Patrik Engellau

Den mest högklassiga intellektuella underhållning man kan få, vad jag har upptäckt, erbjuds gratis av brasilianska professorer i form av föredrag på YouTube och andra sajter. Nyss såg jag en filosof som heter Clóvis förklara hur man sett på etik genom tiderna (kolla på följande länk om du förstår språket).

Clóvis sa att filosofins historia uppvisar fyra distinkt olika ”idépaket” i ärendet. Jag vet inte om han har rätt (vad det nu skulle betyda), men jag tycker hans klassificering var så enkel och hjälpsam att jag gärna delar med mig.

Patrik Engellau

En präst som jag känner förklarar att han ”alltid måste skriva i kod” när han skriver artiklar eller Facebook-inlägg. Han delar nämligen inte Svenska kyrkans politruk-uppfattningar. Till exempel anser han att förkunnelsen av Evangeliet är viktigare än kampen mot global uppvärmning. Han menar att han är övervakad av sina politruk-kollegor. Han måste därför formulera sig mycket försiktigt ”för att ha ryggen fri” om han blir påkommen med sina normalsvenska idéer.

Svenska kyrkan är mer genompyrd och värre ansatt av politiskt korrekta föreställningar än det svenska samhället i genomsnitt men sjukan har ätit sig långt in även i den övriga samhällskroppen. Sjukan? Ja, jag kan inte hitta något bättre ord ty det handlar om en åkomma som verkar sätta sig på hjärnan och sätta förnuftet ur spel.

Patrik Engellau

För några år sedan skrev jag en bok om Gud (Guds tredje strategi – ska Han lyckas den här gången?) och i samband med det har jag träffat en hel del präster i Svenska kyrkan. I kraft av att jag noga läst Bibeln och inbillar mig att jag fattar vad som står där så har jag lite förmätet känt mig som yrkesbroder bland prästerna.

Som allt annat folk kan präster indelas i två huvudsakliga grupper: politruker och andra. Med politruk menar jag en anhängare av de gängse politiskt korrekta idéerna, alltså att kvinnor, HBTQ-folk och aboriginer är förtryckta, att Israel är ont och palestinierna goda (och förtryckta, såklart), att invandringen är en kanonaffär för Sverige (nåja, den uppfattningen har blivit kantnaggad under det senaste halvåret), att huvudfienden är vita män med hyggliga löner som kör bil och äter kött, att den globala uppvärmningen håller på att föröda jorden och så vidare.

Patrik Engellau

Det här är en ny berättelse från asylboendenas värld som jag fått från rimligt säker källa.

Sverige är ett feministiskt land med såväl feministisk inrikespolitik som feministisk utrikespolitik. Självklart vill Sverige, i det här fallet representerat av Migrationsverket, att migrantkvinnor ska anamma den svenska feministiska synen på saker och ting.

En afghansk kvinna på boendet tilltalas av det svenska synsättet och börjar betrakta sin afghanske man med svenska ögon. Hon står, sedan hennes ögon öppnats av myndigheterna, inte ut med karln. I kraft av sina nya insikter betraktar hon maken som en machoförtryckare.

Patrik Engellau

Som redaktör för denna blogg – eller sajt eller vad det heter – har jag vid flera tillfällen fått anledning att fundera över det här med tolerans och yttrandefrihet. Vad får sägas? Jag önskar alla motsvarande prövning. Det är inte alls så självklart som man kan tro.

Yttrandefrihet stadgas i regeringsformens andra kapitel, första paragraf:

Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor

Här handlar det om att staten lägger band på sig själv. Den lovar att inte ingripa mot en person som på något vis, till exempel i en tidningsartikel, torgför sin mening även om staten själv ogillar meningen.

Patrik Engellau

En för några årtionden sedan mycket uppskattad och hyllad Egyptienfödd affärsman – han blev ”Årets svensk” år 1985 – heter Refaat El-Sayed. Om jag fått bestämma så hade han inte bara betraktats som just det årets, utan även alla efterkommande års, svensk, ty den optimistiska, trosvissa och, tror jag, ursprungligen rätt osvenska attityd till verkligheten som han personifierade verkar ha blivit trendsättande.

Refaat El-Sayed hade svårt att skilja på å ena sidan hur saker och ting objektivt ligger till och å den andra hur han önskade att de skulle ligga till. Det är ett i många stycken sympatiskt och tilltalande förhållningssätt till tillvaron. Det kan även under långa perioder påverka människor att känna sig bättre till mods än de skulle göra om de lyssnade på sådana som tjurskallar som jag (på lång sikt är vi ju, som lord Keynes påpekade, alla döda, så va fan).

