen.
Sällan har en film varit så vältajmad som Edward Bergers Konklaven. Och det är en mycket välgjord och spännande skildring av det mytomspunna påvevalet. Men eftersom det här är en personlig reflektion, och inte en vanlig recension, innehåller texten vissa spoilers så du som inte sett den (och som vill bli överraskad) bör sluta läsa här.
Under ett kort anfall av serendipitet – vilket betyder turen att hitta något intressant som man inte visste att man letade efter – upptäckte jag en i stort sett obegriplig akademisk studie från de världsberömda universiteten Princeton och Columbia. Studien är obegriplig på det förnäma akademiska sättet att den gör tabeller, grafer och regressionsanalyser och på den grunden påstår sig bevisa saker som man trodde att man redan visste men nu alltså kan uppvisa femtio sidor matematiska belägg som stöd för ens förutfattade mening.
Med tanke på landets svårigheter och utmaningar borde man kanske också sjunga alla verserna i Kungssången enkannerligen verserna 3 och 4:
Den store danske atomforskaren Niels Bohr, nobelpriset i fysik 1922, påstås ha haft ett skåp där han la in anteckningar om intressanta problem som han inte haft tid att utreda men hoppades få tillfälle att senare klarlägga (och eventuellt få nya nobelpris, vem vet). Utan alla jämförelser i övrigt har även jag ett bohrskt skåp med nedklottrade anteckningar om saker som jag inte begriper. De må någon gång tas upp till förnyad prövning men de har aldrig renderat några nobelpris.
Det är nu några veckor sedan påve Franciskus gick bort och i morgon, den 7 maj, börjar konklaven där en ny påve ska utses. Men samtidigt som Franciskus hyllas av många kan man konstatera att hans eftermäle grumlas betänkligt av de uttalanden han gjorde efter 7 oktober-pogromen.
Den här krönikan publicerade jag efter midsommar för några år sedan. Att jag publicerar den igen beror på att artikeln illustrerar det korporativistiska mönstret i svensk maktutövning. Korporativismen var en samhällelig organisationsform som prövades i flera europeiska länder under mellankrigstiden. Den skiljde sig från sovjetisk samhällsorganisation däri att allt inte stod under total statlig kontroll. Men ej heller lämnade korporativismen det civila samhällets marknadskrafter helt fria. Den var ett mellanting, där staten skulle styra genom att ingå avtal med olika branscher ungefär enligt den modell som beskrivs här.
Råkade läsa ett flygblad från Missionskyrkan medan jag väntade på skärgårdsbåten. Där stod att alla ungdomar i årskurs 8 var välkomna till konfirmationsläsning, som beskrevs så här:
En god vän till mig är permanent upprörd över att TV-journalister aldrig lyckas ställa utmanande frågor till politiska makthavare. När Magdalena Andersson (s) nyligen blev intervjuad fick hon bara meningslösa frågor om vinster i välfärden vilket visade sig betyda att hon ombads att lägga fram sina synpunkter på att lönsamma skolaktiebolag kan göra vinstutdelningar till ägarna.
EU vill göra gott, rädda planeten och ge oss ett bättre liv. Fina ord, men i detta fall blir det förmodligen tvärt om.
Textil produktion och hantering förorenar, slukar vatten och ger upphov till farligt avfall. Varje medborgare i EU kastar 19 Kg textil varje år, en ökning från 17 Kg år 2019. EUs nya textildirektiv syftar till att minska vår resursanvändning genom at kräva att all textil återanvänds. Detta skulle, i teorin, leda till 65% mindre CO2 utsläpp och 70% mindre resursanvändning. Från 1e januari 2025 måste därför alla EU länder samla in textil i en separat avfallshantering.
