Patrik Engellau

För nästan fem år sedan läste jag om PISA-studierna och blev varse hur illa det är ställt med den svenska skolan. Beskäftig och ambitiös som jag alltid har varit bestämde jag mig för att göra något åt saken. Men vad?

När jag studerat frågan och pratat med ett antal sakinsatta och kloka människor insåg jag:

• att den enskilt viktigaste faktorn för att komma till rätta med problemen är lärarkåren; har man bara tillräckligt med kunniga och energiska lärare så löser det sig samt
• att man borde inrätta den självklara ordningen att särskilt skickliga lärare – för det finns några på nästan alla skolor – hjälper sina kolleger att bli bättre (det är en självklar ordning eftersom det är så det går till på de flesta arbetsplatser utom, numera, på skolorna).

Patrik Engellau

Nyligen skrev jag en text där jag ondgjorde mig över att gästerna på asylboenden sitter och har tråkigt i stället för att göra nyttiga saker såsom att lära sig svenska.

Jag blev genast kontaktad av en eldsjäl i Åre kommun, som förklarade att där, minsann, hade det startats språkundervisning på det lokala asylboenden, som med ungefär 630 boende ska vara Sveriges största. Kul, sa jag, själv ska jag till Åre för att åka skidor till nyår, får jag komma och titta?

Patrik Engellau

Jodå, det verkar som om polisen mörkat information om övergrepp och våldtäkter som genomförts exempelvis av ensamkommande flyktingbarn under några år vid ungdomsfestivalen We Are Sthlm i Kungsträdgården. Dagens Nyheter slår sig för bröstet och tar åt sig äran av att nu i januari 2016 ha avslöjat polisens missgrepp i augusti 2015: ”DN:s granskning visar att interna larmrapporter har tystats ned”.

Att just Dagens Nyheter skryter upp sig är extra skenheligt eftersom just Dagens Nyheter fick tips redan omedelbart efter festivalen av en polis och en psykolog som själva iakttagit övergreppen (enligt denna åtminstone till synes vederhäftiga artikel). Dagens Nyheter besvärade sig då i augusti emellertid inte med att ens undersöka saken eftersom tidningen bedömde att det handlade om ”SD-fabrikationer eller SD-falsarier”.

Journalisternas plötsliga upprördhet över att polisen undvikit att rapportera av hänsyn till förövarnas etnicitet ger dålig smak i munnen. Som om just detta beteende inte varit gängse praxis i det officiella Sverige, däri inbegripet media!

Patrik Engellau

Jag har som sagt jobbat en hel del med u-landsbistånd. En av de välvilliga och bärande tankarna bakom den verksamheten är att vi, som kommer från de rika i-länderna, vet något som de fattiga u-länderna, enkannerligen deras politiska ledning, inte vet eller har lust att fatta.

Nobelpristagaren i ekonomi Gunnar Myrdal publicerade år 1970 en bok som heter Politiskt manifest om världsfattigdomen där han drar slutsatser av decenniers forskning om underutvecklingen och dess orsaker. Han pekar på företeelsen ”den mjuka staten”, ett begrepp som han själv myntat. Den mjuka staten är nyckfull, korrupt och opålitlig, inte nödvändigtvis för att dess ledare skulle vara ondskefulla, utan för att staten inte har verktyg att genomdriva sin vilja (om den har någon) och uppfylla sina löften (som den dock inte underlåter att avge). Myrdal hävdar att sådana länder måste genomföra radikala reformer – till exempel jordreformer och krafttag mot korruptionen – för att ha en chans att få fart på utvecklingen.

Patrik Engellau

Varje regim som vill värna om sin legitimitet – vare sig den är demokratisk eller ej – måste ha vittförgrenade känselspröt som informerar den om stämningar i folkdjupet och i alla fall i någon mån låta sina åtgärder påverkas av starka uppfattningar hos dem vars arbete i sista hand finansierar regimen.

Denna angelägna kontakt mellan å ena sidan regimen och makten och å den andra det arbetande folket har organiserats på olika sätt i olika samhällen.

Ibland, som under l´ancien régime i Frankrike, har den inte organiserats alls och då gick det som det gick.