Patrik Engellau

Nu talar jag inte i första hand om migrantsituationen i Sverige, utan i Europa. Den svenska situationen vet jag också plågsamt lite om. Jag har aldrig förut känt mig så övergiven av de normala nyhetskanalerna. Vare sig de mörkar eller vinklar så lyckas jag inte få någon hygglig bild av läget. Ibland läser jag Daily Mail som verkar följa situationen i Sverige bättre än svenska medier. Nyligen kom en artikel om att det finns en högerextremistisk grupp som heter Nationell Framtid som med hjälp av uniformerade män patrullerar Öresund med två båtar för att förhindra flyktingbåtar att ta sig till Sverige. Det hade jag ingen aning om.

Hela ämnesområdet ligger öppet för rykten, lösa antaganden och vad som troligen är överdrifter från det ena och det andra hållet. Så här ska det inte vara i ett modernt, välorganiserat, demokratiskt land med en fri och sanningssökande press.

Patrik Engellau

Den här beskrivningen har jag direkt från hästens mun och hästen förefaller mig tillförlitlig.

På det privata asylboendet finns två grupper väktare: dels Securitas som anlitats av Migrationsverket för att skydda Migrationsverkets anställda och de boende på dagtid, dels väktare från ett annat bolag som anlitats av det privata asylboendet för att hålla ordning på nätterna.

Det privata asylboendeföretaget vill naturligtvis inte att anläggningen ska få dåligt rykte – vilket skulle kunna försvåra relationerna med uppdragsgivaren Migrationsverket – och är därför noga med att det ”egna” väktarbolaget inte rapporterar incidenter ”i onödan”.

Patrik Engellau

Det är skillnad på undergångsprofetia och undergångsprofetia.

Om jag till exempel profeterar att den svenska skolan är på väg att gå åt pipan så möts jag inte precis av hyllningsrop. Snarare betraktas jag som en reaktionär stöt som inte förstår sig på värdegrunder och som därför bör tystas.

Om jag däremot profeterar att jorden är på väg att fördärvas för att människorna använder fossila bränslen anses jag seriös. Jag kan till och med få komma på TV och delge hela svenska folket min oro.

Patrik Engellau

Det finns tre möjligheter:

1) Uppfinningarna skapar utvecklingen

2) Utvecklingen ger upphov till uppfinningarna

3) Både 1) och 2) är sanna och har någon sorts dialektiskt (ömsesidigt orsakande) samband

Nu ska jag hävda att 1), den allmänna föreställningen i vår kultur, är osann medan 2) är sann.

Patrik Engellau

Jag brukar påpeka att en skillnad mellan myndigheter som ingår i det välfärdsindustriella komplexet och de som inte gör det är att de förra talar om för politikerna hur mycket pengar de behöver medan de senare anpassar sig efter de anslag och budgetramar politikerna satt upp. Till exempel gör Migrationsverket ett antal ekonomiska prognoser per år och då är det bara för Finansdepartementet att plocka fram pengarna. Försvaret, å andra sidan, gör bara av med så mycket pengar som det fått enligt riksdagsbeslut.

Men även välfärdsmyndigheterna har hittills hållit så mycket på konvenansen att de låtit politikerna i formell mening godkänna sina anslagskrav innan de börjat sätta sprätt på pengarna. Denna etikettsregel bröts nyligen av rikspolischef Dan Eliasson, en person som uppfostrats som ledare för två av det välfärdsindustriella komplexets viktigaste myndigheter, Försäkringskassan och Migrationsverket.

Patrik Engellau

Jag känner mig som en sådan där gammaldags grammofonskiva vars spår blivit så slitna att nålen hoppar bakåt och maskinen i evigheters evighet låter höra samma korta och alltmer outhärdliga musiksnutt (jo, ungdomar, så hade man det förr i tiden). Och nu är jag igång igen.

Det kanske märkvärdigaste som hänt i Sverige – även i resten av västvärlden, men framför allt i Sverige – sedan andra världskrigets slut är den totala förvandlingen av gällande människosyn. Jag snackar motsats, 180 grader, från iskyla till stekhetta eller tvärtom, kort sagt mental revolution. Detta är grunden för vårt tillstånd. Från detta kommer allt det andra.

