Patrik Engellau
Donald Trump är den värsta människa jag vet. Vladimir Putin är också den värsta människa jag vet. Jag kan inte nog förfasa mig över dessa två. Typiskt nog påstås de gilla varandra, ett nog så tydligt bevis för att jag har rätt.
Tänk bara om Trump blir amerikansk president. Jag ryser vid tanken.
Det första han skulle göra vore nog att resa till Moskva för att krama om sin polare Putin.
Patrik Engellau
För lite mer än en månad sedan la Olle Wästberg fram den 1 400-sidiga Demokratiutredningen, vars ordförande han varit, och passade på att skriva en krönika på den här sajten.
Olle skrev bland annat så här:
De politiska partierna i Sverige har mist en miljon medlemmar sedan 1980-talet. Det finns idag endast 100 000 svenskar som är aktiva – i betydelsen betalar medlemsavgift och ibland går på möten – i politiska partier. Dessa delar på 70 000 kommunala uppdrag. Detta ger en bild av partierna som en elit, med ryggarna utåt.
Han noterade vidare att de ”de politiska partierna inte längre fungerar som kanal för människors uppfattningar”. Jag tror han har rätt i sin beskrivning och jag har funderat över hur man ska förstå denna utveckling. Jag har två observationer.
Patrik Engellau
En stor del av min tid går åt till att försöka förstå saker. Någon gång tycker jag, en kort stund i alla fall, att jag lyckas, men ofta går jag bet. En av mina ständigt återkommande stötestenar är Svenska kyrkan. Jag kan för mitt liv inte fatta hur den tänker.
Låt mig exemplifiera mina svårigheter. Svenska kyrkan värnar med all kraft om homosexuella, bisexuella, transpersoner och queerpersoner (jag googlar på detta ord för att få reda på vad det egentligen betyder och då framgår att man inte vet riktigt vad det ska innebära; även begreppet transperson är osäkert, Wikipedia säger att ”det står var och en fritt att definiera sig som transperson eller ej”, kanske en kul grej att överväga). Svenska kyrkan värnar också med all kraft om kvinnor och om muslimer.
Patrik Engellau
Sedan något år tillbaka har det varit en vanlig föreställning att organisationer som Islamiska staten utnyttjat migrantvågen till Europa för att infiltrera människoströmmarna och skicka jihadister till EU för att missionera. Detta skulle i så fall vara i enlighet med föreskrifter i Koranen, till exempel fjärde suran, hundrade versen:
Och den som lämnar ondskans rike med dess förtryck för att kunna tjäna Gud skall på sin färd finna många vägar [till en säker tillflykt] och han kommer att få rika tillfällen [att sörja för sitt uppehälle]. Och den som överger sitt land för att tjäna Gud och följa Hans Sändebud men överraskas av döden [innan han når fram], på honom väntar belöningen hos Gud – Han är ständigt förlåtande, barmhärtig.
Patrik Engellau
En av mina hobbies är att lära mig bättre portugisiska. Därför ägnar jag en hel del tid åt att lyssna på brasilianska föredrag, intervjuer och talk shows. Det finns hur många som helst på YouTube. Och det är inga tramsföreställningar, utan seriösa diskussioner på teman som ”Om etik och skam” eller ”Fanns en historisk Jesus?” eller ”Hur ska en bra lärare förhålla sig till klassen?”. Och talarna är långt ifrån akademiska snusmumrikar och torrbollar, utan i stället seriösa akademiska underhållningsartister i världsklass.
De svenska universiteten har en lagstadgad ”tredje uppgift”, nämligen att vid sidan av forskning och utbildning också dela med sig av sin kunskap till det omgivande samhället. Det har jag aldrig märkt att de gjort. Troligen har de ingen lust eller ännu mera troligen tror de inte att de skulle kunna fascinera sin publik om de liksom sina brasilianska kollegor tog tredje uppgiften på allvar. (I Brasilien finns det antagligen ingen lagstadgad tredje uppgift. Landets intellektuella giganter ger sig nog frivilligt ut bland folket och behandlas tacksamt och med rätta som artister och stjärnor.)
Patrik Engellau
På morgonen den 25 februari läste justitie- och migrationsminister Morgan Johansson Svenska Dagbladet till morgonkaffet. Han fastnade för en artikel av Nuri Kino som handlade om att kristna blir förföljda av muslimer på asylboendena och att det borde finnas fredade boenden för de kristna. Johansson blev lite bekymrad särskilt som han, enligt citat i artikeln, sagt att det inte behövs separerade boenden eftersom ”vi har ganska mycket i vår verktygslåda som vi kan använda oss av”. Så, ungefär, hetsa inte upp dig, Nuri Kino, myndigheterna har läget under kontroll.