Patrik Engellau

Jag tror hela debatten om invandringen och sverigedemokraterna och hur en hygglig medborgare bör förhålla sig till dessa företeelser är felkonstruerad. I själva verket är den ingen debatt, utan en kampanj som går ut på att alla de som skulle vilja ha en riktig debatt bör skämmas eftersom 1) de flyktingar och andra som vill komma hit har det besvärligt och därför bör åtnjuta en näst intill obegränsad rätt till stöd och omsorg och 2) att de som har en annan uppfattning är sverigedemokrater i garderoben vilket är skämmigt med tanke på 3) att sverigedemokraterna dels slåss med järnrör, dels pratar om nation och folk vilket även Hitler gjorde varför de är fascister och rasister.

En seriös debatt skulle endast syssla med 1) eftersom 2) och 3) bara handlar om smutskastning, vilket kan vara en nog så nyttig och underhållande hantering inom politiken, men knappast är till hjälp när en osäker och reflekterande människa försöker skapa sig en hållbar uppfattning i en etisk fråga.

Patrik Engellau

Den svensk-tjeckiske filmkritikern och kulturdebattören Hynek Pallas skrev nyligen en krånglig och upprörd men likafullt klargörande artikel i Svenska Dagbladet.

Det krångliga är att han förfäktar att viss tolerans är bra, till exempel tolerans mot romer, medan viss tolerans är dålig, till exempel tolerans mot sverigedemokrater. Det har jag svårt att begripa.

Patrik Engellau

Du behöver inte läsa den här texten. Du vet redan allt som står här. Texten är bara en bekräftande påminnelse om att det välfärdsindustriella komplexet finns och som alltid flitigt arbetar för att kunna utvecklas, skaffa fler tjänster, erhålla större budgetar och gå på fler kurser och så vidare.

En liten detalj som du dock kanske inte uppmärksammat är att otippade argumentationslinjer står till buds för detta anslagsfinansierade organisationssystem som ett privat företag aldrig skulle kunna använda, nämligen ”ge mig mer pengar för att jag är så dålig på att göra mitt jobb”.

Patrik Engellau

Nu verkar vad som helst kunna hända. Fort går det och det tycks inte behövas någon diskussion och eftertanke innan politiken läggs om.

Den plötsligt upphävda asylrätten är ett exempel. Nyligen var den helig (och jag försvarade den själv rätt kraftfullt för bara en månad sedan i denna krönika). Beslutet om id-kontrollerna annullerade, vad jag kan förstå, asylrätten. Det hävdas att bara tjugo procent av migranterna visar upp id-handling vid asylansökan. Om man antar att de övriga åttio procenten saknar id-handlingar har beslutet om id-kontroller undantagit åtta av tio migranter från rätten att söka asyl i Sverige.

Det kan hända att det är bra att Sverige avskaffar asylrätten. Jag har inget emot att vårt land går emot olämpliga internationella traktater som vi av oförsiktighet undertecknat. Men jag gillar inte att det bara sker hux flux utan diskussion och utan noggrann beredning och i stället bara som en bieffekt av något annat.

Patrik Engellau

Den här texten handlar inte om en viss sakfråga, utan om medierapporteringen kring densamma. Men först sakfrågan.

Under nyårsnatten inträffade kravaller med inslag av rån, skadegörelse och våldtäktsförsök utanför centralstationen i den tyska staden Köln. Enligt den tyska tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung (FAZ), ett pålitligt kvalitetsblad i nivå med The New York Times, hade ett tusental män med ursprung i Mellanöstern och Nordafrika samlats. Redan tidigare hade sådana personer rånat och bestulit folk i området. På nyårsnatten antog den brottsliga verksamheten dittills okända proportioner. I stället för att enskilda män, eller män i grupper om två och tre, ofredade kvinnor hade de nu gått samman i större gäng för att trakassera kvinnorna. Polischefen talade om ”Brott i en ny dimension”. Överborgmästarinnan sa: ”Vi kan inte tolerera att det uppstår ett tomrum där ingen rätt existerar”. ”Vi kan inte acceptera att nordafrikanska mansgrupper organiserar sig för att förnedra kvinnor med skamlösa sexuella attacker”, sa delstatens inrikesminister.

Hur har då dessa händelser uppmärksammats av media? Jag googlade på sökbegreppet ”centralstationen Köln” med begränsningen ”senaste veckan” på ett antal olika språk.

Patrik Engellau

Det måste ju finnas något annat än migrantströmmarna att tänka på och därför ska jag nu, i serien ”svar på frågor du aldrig ställt”, förklara snabel-at, alltså @-tecknet.

På portugisiska och spanska heter tecknet arroba. Arroba är en gammal iberisk viktenhet, som i Portugal motsvarade 14,7 kilo och i Spanien lite mindre. Denna viktenhet skrevs @. Om jag alltså ville omnämna 147 kilo potatis så skrev jag 10 @ potatis (och läste tio arrobas potatis).

