Patrik Engellau

Trots all kommunikation, alla reportage, alla charterresor och övrig internationell turism, trots vetenskapens framsteg, trots sociala medier och allt prat om en globaliserad värld förstår kulturerna inte varandra.

När jag jobbade i Afrika insåg jag att problemet sönderfaller i två delar: a) att inse och acceptera att de andra tänker annorlunda och b) att utröna på vilket sätt de tänker annorlunda.

Patrik Engellau

Dagens Nyheter kommer med betänkliga IPSOS-siffror om svenska folkets förtroende för sina partiledare. Högst av alla ligger Anna Kinberg Batra med 37 procent. Statsministern hamnar på tredje plats med 30 procent.

Jag beslöt att göra en ovetenskaplig men ändå seriös undersökning om dessa sorgliga siffror är typiska för vad folk i västvärlden tycker om sina politiska ledare. Jag googlade på ”approval ratings” plus ett antal kända politiker i olika länder. Här är resultatet. Jag har inte fuskat. Jag redovisar alla resultat jag fått fram. Alla siffrorna är rimligt aktuella (utom George W. Bush, såklart). Men jag kan inte gå i god för källorna, ej heller kan jag garantera att bilden inte skulle ändras om andra ledare togs med i undersökningen.

Patrik Engellau

Personligen är jag inte särskilt alarmerad av risken för global uppvärmning till följd av människans utsläpp av koldioxid. Jag säger inte att det inte finns någon risk. Men jag är liksom agnostiker i frågan.

Men om saken legat mig riktigt varmt om hjärtat hade jag, tvärtemot de entusiaster som uttalat sig så exalterat efter det att klimatavtalet ingåtts, varit alldeles sjuk av ångest.

Patrik Engellau

Jag läser i Svenska Dagbladet att EU-kommissionen vill bygga upp en styrka på 2 500 man inom ramen för Frontex för att skydda EUs yttre gränser för den händelse något land inte orkar med att själv kontrollera sin gräns. Det framgår att länder som Italien, Grekland och Ungern känner sig kränkta av förslaget och tar ord som suveränitet, självbestämmande, chockerande och odemokratiskt i sin mun. Artikeln ger en bild av att dessa länder styrs av chauvinistiska stollar.

Men jag har lärt mig att konsten att få någon glädje av svenska tidningar är att själv fundera över hur det antagligen ligger till i stället. Om man utgår från att exempelvis Grekland styrs av rimligt smarta människor som vet vad som är bra för dem så framträder en annan bild än den av tjuriga eurofober.

Patrik Engellau

Organisationen Civil Rights Defenders beskriver sig så här på sin hemsida:

Civil Rights Defenders är en oberoende expertorganisation. Organisationen bildades 1982 i Stockholm med syfte att försvara de mänskliga rättigheterna, och då i synnerhet de medborgerliga och politiska rättigheterna, och stärka utsatta människorättsförsvarare.

Organisationen är en så kallad Non Governmental Organization (NGO), vilket ofta betyder att den är fristående från staten men praktiskt taget helt finansierad med allmänna medel. NGOs brukar vara lite vassare spjutspetsar för de intressen som de offentliga finansiärerna företräder. Civil Rights Defenders hade 2014 intäkter om 72 miljoner kronor varav 73 procent kom från SIDA och 9 procent från ’’Övriga bidragsgivare”, vilket verkar vara andra statliga myndigheter (eftersom bidragen från privata finansiärer specificeras till fem procent och ”Företag”, däribland Postkodslotteriet, stått för 13 procent av intäkterna.)

Patrik Engellau

När jag läser tidningen, lyssnar på radio och i övrigt tar del av det officiella Sveriges signaler brukar mina inre Rumpnissar vakna till liv, ni vet de där Astrid Lindgren-varelserna som storögt betraktar människorna och hela tiden säger ”Voffo gör di på dette viset?”

Jag har aldrig varit på ett asylboende, men jag har sett bilder på TV, så något litet vet jag: några hundra migranter i en gammal kursgård kan det vara till exempel. Migranterna anar att de kommer att bo där ett par år eftersom Migrationsverkets kvarnar mal som de mal.