Förlåt att jag skriver så mycket om politikens och tänkandets förändringar i USA, som trots allt är ett främmande land, när både du och jag, på grund av vår bostadsort och vårt språk, rimligen vore mer intresserade av lokala svenska förhållanden. Men jag gäspar mig trött över tristessen i svensk debatt. Årets förstamajlöfte från socialdemokraterna var att pensionen ska beräknas inte bara efter total intjänad livsinkomst utan också efter antal år i arbetslivet. Det kan kanske ge mig någon hundralapp i månaden eftersom jag jobbat flitigt och aldrig tagit några sabbatsår eller sjukdagar eller ens föräldraledighet (vilket frugan ibland med ett snett leende påpekar), men vad är detta jämfört med det nationella sönderfall som förstör landet och varje månad därför säkert kostar mig tusenlappar och berövar mig mitt goda humör?
Frankrike har Le Pen, England har Farage, Tyskland har Alice Weidel, De är alla utmanare på högerkanten som hotar de etablerade partierna. Farage har i vissa mätningar större stöd än Tories och Labour, Le Pen kommer antagligen att bli president – om inte hennes krångel med rättvisan förbjuder henne att ställa upp. Weidels AFD är nummer två efter CDU.
Det finns ett tomrum i vårt kollektiva medvetande, nämligen på den plats där begreppet ”välvillig totalitarism” borde vara beläget. I våra hjärnor finns såväl konceptet ”välvillig” som konceptet ”totalitarism” men aldrig uppträder dessa två sammanfogade till en levande realitet. Om du i ett bildat och väluppfostrat sällskap försöker lansera idén att det kan finnas goda envåldshärskare så kommer det att gå med dig som det gick med kungen när han för några år sedan uttryckte sin uppskattning av sultanen av Brunei (bilden). Kungen blev utskrattad ty uppfattningen att det – oberoende av sultanens eventuella kvaliteter – kan finnas hyggliga självhärskare omöjligt får fäste i samtidens hjärnor.
Rättegången mot ETC-journalisten Joakim Medin inleddes i onsdags, den 30 april, och rättegången direktrapporterades på ETC:s hemsida. Bland åhörarna i rättssalen befann sig den kommunistiske EU-politikern Jonas Sjöstedt. Men för honom tycks allt bara vara en lek.
Den som liksom jag studerar levantinsk arabiska kan inte undgå att höra Fairuz namn. Hon räknas som en av arabvärldens största sångerskor någonsin och kallas ofta ”Libanons själ”.
Fairuz föddes 1934 i Beirut som då var huvudstad i État du Grand Liban. Detta område blev den 3 augusti 1920 proklamerat som en egen stat under Frankrikes mandat.
Livet består för det mesta av skitsaker som jag endast med tvekan vill underställa läsarens uppmärksamhet, men eftersom många skitsaker kan ha gemensamma drag som avslöjar att det bakom dem döljer sig en misstänkt illasinnad allmän kraft och vilja kan det trots min tveksamhet vara befogat att ta några skitsaker i närmare betraktande.
I dagarna går det en dokumentärfilm i Stockholm om den tyska kvinnan Leni Riefenstahl. Hon föddes 1902 och dog 2003, och blev således hela 101 år. Hon var dansare, skådespelerska, skidåkare, filmregissör och fotograf. Riefenstahl är mest känd för sina (propaganda) filmer som ”Viljans triumf” om de tyska nazistpartiets partidagar i Nürnberg 1934 där Hitler presenterade som en sorts Wagner-halvgud och filmen ”Olympia” om Berlinolympiaden 1936, där fick hon dåtidens absolut största budget för en dokumentärfilm. Men allra mest är hon känd/ökänd för sitt nära samarbete med Hitler och Göring och de andra höjdarna i nazistpartiet.
Vi skriver 1 maj och det innebär att gator och torg översvämmas av röda fanor och marschmusik. Stöveltrampen ekar som alltid denna dag och i år får de kommunistiska slagorden sällskap av islamistisk propaganda när Vänsterpartiet fortsätter liera sig med islamistiska mörkerkrafter som de gjorde gemensam sak med efter pogromen mot judar den 7 oktober 2023.
Valborgsmässoafton… Jag älskar både själva ordet och vad det står för. Valborgsmäss är för mig en av de finaste och mest stämningsfulla dagarna på året, så har det alltid varit och så är det fortfarande. På Valborgsmässoafton vägrar jag att låta min sinnesro invaderas av tankar på landets tillstånd, vrede över beslutsfattarnas aningslöshet och hat mot de kriminella krafter som nästlar sig in i samhällets alla vrår.