Termen kommer från ett arabiskt ord som betyder en fjärdedel, nämligen en fjärdedel av vad en åsna förväntades kunna bära, vilket då blir runt 60 kilo (så det verkar stämma på ett ungefär).

Patrik Engellau

Ursäkta att jag säger det, men Sverige är en provinsiell kultur. Jag älskar mitt fosterland, men det hindrar mig inte från att skärskåda och bedöma dess tankevanor. Skulle jag inte kunna älska ett handikappat barn?

Provinsiell betyder landsortsmässig eller småstadsaktig, vilket i sin tur betyder, enligt mitt sätt att se, ”instängd i sitt eget betraktelsesätt” eller ”omedveten om att det egna betraktelsesättet bara är ett bland många”. Motsatsen till provinsiell är kosmopolitisk, vilket, fortfarande efter min uppfattning, betyder ”medveten om världens mångfald och ibland obegriplighet”.

Den provinsielle tror att alla andra folk, under den yttre kulturfernissan, tänker som provinsens folk. Den kosmopolitiske vet att det inte ligger till så.

Patrik Engellau

Ibland ser man inte vad man har framför ögonen. Själv har jag först i modern tid – vilket i det här fallet betyder de senaste åren – fått upp blicken för de professionella kårernas betydelse för samhället. Med professionell kår menar jag exempelvis advokaterna, skollärarna, läkarna, ämbetsmännen, ingenjörerna, professorerna, poliserna, brandmännen med flera.

I välfungerande samhällen har sådana kårer i allmänhet en egen etik som de själva värnar om att upprätthålla. Låt mig ge ett exempel. I Brasilien ramlar broar ibland ihop därför att ingenjörerna slarvat med armeringsjärnen (eftersom de måste spara någonstans för att få ihop till mutorna till de politiker som beställt bron). I Sverige skulle en brokonstruktör inte gå med på det. Jag kan ha fel, men jag tror inte en svensk ingenjör ens skulle kunna tänka tanken.

Patrik Engellau

Jag känner en kvinna som heter Svea. Hon bor i ett hus som kallas Sverige tillsammans med sin man, en förskrämd karl som hon föraktar och tvingar att arbeta hårt med sin firma för att han ska kunna finansiera hennes hobby.

Hennes hobby är att vara en Fin Dam som av de andra Fina Damerna beundras för sin godhet. Att vara god är Sveas specialitet. Hennes metod är att ta ifrån den förskrämde maken intäkterna av hans företag och dels använda pengarna till att klä upp och smycka sig själv så att hon kan göra intryck i sällskapslivet, dels att ge bort det som blir över till olika välgörenheter.

Patrik Engellau

På nyårsafton beklagade kolumnisten Lena Mellin i Aftonbladet ”de ständiga kriserna” under år 2015 ”som tagit musten ur oss alla” och drog därav en slutsats: ”Det kan faktiskt bara bli bättre. Gott Nytt År!”

Måtte hon få rätt. Men jag undrar, jag. Jag vågar inte lita på den i det nationella sinnelaget ingrodda föreställningen att inget riktigt ont kan hända i Sverige bara för att det inte skett hittills under vår livstid.

Patrik Engellau Något är fel i staten Sverige. Migrationsproblemet är det tydligaste exemplet. Det är svårare än de […]

Patrik Engellau

Förvirrat och hjälplöst står Myndighetssverige inför migrantströmmarna och fattar det ena underliga och panikartade beslutet efter det andra. Men jag är inte bättre själv. Om jag haft ansvaret för Sveriges migrationspolitik skulle jag också klia mig i huvudet.

Merit Wager har förtjänstfullt pekat på ett märkvärdigt utvisningsbeslut som drabbat den iranska familjen Ahmadi. Familjeförsörjaren har under viss tid tjänat fyra kronor för lite om dagen och familjen ska därför återbördas till ursprungslandet. Det tål att uppröras över.

Men var går gränsen för hur lite man ska få tjäna för att beviljas fortsatt uppehållstillstånd i Sverige? Jag vet inte. Men här nuddar man vid en djup filosofisk fråga som vi – även jag – alldeles för länge sopat under mattan.

Patrik Engellau

Efter en synnerligen ytlig undersökning, i huvudsak baserad på introspektion, har jag kommit fram till att vi svenskar fram till rätt nyligen var ett uppfostrande folk och att detta är förklaringen till den vånda vi nu genomlider, inte minst när det gäller invandringen.