Det måste vara himla trist på ett sådant där boende, den saken rapporteras det ofta om, migranterna har inget att göra så de klättrar på väggarna och bråkar med varandra och blir förbannade på svenska staten som, så har jag fattat det, enligt deras eventuellt välgrundade uppfattning släpar efter när det gäller att uppfylla sina grandiosa löften.

Patrik Engellau

Svenskar är ofta ambitiösa, samvetsgranna och arbetsvilliga. När man läser om tjänstemän på Migrationsverket som jobbar tolv timmar om dagen hela veckor i sträck så är det kanske en överdrift, men det ligger säkert något i det. Svenskar kan offra egen bekvämlighet för att plikttroget klara av påbjudna uppgifter.

Vi är emellertid inte bara flitiga, utan även ofta lydiga. Det finns en inneboende drift att göra som chefen säger (även om den driften verkar försvagad hos många yngre människor, men det är svårt att veta säkert).

Sådana karaktärsdrag har skapat mycket gott i Sverige. De utgör en del av det värderingspaket som utgör grunden till att vi en gång var en förebild för en hel värld.

Patrik Engellau

Igår ställde jag tre frågor till statsministern. En av dem gällde hans inställning och avsikter när det gäller migrantkrisen.

Ett av mina jobbiga personlighetsdrag är att jag ser problem där många andra inte ser några (ibland har dessa andra rätt), och här ser jag ett jätteproblem. Vad är det egentligen som oroar statsministern och den övriga regeringen när det gäller denna kris?

Jag kan tänka mig två möjliga, men helt olikartade, svar på frågan.

Patrik Engellau

Jag skulle vilja träffa statsministern. Jag skulle säg att du Stefan, uppriktigt sagt, har du inte börjat förstå att landet under din ledning håller på att utveckla riktigt allvarliga problem? Jag vet, Stefan, att du ärvde en soppa från en Alliansregering som inte hade förmåga att gripa sig an ens kända och uppenbara svårigheter som skolan och utanförskapet, utan bara förvärrade dem. Dessutom gödde borgarna den flyktingkris, som du idag måste tampas med, det är också sant. Men det gör tyvärr inte saken bättre för dig. Det är som det är. Du kan inte skylla på någon.

Patrik Engellau

Enligt postmoderna pedagogiska teorier är kunskap inte så viktigt eftersom kunskap bara är fakta som man kan slå upp på internet om man vill veta något. Jag tror att sådana föreställningar är så skadliga som det bara går.

Västerlandets framgångar beror på att folk tänker, funderar, experimenterar, drar slutsatser, försöker igen. Låt mig understryka två aspekter av denna process.

Patrik Engellau

Jag berättade att min förra fru, som är amerikanska och bor i Kalifornien, välgörenhetsarbetar med illegala mexikanska invandrare. Det betyder, verkar det, att hon lär dem engelska och undervisar om hur man tar sig fram i det amerikanska samhället.

Hon säger att nyanlända mexikaner brukar ställa sig på särskilda platser, något gathörn, någon park, dit folk som behöver arbetskraft kan vända sig. Om man till exempel vill flytta tunga möbler eller gräva om gräsmattan kan man köra dit och anställa arbetskraft för några timmar eller dagar eller ännu längre. Där finns en mexikansk förman som kan engelska och som gör upp affären. En hel del av Kaliforniens byggarbetare tycks rekryteras sådär. Lönen ligger kring tio, femton dollar i timmen.

Patrik Engellau

Samhället har två delar, dels det civila samhället, dels staten inklusive kommunerna.

Det civila samhället är där vi äter, jobbar och bor (de flesta av oss, alltså), där vi uppfostrar barn, driver företag, går på sammanträden i båtklubben och bostadsrättsföreningen, är otrogna och kör mellangrabben till hockeyn. Det civila samhället har, till skillnad från staten, ingen styrande organisation och överbyggnad. Det påverkas naturligtvis avsevärt av staten och dess regelverk, men vad som händer i det civila samhället bestäms i långt större utsträckning av värderingar och attityder som kan vara mer eller mindre befrämjande för nationens utveckling och den allmänna trivseln. I själva verket är det nästan helt och hållet de svårgripbara förhållandena i det civila samhället – graden av tillit, till exempel, vilket det är modernt att peka på – som bestämmer nationens öden.