Patrik Engellau

En av fördelarna med att piska sig till att skriva en krönika om dagen är att man tvingas öppna ögonen och sinnet för att hitta något att skriva om. Och jag lovar dig: inspiration kommer inte av gudomlig ingivelse, inspiration kommer av ansträngning. Numera har jag många fler idéer än någonsin tidigare, nämligen en om dagen. Hade jag bestämt mig för att skriva två krönikor om dagen så hade jag haft två idéer om dagen. Så fungerar kreativiteten. (Sedan kanske du säger att idéernas sammanlagda värde varit detsamma om jag inte hade piskat mig utan nöjt mig med en krönika i månaden.)

Den allmänna uppfattningen, även min till dess jag började skärskåda saken, är att migranttillströmningen till Europa beror dels på krigen i Mellanöstern, dels på det allmänna eländet i världen.

Patrik Engellau

Kampen om hur verkligheten ser ut pågår hela tiden. Den stillar sig aldrig (utom möjligen på småtimmarna, när de flesta svenskar sover). Den är oförsonlig. Ta frågan om huruvida svenska main stream media (MSM), det vill säga de dominerande nyhetskanalerna, undanhåller information om problem med invandringen i syfte att inte väcka några björnar i form av tilltagande invandringsfientlighet hos medborgarna.

Saken blev akut när Sveriges Radios Studio Ett nyligen bjöd in det kända politikerparet Ulf Adelsohn och Lena Adelsohn Liljeroth till en diskussion eftersom politikerparet i en tidningsintervju hade framfört uppfattningen att sådant undanhållande förekommer och att en stor del av svenska folket anser att MSM mörkar sanningen.

Jag, som kommer från planeten Mars och inte vet något om er jordbor utan måste lita till mina primitiva utomjordiska tankealgoritmer, undrar lite.

Patrik Engellau

Det är mycket som behöver förändras i Sverige och behovet av förändringar känns alltmer pressande för var dag. Migrantsituationen är det mest akuta problemet, men långt ifrån det enda och ej heller det grundläggande och avgörande.

För mig är skolan själva prototypproblemet. I decennier har Sverige arbetat med att undergräva ett en gång välfungerande skolsystem. Denna systematiska förstörelse, som nu får ytterligare kraft av invandringen, har åstadkommits genom att lärarkåren – en gång en av nationens stoltaste professionella eliter – gradvis berövats sin självständighet och begravts under ett allt tätare lager av flumföreskrifter.

Samma röta som drabbat skolan har också ansatt universiteten, sjukvården och troligen åtskilliga andra, i första hand offentligfinansierade, verksamheter.

Patrik Engellau

För ett tag sedan utlyste jag en rafflande tävling, där läsekretsen inbjöds att gissa på utfallet av en Demoskop-undersökning där allmänheten frågade om invandringen var För stor, Varken/eller eller För liten. Till ledning angav jag utfallet av förra årets motsvarande undersökning.

Så här blev resultatet i procent de två åren:

	För stor	Varken/eller	För liten
2015	58	34	8
2016	70	23	7

Det kom ett femtiotal förslag om de rätta siffrorna för 2016. Jag räknade antalet avvikelser från de tre rätta svaren och lade ihop dessa avvikelser och fick så en summa som motsvarade antalet fel. Den som svarade 68, 30 respektive 2 fick således 2 + 7 + 5 = 14 fel.

 

Patrik Engellau & Thomas Gür 

På uppdrag av Stiftelsen Den Nya Välfärden har analysföretaget Demoskop åter undersökt allmänhetens uppfattningar om invandringen till Sverige. Hela rapporten finns att läsa här.

Den förra undersökningen gjordes 2015 och vi skrev en artikel om den här.

Eftersom Demoskop ställt samma frågor varje år sedan 2010 finns en unik möjlighet att följa utvecklingen i frågeställningen. Så här ser det ut i kort sammanfattning. Siffrorna anger procent.

Patrik Engellau

Efter en artikel av Björn af Kleen i Dagens Nyheter den 20 mars, där jag intervjuades, har jag fått några förfrågningar om jag eventuellt är rasist. Låt mig först förklara hur misstanken uppkommit och sedan redovisa mitt förhållande till rasismen.

af Kleens syfte med den långa artikeln, visade det sig när den publicerades, var att hävda att Östermalm blivit sverigedemokratiskt och att till styrkande av denna tes hålla fram några därboende som avskräckande exempel. Jag var en av de utvalda.

Jag har mig själv att skylla. Minst tre omdömesgilla personer varnade mig för af Kleen och sa att han är falsk och opålitlig. Men jag hade en gång tidigare blivit intervjuad av af Kleen och inte haft mer än vanligt att klaga över så jag lät det ske, självklart på villkor att jag skulle styra över mina citat.