För mig är uppfostran något ganska bestämt, inte nödvändigtvis strängt och våldsamt, och framför allt inte elakt, utan snarare vänligt auktoritärt. Jag minns min första lärarinna i folkskolan. Hon hette Laura och hade flätor uppsatta i kringlor runt öronen. Hon spelade orgel i klassrummet och Gud nåde den som inte lärde sig psalmen Fädernas kyrka utantill. Man skojade inte med fröken Laura, utan man lärde sig Hallands floder. För övrigt hette hon inte Laura, utan Fröken.

Patrik Engellau

Nästan alla känner till att BNP är summan av alla de varor och tjänster som ett samhälle producerar under ett år. Men tänk, så detta kan missförstås.

Det vanligaste missförståndet ser ut så här: politiker som styr landet vill maximera BNP så att det produceras mer varor och tjänster och då går det åt mer resurser och bränns mer fossiler så därför går jorden under av resursbrist eller av global uppvärmning, sannolikt av båda. Lösningen blir att försöka förhindra att BNP växer så att jorden håller ett tag till. Framför allt gäller det att förhindra att utvecklingsländerna inte börjar utnyttja resurser i samma utsträckning som i-länderna, för då ”räcker det inte med bara ett eller två jordklot”. (Underligt nog är det ofta samma människor som särskilt talar för utvecklingsländernas sak som också tycker att utvecklingsländerna på något sätt inte ska få elda fossiler och därmed lättare få fart på sin utveckling.)

Patrik Engellau

En bekant påpekade något som alla redan vet, nämligen att judar är överrepresenterade bland nobelpristagarna. Han undrade om det kan bero på att judarna har vassare gener än vi andra.

Jag sa att jag inte tror det, men att det sannolikt finns något i den judiska kulturen som uppmuntrar till intellektuell livaktighet. Till exempel är judar kända för att gräla med Gud. De törs alltså ifrågasätta den högsta auktoriteten, vilket är ett första villkor för att åstadkomma epokgörande upptäckter. Hur ska man kunna hitta någon ny och överdådig sanning om man inte vågar förkasta den gamla?

Patrik Engellau

Under nästan tio år arbetade jag i biståndsbranschen, först för FN, sedan för SIDA. Jag jobbade i ett antal olika länder: Brasilien, Indien, Etiopien och sist som chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau.

Jag kom till Bissau år 1976 med 50 miljoner kronor på fickan (per år), ungefär samtidigt som landets nya regering, som fick makten när det portugisiska imperiet kraschade.

Patrik Engellau

Det sorgliga med Sverige är att vi ägnar åt en sorts nationellt självskadebeteende som har sin grund i ett farligt tänkande (och då avser jag inte bara migrationen, utan skola och en hel del annat).

Samhällets dominerande tänkande är den härskande klassens tänkande, sa Karl Marx på sitt burdusa sätt. Sverige styrs av ett särintresse, det välfärdsindustriella komplexet med politikerväldet som ledarskap. Dessa backas villigt upp av ett prästerskap av opinionsbildare, journalister, kulturpersonligheter och anställda i Svenska kyrkan. Sverige tänker detta särintresses tankar.

Patrik Engellau

Den tredje världen var ett begrepp som skapades under kalla kriget. Den första världen var de rika, kapitalistiska i-länderna, den andra världen de socialistiska länderna och den tredje världen resten, alltså de som också kallades u-länder, vilket först betydde underutvecklade länder och sedan, efter det att vi bestämt att länderna kunde ta illa upp av den benämningen, övergick till att betyda utvecklingsländer.

Fram till för några årtionden hade Sverige praktiskt tagit ingen invandring från tredje världen. Den invandring vi hade kom i huvudsak från den första och den andra världen, läs italienare, finnar, greker, ungrare, jugoslaver etc.

Patrik Engellau

Dan före dopparedan bjuder Svenska Dagbladet på en högtidsstund för älskare av riktigt avancerat skitprat, som är särskilt välkommet när det levereras av förstklassiga intellektuella charlataner.

Utbildningsminister Gustav Fridolin presenterar sin syn på hur krisen i skolan kommer att lösas. Minns ni hans gamla syn? Att han skulle greja skolan under de första hundra dagarna av sin ämbetsperiod? Det blev inte riktigt så. Det känns som om han förlåtit sig själv för den felbedömningen, det är ju lätt att vara naiv. Men nu har han förstått bättre. Skolkrisen kommer att lösas genom flyktingkrisen.