På Valborgsmässoafton väljer jag att bara njuta av vårens ankomst.
Det finns säkert ett stort antal dikotomier som skulle platsa under den rubriken, men just nu har jag en särskild tudelning på hjärtat. Vad jag tänker på är en avgörande skillnad mellan företagarens mentalitet och löntagarens.
Gång på gång avslöjas den katolska kyrka, som just nu, i samband med påvens död, möter så mycket uppmärksamhet och sympati. Den avslöjas som den slutna, strängt hierarkiska och därmed toppstyrda organisation den är och alltid varit.
Själstvånget att skriva en text om dagen får till följd att jag måste tänka hela tiden för att hitta på något att skriva om. Detta ständiga tänkande skapar i bästa fall fördelen att hålla demensen stången, men kan lika gärna leda till att vansinnet kryper in i resonemanget även om skrivarvanan håller syntaxen i strama tyglar.
Många svenskar som i början av 2000-talet rörde sig bort från den politiska mittfåran, i riktning mot Sverigedemokraterna (eller längre) vittnar om hur vänner och släktingar plötsligt sade upp bekantskapen.
Robert Musil, som på trettiotalet skrev sitt livsverk Mannen utan egenskaper i tre eller ibland fyra delar (eller kanske långt fler eftersom han efterlämnade tusentals sidor opublicerad text), tillhör, enligt den litterära expertisen, tillsammans med sådana också näst intill oläsliga författare som Joyce och Proust, förra århundradets främsta skriftställare. Som riktiga författare ska göra dog han utfattig då ingen ville köpa hans alster.
Har du vandaliserat ett sjukhus någon gång? Klart du har! Det är ju sånt vi svenskar gör när sorgen blir för svår och vi inte kan kontrollera våra känslor. Det är sen gammalt. Och enligt polisen är det faktiskt inte brottsligt.
Trump, USAs, västvärldens och i viss mån hela världens ledare blir alltmer plågad. Men han plågas inte av det lidande som civila och soldater i Ukraina utsätts för, även om han gång på gång talar om att det måste bli ett stopp på dödandet.
Vad är det för mening med demokratin när den ändå bara leder till att nationens – och därmed mitt i min egenskap av medborgare och skattebetalare, det vill säga systemfinansiär – öde lämnas i händerna på ett gäng ombud, politikerna alltså, som inte verkar begripa att de ska tjäna mig, uppdragsgivaren, utan tänker mest på sig själva? Det var inte så här det var tänkt, alltså att den demokrati som svenska folket, i huvudsak representerat av socialdemokraterna och liberalerna, så hett efterlängtat, skulle urarta till ett politikervälde.
Att vara snäll är inte uppskattat. Adjektivet är snarare avfärdande: “Han är i alla fall snäll”.
Hittills har det varit omöjligt att lyckas på scenen och samtidigt uppfattas som just snäll.
När jag förstrött bläddrar bland mina gamla krönikor upptäcker jag för det mesta att de lika gärna kunde ha skrivits idag. Exempelvis är följande text – som fortfarande är högaktuell eftersom vi fortfarande inte vet vad vi ska ha universiteten till, något som dagens bråk mellan Trump och Harvard delvis kommer att tvinga domstolarna att bestämma (håll med om att detta är en underlig ordning!) – mer än tio år gammal. Det är tyvärr inget tecken på att mina funderingar är särskilt framsynta, utan i stället på att det inte händer så mycket i Sverige. Vi lever i en trög och konventionell kultur som drömmer sig tillbaka till rekordårens framgångar utan att ens fundera på hur vi skulle kunna rycka upp oss.
Har länge retat mig på att plastkorken sitter fast i gräddförpackningen, när jag dricker kaffe.
Framför allt är det opraktiskt. Förpackningen är varken öppen eller stängd, så gräddfragment hamnar inte bara i kaffet utan även i plastgängerna på insidan av locket.