Patrik Engellau

Ett samhälle består av ett antal skrivna och oskrivna regler för hur den mänskliga samvaron ska gestalta sig, till exempel vad som gäller om man ingår äktenskap eller rånar en bank eller cyklar utan lyse i mörka natten. Alla dessa regler – även de oskrivna som till exempel om det är oartigt för män att ha annat än svarta skor efter klockan sex – ändras förstås över tiden, men under normala förhållanden endast långsamt och gradvis och efter moget övervägande.

Jag tror att ett samhälleligt sammanbrott kan definieras som en situation där omständigheter gör att regelverket inte kan upprätthållas. Sammanbrottet kommer lite i taget. Det börjar med småsaker. Reglerna om att brott ska beivras finns kvar, men de rättsvårdande myndigheterna har fläckvis abdikerat och gett de kriminella frispel. Kommunen har inte sfi- och hemspråkslärare så det räcker för att kunna följa regelverket. Regeringen grips av panik och följer inte reglerna för hur lagar ska stiftas.

Patrik Engellau

Lagrådet betvivlar som sagt att Sverige har en flyktingkris. ”Saken bör klarläggas i den fortsatta beredningen av lagstiftningsärendet”, skrev myndigheten nyligen i sitt utlåtande kring regeringens förslag om id-kontroller och brostängning. Men alla andra anser att vi har en migrantkris. Folk verkar inte kunna tala om annat. Jag verkar inte kunna skriva om annat. Tidningarna typmarkerar sina artiklar med texten ”Flyktingkrisen”.

Men vad är flyktingkrisen egentligen? På ytan är frågan lätt att besvara: det anländer en massa människor som det idag existerande Sverige, med sina seder och bruk och vanor och regler, har svårt att ta emot på det sätt Sverige anser att de bör tas emot. Men under ytan lurar osäkerhet om vad krisen verkligen innebär. Många har kanske inte tänkt så särskilt på det för saken analyseras inte särskilt noga – eller alls – i debatten. Ändå är frågan om krisens sanna karaktär fundamental.

Patrik Engellau

Den 4 december skickade regeringen ett lagförslag på remiss till lagrådet. Enligt den föreslagna lagen ska regeringen dels kunna införa ”krav på identitetskontroller vid transporter som utförs med buss, tåg eller passagerarfartyg till Sverige från en annan stat”, dels kunna stänga ”väg eller annan led som allmänt används för trafik med motorfordon och som utgör en förbindelse med en annan stat”. Förslaget om att stänga vägar, läs Öresundsbron, har regeringen sedermera återtagit.

Nu ska jag först bena upp vad jag tror det här med identitetskontroller kan innebära och sedan kommentera lagrådets yttrande.

Patrik Engellau

Med förundran betraktar jag hur en ny svensk värld börjar utvecklas parallellt med den gamla. Jag menar inte utanförskapsområden med sharialagstiftning och brottslighet, jag menar den välkända, trygga, byråkratiska, svenska staten och det väsensfrämmande kaos som formar sig vid sidan om och som staten inte kan göra något åt.

När jag gör en förbjuden vänstersväng från Strandvägen blir jag jagad av en polisbuss med två poliser som sedan måste ägna tre kvart åt att kontrollera saker, till exempel min promillehalt, för att ge mig ett föreläggande på tusen kronor. Samtidigt finns 250 marockanska ynglingar som lever på rån och inbrott på fri fot i Stockholm. En eller två eller tio utländska ungdomsbrottslingar hade staten klarat av, men när det uppgår till hundratals blir uppgiften så ohanterlig att staten står hjälplös. Jag säger inte att polisen inte skulle lagföra mig. Det ska den. Men tingen förlorar proportioner. Det är inte så att någon gör fel (annat än jag och ungdomsbrottslingarna). Men plötsligt har vi två inkongruenta världar.

Patrik Engellau

Unga män – kanske även unga kvinnor, vad vet jag? – har ofta ett behov av ideologier som ger mening och begriplighet åt tillvaron samtidigt som de pekar ut livsstilar och handlingsmönster som tillåter de unga männen att få utlopp för sina jäsande, virila drifter.