Patrik Engellau

Trots all kommunikation, alla reportage, alla charterresor och övrig internationell turism, trots vetenskapens framsteg, trots sociala medier och allt prat om en globaliserad värld förstår kulturerna inte varandra.

När jag jobbade i Afrika insåg jag att problemet sönderfaller i två delar: a) att inse och acceptera att de andra tänker annorlunda och b) att utröna på vilket sätt de tänker annorlunda.

Patrik Engellau

Dagens Nyheter kommer med betänkliga IPSOS-siffror om svenska folkets förtroende för sina partiledare. Högst av alla ligger Anna Kinberg Batra med 37 procent. Statsministern hamnar på tredje plats med 30 procent.

Jag beslöt att göra en ovetenskaplig men ändå seriös undersökning om dessa sorgliga siffror är typiska för vad folk i västvärlden tycker om sina politiska ledare. Jag googlade på ”approval ratings” plus ett antal kända politiker i olika länder. Här är resultatet. Jag har inte fuskat. Jag redovisar alla resultat jag fått fram. Alla siffrorna är rimligt aktuella (utom George W. Bush, såklart). Men jag kan inte gå i god för källorna, ej heller kan jag garantera att bilden inte skulle ändras om andra ledare togs med i undersökningen.

Patrik Engellau

Personligen är jag inte särskilt alarmerad av risken för global uppvärmning till följd av människans utsläpp av koldioxid. Jag säger inte att det inte finns någon risk. Men jag är liksom agnostiker i frågan.

Men om saken legat mig riktigt varmt om hjärtat hade jag, tvärtemot de entusiaster som uttalat sig så exalterat efter det att klimatavtalet ingåtts, varit alldeles sjuk av ångest.

Patrik Engellau

Jag läser i Svenska Dagbladet att EU-kommissionen vill bygga upp en styrka på 2 500 man inom ramen för Frontex för att skydda EUs yttre gränser för den händelse något land inte orkar med att själv kontrollera sin gräns. Det framgår att länder som Italien, Grekland och Ungern känner sig kränkta av förslaget och tar ord som suveränitet, självbestämmande, chockerande och odemokratiskt i sin mun. Artikeln ger en bild av att dessa länder styrs av chauvinistiska stollar.

Men jag har lärt mig att konsten att få någon glädje av svenska tidningar är att själv fundera över hur det antagligen ligger till i stället. Om man utgår från att exempelvis Grekland styrs av rimligt smarta människor som vet vad som är bra för dem så framträder en annan bild än den av tjuriga eurofober.

Patrik Engellau

Organisationen Civil Rights Defenders beskriver sig så här på sin hemsida:

Civil Rights Defenders är en oberoende expertorganisation. Organisationen bildades 1982 i Stockholm med syfte att försvara de mänskliga rättigheterna, och då i synnerhet de medborgerliga och politiska rättigheterna, och stärka utsatta människorättsförsvarare.

Organisationen är en så kallad Non Governmental Organization (NGO), vilket ofta betyder att den är fristående från staten men praktiskt taget helt finansierad med allmänna medel. NGOs brukar vara lite vassare spjutspetsar för de intressen som de offentliga finansiärerna företräder. Civil Rights Defenders hade 2014 intäkter om 72 miljoner kronor varav 73 procent kom från SIDA och 9 procent från ’’Övriga bidragsgivare”, vilket verkar vara andra statliga myndigheter (eftersom bidragen från privata finansiärer specificeras till fem procent och ”Företag”, däribland Postkodslotteriet, stått för 13 procent av intäkterna.)

Patrik Engellau

När jag läser tidningen, lyssnar på radio och i övrigt tar del av det officiella Sveriges signaler brukar mina inre Rumpnissar vakna till liv, ni vet de där Astrid Lindgren-varelserna som storögt betraktar människorna och hela tiden säger ”Voffo gör di på dette viset?”

Jag har aldrig varit på ett asylboende, men jag har sett bilder på TV, så något litet vet jag: några hundra migranter i en gammal kursgård kan det vara till exempel. Migranterna anar att de kommer att bo där ett par år eftersom Migrationsverkets kvarnar mal som de mal.

Det måste vara himla trist på ett sådant där boende, den saken rapporteras det ofta om, migranterna har inget att göra så de klättrar på väggarna och bråkar med varandra och blir förbannade på svenska staten som, så har jag fattat det, enligt deras eventuellt välgrundade uppfattning släpar efter när det gäller att uppfylla sina grandiosa löften.