Migrationsministern gillade inte det där. Nuri Kino jämförde honom med Saddam Husseins notoriskt lögnaktige talesman Bagdad Bob. Han beslöt att ringa till Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson.
Patrik Engellau
Jag har ägnat en eftermiddag åt att studera dels Migrationsverkets Verksamhets‐ och utgiftsprognos 2016‐02‐04, dels verkets Budgetunderlag 2016 – 2019.
Bilden framträder av en stolt och framgångsrik myndighet som drivs av en stark övertygelse om att den gör en ärofull insats för ett värdigt mål som väcker respekt och beundran i en hel värld. Man känner att Migrationsverket tycker sig ha fått vind i seglen. Här talar den humanitära stormaktens djärvaste avantgarde. Generaldirektör Anders Danielssons inledning i Budgetunderlaget ger intrycket att det är Migrationsverket som värnar Sveriges heder och anseende:
Uppdraget att värna asylrätten har högsta prioritet för Migrationsverket. Sverige hör till de länder i Europa som tar ett stort ansvar för att värna asylrätten. Vi betraktas som ett internationellt föredöme av FN:s flyktingorgan UNHCR. Det är något som vi kan vara stolta över och det ger styrka när vi tar oss an de utmaningar som väntar de närmaste åren.
Patrik Engellau
Min farbror Gunnar var verkställande direktör på Volvo åren 1956 – 71. Han hade utmärkta kontakter med den socialdemokratiska staten. Han berättade för mig att när han ville något så ringde han till Gunnar Sträng – finansminister mellan 1955 och 1976 – och gjorde upp.
Storkapitalet och staten kom bra överens. De stora företagen var motorn i svensk ekonomi. Det som var bra för Volvo och de andra storföretagen, det var bra för Sverige. Det fattade socialdemokraterna. Detta är, enligt min uppfattning, förklaringen till en av grundbultarna i svensk politik genom decennier, nämligen den militära alliansfriheten.
Patrik Engellau
I måndags googlade jag på ”European migrant crisis” och ställde in sökningen på det som publicerats den senaste timmen. Jag fick ett sextiotal träffar. Det känns som uppmarchen till första världskriget. Det finns ingen politisk styrsel, ingen gemensam ledning. Här kommer ett axplock bland notiserna:
Patrik Engellau
Asylrätten bör upphävas och ersättas av ett kvotsystem som i Österrike. Ett upphävande strider emellertid mot EUs regelverk (vilket Österrike inte brytt sig om). Så här skulle Sverige kunna resonera.
Lyssna nu noga, EU, för jag har läst fördraget om Europeiska unionens funktionssätt där en del uppgifter fördelas mellan dig och ett medlemsland som Sverige. Sverige har uppfyllt varenda paragraf till punkt och pricka, men det har inte du.
Enligt Artikel 78 paragraf 1 ska du utforma en gemensam politik för asyl och annat internationellt skydd för tredjelandsmedborgare som behöver skydd. Denna politik, står det, ska överensstämma med FNs Genèvedeklaration. Låt oss se hur du har lyckats.
Patrik Engellau
Jag letar förgäves i svenska media efter fakta om den europeiska migrantsituationen så jag går ut på nätet och letar. Det här är ungefär vad jag tror mig ha hittat.
Under årets första månader har omkring 100 000 migranter anlänt till Europa från Turkiet. Det är tio gånger så många som under samma period förra året. Om några veckor börjar våren och då förväntas flödena öka, inte bara till Grekland, utan också till Italien, dit migrationen delvis tycks ligga nere under vintern.
Antalet asylsökande i Sverige är trots detta fortsatt jämförelsevis lågt med en bit över 600 ankommande i veckan. Hur kan det komma sig? Beror det på de svenska gräns- och ID-kontrollerna?
Patrik Engellau
Eftersom den politiska makten numera endast kommunicerar med medborgarna medelst floskler och besvärjelser måste medborgarna gissa hur de tänker och vad de har för avsikter. Här är några olika gissningar kring frågan om hur makten förhåller sig till migrantsituationen.
För en vanlig medborgare som inte är rasist i bemärkelsen att han tycker att snart sagt alla människor i Mellanöstern och Nordafrika måste få komma till Sverige för att de ska få en chans att göra något vettigt av sina liv och ej heller tror på påståendena 1) att alla migranter är krigsflyktingar och 2) att nästan alla migranter är syriska läkare, för en sådan vanlig medborgare förefaller den svenska migrantsituationen absurd och den svenska migrationspolitiken, i den mån det finns någon, huvudlös.