Patrik Engellau

Bara några timmar efter terroristattackerna i Bryssel publicerar en brasiliansk sajt ett reportage om Belgien. Jag får information som förefaller relevant för Sverige (Lyssna här om du förstår portugisiska). Jag går inte i god för alla fakta, men jag vet av erfarenhet att det är överlägsen internationell klass på den här sajten.

Belgien är befolkningsmässigt ungefär så stort som Sverige. Där finns två befolkningsgrupper – flamländare och valloner – som talar olika språk – holländska respektive franska – och normalt inte förstår varandra. Landet skapades så sent som 1830 och har inte mycket till nationell identitet, flamländarna vill till och med hoppa av och bilda en egen nation. Det enda som förenar belgarna är ”ölet, fotbollen och kungafamiljen”.

Patrik Engellau

Nyligen höll jag föredrag på en herrklubb. Jag sa bland annat att jag förundrade mig över att politiker inte vidtar åtgärder för att komma till rätta med skolans kris. Förfallet har pågått i decennier utan att någon lyft ett finger, känns det som, knappt ens uppmärksammat saken i bekymrade valtal. (Så här skulle en utbildningsminister kunna resonera.)

Min förundran över de ansvariga politikernas valhänthet är så mycket större som kunskapen om vad som fattas skolan är så allmänt spridd. Världen har haft bra skolor i tusentals år. Mänskligheten vet vad som behövs för att skolan ska fungera väl. Det finns bra skolor i Sverige. Det är bara att gå och titta. Det behövs ingen spetsforskning. Vi vet precis vad det handlar om.

Patrik Engellau

Nu ska jag framföra några nya inopportuna synpunkter.

I praktiskt taget alla samhällen utom nittonhundratalets västerländska har det funnits massor med tjänare av olika slag, hembiträden, chaufförer, drängar, trädgårdsmästare, tvätterskor och så vidare. De av oss som i modern tid har fått uppleva kulturer utanför den västerländska har sett att man där – utom kanske i de forna kommunistländerna – tagit det som en självklar sak att en normal medelklassfamilj har ett antal tjänare med olika uppgifter i hemmet.

Patrik Engellau

Den preussiske militärteoretikern Carl von Clausewitz är känd för sentensen ”Krig är blott en fortsättning på politiken med andra medel”. I kriget handlar det, tror jag i alla fall, om att erövra och säkra fiendens landområden genom att döda eller skrämma bort fienden från hans territorier. Även politik handlar om erövring, men inte av mark, utan av problembeskrivningar, begreppsdefinitioner, rätten att fastställa vad som är rätt och fel, kort sagt av tolkningsföreträdet på verkligheten. Den politiska makten tillkommer det intresse som uppfattas ha den tillförlitligaste kartan över verkligheten och den mest övertygande uppfattning om hur vi ska orientera oss.

Patrik Engellau

När rikskanslern Axel Oxenstiernas son Johan var på väg att förhandla för Sverige inför den Westfaliska freden oroade sig sonen över sin eventuellt otillräckliga förmåga att klara av uppdraget. Men kanslern lugnade honom med orden ”Om du visste, min son, med vilken ringa visdom världen styres”. Jag tror att det betydde ungefär: ”Bekymra dig inte, Johan, det finns alltid tillräckligt med idioter på höga poster för att en klartänkt pojke som du ska klara sig alldeles utmärkt”.

Patrik Engellau

Jag menar alltså, vilket kanske till leda påpekats, att makten över Sverige, enkannerligen tänkandet i Sverige, innehas av ett organisationssystem som jag kallat det välfärdsindustriella komplexet.

Som alla inser har jag snott benämningen från USAs president Dwight Eisenhower, som i sitt avskedstal år 1961 varnade det amerikanska folket från det inflytande som utövades av vad han kallade det militärindustriella komplexet. Det är inget fel på militärer och militärindustrier, sa Eisenhower ungefär, men de ska inte få styra nationens idéer och tänkande, för ett särintresse som kontrollerar folks tankar kontrollerar nationen.

När Eisenhower kom med sin varning var det militärindustriella komplexets BNP-andel ungefär nio procent. Vår svenska motsvarighet – det välfärdsindustriella komplexet – tar ungefär 40 BNP-procent. Kan någon tro att en sådan apparat inte påverkar nationens tänkande och ideologi, särskilt som denna oerhörda maktfaktor knappt ens diskuteras?

Patrik Engellau

En vecka är ungefär vad som behövs för att man ska lära känna en ny orts eventuella charm utan att för den skull bli varse de högst sannolika defekter som just den orten i likhet med alla andra mänskliga samfund rimligen har.