Jag vet vad jag pratar om, för en gång föll jag själv för marxismen, en mycket kraftfull lära som gav mig intellektuella verktyg att, som det kändes, förstå allt och dessutom pekade på proletariatets revolution som ett värdigt och fantasieggande projekt att snarast förverkliga.

Patrik Engellau

De flesta människor jag träffar nu för tiden runkar bekymrat på huvudet och undrar varför politikerna inte tar sig kragen och reder upp den soppa de har lagat åt oss. Efter min idoga men kanske ordblinda läsning av historiens lagar tror jag inte att det går. Låt mig förklara.

Alla samhällen har någon sorts härskande skikt eller klass. Det kan vara ett kommunistparti, en dominerande klan, en feodalklass. I Sverige härskar ett politikervälde som stödjer sig på landets viktigaste industri, det välfärdsindustriella komplexet, vars intressen artikuleras av ett mer eller mindre beroende prästerskap av intellektuella och journalister.

Patrik Engellau

Sveriges viktigaste fråga just nu är invandringen och hur vårt land ska hantera den. Inget parti har något som ens liknar ett genomtänkt, sammanhängande handlingsprogram. Det gäller, vad jag kunnat upptäcka, även sverigedemokraterna. Det officiella program i frågan som återfinns på partiets hemsida består mest av allmänna formuleringar. Något svar på frågan ”Precis vad ska jag göra om jag blir migrationsminister på måndag?” har jag inte kunnat hitta. (Föralldel, Mattias Karlsson m. fl. la förra året en motion som är konkret men ofullständig.)

Patrik Engellau

Nu talas det titt som tätt om att Sverige bör stänga gränserna för invandrare. Moderaterna har föreslagit det. Den tyske utrikesministern har antytt det (för tyskt vidkommande). Migrationsforskaren Joakim Ruist tror att regeringen snart kommer att göra det. Folk i allmänhet talar om det som en möjlighet att tämja volymerna.

Själv får jag ångest vid tanken. Låt mig förklara varför.

Patrik Engellau

Jag har ingen personlig erfarenhet av hur det är att leva i en diktatur, men en sak tror jag mig ha förstått, nämligen att diktaturer har en tendens att betrakta oppositionella medborgare som onda människor. I Sovjetunionen och DDR, det kommunistiska Östtyskland, ansågs regimkritiker vara en sorts illasinnade agenter för en ond fiende. Kritiker skulle utpekas och stämplas. Om kritiken blev stark kunde regimen anordna hatkampanjer mot de oppositionella. Under Stalins Moskvarättegångar på 1930-talet, då oppositionen utrotades rent fysiskt, illustrerades detta beteende i särskilt uppskruvad form. I Nordkorea pågår det fortfarande.

Patrik Engellau

I dagarna pågår en jättefestival angående klimatet i Paris. 10 000 delegater från olika länder ska komma överens om framtidens klimatpolitik. Inför detta evenemang kan det vara angeläget att betänka två saker.

Patrik Engellau

Åsne Seierstad, den norska journalisten, var nyligen intervjuad på TV och undslapp sig apropå Parisattentaten en potentiellt mycket innehållsrik observation som naturligtvis sumpades av intervjuaren.

Seierstad pekade på en sak som åtminstone jag inte hade tänkt på, nämligen valet av attentatsplatser. Jag hade trott att terroristerna bombade lite var som helst, men Seierstad menade att det fanns ett mönster (om jag förstod hennes snabba kommentar rätt). Hon beskrev folk och miljö kring attentatsplatserna som om det handlat om miljöpartister på Mariatorget på Söder i Stockholm: hippt, ungdomligt och kosmopolitiskt.

Patrik Engellau

I DN.Kultur skriver ärkebiskop Antje Jackelén, apropå klimatmötet i Paris, att människan kan betrakta naturen på olika sätt. Ett av dessa sätt beskriver hon så här:

Man har sett på naturen… som kvinnan vars hemligheter ska blottläggas, vars sköte ska trängas in i och som ska tvingas till fullkomlig underkastelse.

I Jesu efterföljd använder sig ärkebiskopen här av en liknelse. Liknelser är till för att tydliggöra. Liknelser utgår från företeelser som är allom bekanta, okontroversiella och därmed solklara för alla människor. Aha, är det meningen att lyssnaren ska utropa, nu fattar jag precis hur du menar!

