En av de konstigaste grejorna med det mänskliga samhället, i varje det moderna svenska, är att vi handlar utan att ha funderat så särskilt på grundfrågorna.

En grundfråga som aldrig kommer att få något slutgiltigt svar men som likafullt bör ställas är hur människan är beskaffad. Om du tror att det är en onödig struntsak utan praktisk betydelse så har du fel. Till exempel har svaret avgörande betydelse för pedagogiken i skolan.

The Wall Street Journal är en läsvärd tidning inte bara för att artiklarna, vad jag begriper, är välskrivna och vederhäftiga, utan också för att man ibland kan få nya och nyttiga perspektiv och idéer. På senare tid har jag flera gånger stött på en formulering som verkar användbar. Jag vet inte varifrån den kommer – kanske är den vitt spridd i USA – men den går ut på att Trumps väljare tar hans ibland konstiga uttalanden ”på allvar” men inte ”på orden”. Presidentens fiender däremot, journalister till exempel, gör motsatsen. De tar honom ”på orden”, men inte ”på allvar”.

I egenskap av prenumerant på Dagens Nyheter fick jag idag, den sjunde februari, en extra tilldelning i form av en annonsbilaga från länsstyrelsen i Stockholm och sametinget. ”Nationella minoriteter” heter bilagan. Den handlar i kort sammanfattning om att det är bra med minoriteter och att staten bör odla och skydda de minoritetsfrön som kan finnas av sig själva i samhället så att de växer upp till starka och självsäkra minoriteter ungefär som när en trädgårdsmästare planterar och vårdar sina sparrisar. Min fråga, som jag ställt till ett antal kloka människor utan att få något riktigt svar, är vem som kan ha ett intresse av att odla minoriteter och av vilket skäl detta alltså sker.

Med flum menar jag den förhärskande attityd i samhället som innebär att det inte ställs krav och att inga skyldigheter utmäts, att människors tillkortakommanden ursäktas med hänvisning till omständigheter bortom deras kontroll (typ fattigdom och taskig uppväxtmiljö), att alla samhällets defekter inklusive människors skadliga beteenden kan behandlas bort om det bara satsas mer resurser (typ fler terapeuter per ungdomsbrottsling).

Av ett antal var för sig fullt respektabla skäl tycker jag inte om att köpa böcker. Dels blir jag nästan alltid besviken på nobelpristagare, dels har jag överfullt i bokhyllorna vilket blir ett problem efter läsningen, ty jag gillar inte slit och släng-böcker som är gjorda för att kasseras direkt. För övrigt är böcker dyra.

Om det plötsligt kom en grävande journalist från planeten Mars för att till hemmapubliken rapportera om tillståndet på planeten Jorden så tror jag att han, som marsianska murvlar brukar, skulle rigga upp en stämningsvibrator som ger utslag från noll till tio avseende samhällenas grad av upphetsning eller upprördhet. Han skulle konstatera att mätaren stannat på 8,6. ”Det är något på gång på Jorden”, skulle han i bild rapportera tillbaka till hemmaplaneten, ”för normalvärdet är 5 och detta är ungefär som vid mitt förra besök när Sovjetunionen föll ihop. Människorna är oroliga ty de vet inte vad som händer. Det kan lika gärna vara något stort som förebådas – eller ett omfattande fiasko”.

Två ordspråk som genom livet gett mig levnadsmod och styrka i svåra situationer är dels ”Man gör en plan, den går åt pipan” samt ”Om det kan gå åt pipan, så gör det det”. Den som uppfattar den obevekliga kraften i sådana existentiella hot tar inga risker. Om han tar risker så är alla möjligheter att det ska gå åt pipan därmed redan förutsedda och förebyggda så att de inte kan inträffa, vilket de emellertid gör i alla fall.

Som jag nyss skrev har frugan och jag tillbringat några dagar i södra Portugal, vilket var trevligt på alla vis (utom att det inte var så varmt som jag hade bespetsat mig på). Den stora upplevelsen var emellertid inte att komma till Algarve, utan att komma hem igen och åter utsättas för det jämngråa, snörpiga, bedövande enhetliga och politiskt korrekta samhällsklimatet med ett mord alternativt bombdåd om dagen och heltäckande Trumpförakt i morgontidningarna.

För några dagar sedan kraschade ett flygplan och en militärhelikopter mitt över Washington D.C. och 67 personer dog. Det var kanske inte bara en vanlig olycka som orsakats av slarv och ouppmärksamhet bland några av de hundratals personer, kanske tusentals, som är inblandade i den ständiga högtrafikmiljön över USA:s huvudstad.

Under långa och lyckligtvis händelselösa flygresor brukar jag fundera över eviga frågor, som aldrig har några säkra svar, som till exempel om det finns någon gud. På rutten mellan Faro i södra Portugal och Stockholm föll det sig därför naturligt att filosofera kring demokratin, som alltid måste återupptäckas för att inte förintas.

Tekniken utvecklas med en himla fart, det är troligtvis otvetydigt. Men vad händer då med människorna, alltså vi som ska använda tekniken?

Det är skillnad på undergångsprofetia och undergångsprofetia.

Om jag till exempel profeterar att den svenska skolan är på väg att gå åt pipan så möts jag inte precis av hyllningsrop. Snarare betraktas jag som en reaktionär stöt som inte förstår sig på värdegrunder och som därför bör tystas.

I serien Förskräckliga Men Användbara Förenklingar, även kallade Fördomar, ska jag nu blottlägga de väsensskilda grundföreställningar som vägleder folken norr om respektive söder om Alperna. Norr om Alperna ansluter sig folk till Paavos princip. Den säger att alla vedermödor som drabbar en människa beror på henne själv samt att hon därtill har ansvar för sin granne om grannen råkar i nöd.

Efter en synnerligen ytlig undersökning, i huvudsak baserad på introspektion, har jag kommit fram till att vi svenskar fram till rätt nyligen var ett uppfostrande folk och att detta är förklaringen till den vånda vi nu genomlider, inte minst när det gäller invandringen.

En bekant påpekade något som alla redan vet, nämligen att judar är överrepresenterade bland nobelpristagarna. Han undrade om det kan bero på att judarna har vassare gener än vi andra.