Jag kom just från en skidsemester i en fransk alpby om 5 000 själar vid foten av Mont Blanc som heter Saint Gervaise. Till skillnad från det mondäna Megève, som ligger i samma skidområde, är Saint Gervaise ett ganska lågmält och medelklassigt ställe. Om man bortser från närvaron av en massa bilar och frånvaron av rumänska tiggare och MENA-migranter framstår orten som ett miljöpartistiskt paradis och med det menar jag just i detta fall inget nedsättande, tvärtom.

Patrik Engellau

Nu har jag skrivit så många cyniska och magsura betraktelser att jag tänkte pigga upp mig med att tänka på något positivt. En positiv grej är Internet.

Det här är förstås ingen ny eller särskilt djuplodande fundering. Men det är kul att göra den i alla fall. Internet är oerhört produktivitetsbefrämjande för alla som jobbar med kunskap.

Ett exempel: jag använde ordet ”betraktelse” ovan och ville inte upprepa i nästa stycke, men jag kom inte på något annat än ”djuplodande betraktelse”. Kvickt och lätt googlade jag efter svenska synonymer och fann ”fundering”. Visst hade jag kunnat komma på det själv med lite ansträngning, men det är skönt att slippa.

Patrik Engellau

I dessa dagar tänker jag på första världskrigets utbrott i juli 1914. Bara veckor och dagar innan kulorna började vina betedde sig folk som om inget särskilt var på väg. De reste på badsemester, till och med i blivande fiendeland, och de levde sina liv i sorglös förhoppning om att det hela skulle gå över av sig själv, i varje fall senast till jul.

Lever vi idag i en liknande bubbla? Migrantkrisen kan, i min upphettade och förhoppningsvis alltför fantasifulla hjärna, bli lika omvälvande för Europas folk som kriget. I förra veckan skulle EU och Turkiet komma överens om en Plan. Det gick inte. Nu ska de mötas igen på torsdag och fredag i denna vecka för att fastställa Planen i syfte att få ned migrationen till hanterliga nivåer.

Patrik Engellau

För lite mer än ett år sedan, i maj 2015, publicerade tanke- och handlingssmedjan Stiftelsen Den Nya Välfärden – vars ordförande jag råkar vara – en Demoskopundersökning som hette Allmänhetens uppfattning om invandringens omfattning. Otymplig titel, kan man tycka, men man får leva med sådant.

Då var det 58 procent som ansåg att invandringen var för stor. Åtta procent tyckte att den var för liten. 34 procent tyckte varken eller.

Fördelningen var den vanliga: män är mer negativa än kvinnor och äldre mer negativa än yngre. Detta har förmått mig att leva efter följande fördom som nästan alltid visar sig funka: män över femtio år är regelmässigt invandringskritiska medan kvinnor under fyrtio normalt ser positivt på invandringen. Om jag till exempel säger ”Migrantsituationen är jobbig” så svarar den äldre mannen ”Jag håller med, det måste bli ett stopp på invandringen”, medan den yngre kvinnan säger ”Jag håller med, det är dags att stoppa sverigedemokraterna”.

Patrik Engellau

För många år sedan arbetade jag i Indien. På den tiden var Indien känt som byråkratins förlovade land. Jag träffade några företagare som beskrev sin vardag och jag förstod att ryktet var sant. Allt var förbjudet. Eller rättare sagt: all förändring var förbjuden. Starta företag var förbjudet om inte en miljon villkor var uppfyllda, bygga hus var förbjudet annat än efter byråkratiska undersökningar som var så komplicerade att de egentligen aldrig kunde genomföras.

Efter ett tag förstod jag två saker om detta system.

Patrik Engellau

Jag stöter på en vän som är universitetsprofessor och flitig debattör om skolfrågor. Hon suckar och säger att det trots uppenbara och väldokumenterade – se PISA-undersökningarna! – missförhållanden i den svenska skolan inte görs någonting av de ansvariga politikerna för att komma till rätta med problemen. Den observationen överensstämmer med mina egna erfarenheter och fördomar om skolpolitiken, ja, politiken över huvud taget. Jag frågar om hon tror att skolpolitikerna själva anser att de håller på med någon sorts framåtriktad skolpolitik som har en chans att rå på situationen. Hon svarar att hon inte vet.

Så är det för närvarande i Sverige. Sakkunniga människor inom snart sagt alla gebit ser växande problem och söker efter de politiska åtgärder som borde finnas där utan att upptäcka några.