Patrik Engellau

Regeringen kom i förra veckan med en ny invandringspolitik som tillfälligt fick nationen att tappa andan. Ungefär som om sjuklövern hade lagt sig platt för sverigedemokraterna. När det gäller fakta på marken, alltså åtgärdernas effekt på antalet ankommande migranter, tror jag inte den nya politiken får särskilt stor betydelse, men den psykologiska effekten blev stor. De vanliga invandringsivrarna blev liksom groggy i några dagar. Men till helgen hade de repat ny kraft. På lördagen hade både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter indignerade artiklar om exempelvis att läkare tar avstånd från medicinsk åldersbestämning av ensamkommande flyktingbarn. Tusen psykologer förklarade att tillfälliga uppehållstillstånd är traumaframkallande.

Det känns som om migrationsvännerna samlar sig till en motoffensiv som, om den tog sig formen av ett protestbrev till statsministern, skulle ha en undertext med ungefär följande lydelse.

Patrik Engellau

Förklara gärna för mig på vilket sätt jag har fel när jag nu, ungefär som barnet i sagan om kejsarens nya kläder, så ouppfostrat ifrågasätter den allmänna meningen att det är bra att importera muslimer. Mitt budskap är naivt, rättframt och, som sagt, möjligtvis helt fel. Jag tror att en avsevärd andel av muslimerna inte gillar kristna – och Sverige är ju trots allt ett i seder och tänkesätt kristet land även om svenskarna på det hela taget inte tror på Gud.

Patrik Engellau

”Minnet går alltid hjärtats ärenden”, sa den franske sjuttonhundratalsförfattaren Antoine de Rivarol. Det är bra sagt. Det betyder att minnet lägger saker och ting till rätta så att man minns det man vill minnas.

Jag skulle vilja parafrasera till ”Hjärnan går alltid hjärtats ärenden”. Det är nämligen inte bara det förflutna som anpassas efter ens käraste föreställningar eller önskemål, utan även nuet. Eller, om jag får vara lite råare: ”Hjärnan går alltid magens ärenden”. Vi tolkar världen så att det gynnar våra intressen.

Patrik Engellau

Jag förstår inte så mycket av migrationspolitiken, men det verkar ingen annan heller göra, så därför vågar jag uttala mig.

Regeringens senaste åtgärdspaket, som nyligen presenterades av statsministern och hans vice med sådan vånda, kommer nog inte att få några betydande effekter.

En del av förslagen verkar feltänkta. Ta det där med id-kontroller på tåg och bussar till Sverige som förväntas minska volymerna. Man jämför med id-kontroller på färjor, som ska ha haft vissa effekter.

Patrik Engellau

Jo, jag kom som sagt nyligen hem från ett besök på en privat välgörenhetscentral i slumområdet Conjunto Palmeiras i Fortaleza i norra Brasilien. Verksamheten startades för över tjugo år sedan av en avhoppad katolsk präst, Joaquim Melo, som visade sig vara en superkändis i Brasilien (över 10 miljoner googleträffar varav dock inte alla avser honom). Han har en diamant i örat och transparent lack på naglarna (men hans älskade fru – en kvinna, alltså – hade nyligen gått bort i cancer, så man vet inte).

Patrik Engellau

Jag kom just hem från ett veckolångt besök hos en privat välgörenhetscentral i en slum i Fortaleza i norra Brasilien. Brasilianska slumområden – favelas – är inte att leka med. Den här heter Conjunto Palmeiras och har vid pass 40 000 invånare varav två, tre procent antas vara knarklangare och kanske 15 – 20 procent knarkare.

En av invånarna förklarade för mig att man inte gärna rör sig långt från sitt eget närområde. Antag att ens bror eller farsa säljer knark. Då ligger det när till hands att denne ligger i fejd med en konkurrerande knarkhandlare i nästa kvarter. Om man då går till nästa kvarter blir man kanske misshandlad av den konkurrerande knarkhandlaren. Bara så man lär sig. Så kan knarkhandlare skicka signaler till varandra. I Brasilien lägger man inte fingrarna emellan.