Patrik Engellau
Den 23 juni ska Storbritannien rösta om ett eventuellt utträde ur Europeiska Unionen. Det är en stor sak. Om John Bull – som är engelsmannens symbolnamn på sig själv – skulle fråga mig om min åsikt så skulle jag svara så här.
Dear John,
Det är vänligt av dig att fråga. Jag framför dessa synpunkter med största ödmjukhet; vem är jag att ge dig några råd?
Patrik Engellau
Antag att du under dina vidsträckta resor till oupptäckta länder hamnar i ett samhälle där alla människor en gång vart fjärde år samlas på en öppen plats för att utse en kommitté som under den kommande fyraårsperioden ska lösa samhällets alla problem. Att jag formulerar mig på detta sätt beror på att jag själv faktiskt råkat hamna i ett sådant samhälle.
Det märkvärdiga med det samhälle jag upptäckte var att människorna faktiskt trodde att den där lilla kommittén – den bestod bara av några hundra människor av en total befolkning på säkert flera miljoner – kunde lösa de övrigas problem. Jag säger det igen så att du verkligen förstår hur dessa människor tänker: av en befolkning på låt oss säga tio miljoner skulle runt 350 stycken ta hand dels om sig själva, dels om de övriga 9 999 650 personernas välfärd.
I själva verket handlar det inte ens om 350 stycken eftersom dessa enligt de lokala sedvänjorna utser en lite grupp om kanske tjugo personer som egentligen förväntas göra hela jobbet. Jag ser att du misstror mig.
Patrik Engellau
Jag brukar säga att 1900-talet, särskilt femtioårsperioden 1920 till 1970, var den märkvärdigaste epok som mänskligheten någonsin fått uppleva. I västvärlden lyftes nämligen hela samhällen från fattigdom till rikedom. Den mest eftersatta förortsbo i väst lever numera materiellt sett ett bättre liv än kungar gjorde för några hundra år sedan om man tänker på hälsa, hygien, matvanor, sannolik livslängd och sådant. Och detta märkvärdiga hände under den korta epoken utan att någon hade planerat eller förutsett det.
Jag tror att västsamhällenas dominerande värderingar har ändrat sig på ett lika fundamentalt sätt som de materiella villkoren. Tidigare levde vi fattigdomens värderingar. Numera lever vi rikedomens värderingar.
Patrik Engellau
Människan skapar förståelse med hjälp av idéer som pusslas ihop till en bild som vi känner igen och tycker oss begripa. Dessa idéer – eller tankefigurer, memer, uppfattningar eller vad man vill kalla dem – sönderfaller i två typer: formbara idéer och fasta idéer.
De formbara idéerna är sådant som den gängse debatten gäller och som så kallade opinionsbildare och politiker pratar om, till exempel om Nobelhuset på Blasieholmen bör byggas eller inte, om Margot Wallström gjorde något skumt när hon fick en lägenhet av fackförbundet Kommunal. Jag kallar dem formbara eftersom de knådas av samtal och skriverier och inte funnit någon slutgiltig form så länge detta masserande pågår.
Patrik Engellau
Det kan finnas läsare av den här bloggen som inte är förtjusta i Karl Marx, men det är jag. Det förekommer att jag skryter med att jag troligen är den ende nu levande svensk som läst alla fyra banden av Kapitalet.
Det är inte så att jag tror på arbetsvärdeläran, som är det bärande elementet i Marx ekonomiska teori, men filosofer väcker inte nödvändigtvis respekt för att de har rätt, utan för de kraftfulla perspektiv de i enstaka fall förmår anlägga på tillvaron. Genom sin indelning av samhället i kapitalist- och arbetarklass lyckades Marx som ingen annan tänkare sätta sin prägel på hela förra seklets självförståelse. Om detta var ”rätt” eller ”fel” spelar inte så stor roll; det var stort nog att nästan alla människor anslöt sig till synsättet. Och vi håller oss krampaktigt fast vid denna tudelning, exempelvis när vi envisas med att tala om ”socialistiska” och ”borgerliga” partier.
Patrik Engellau
År 1991, efter de borgerligas valseger, blev jag ombedd att av kommunstyrelsen i Vaxholm att införa ett pengsystem för skola, barn- och äldreomsorg. Jag hade skrivit böcker om sådant och kuskat runt i kommunerna och berättat och ritat på vita tavlor. (Jag tror jag höll samma inspirerande föredrag trehundra gånger. Det spelades in på video och gick runt i kommuner och landsting.)
Det är väldigt mycket pyssel med en sådan reform. Vilken grad av frihet skulle kommunen ge åt sina olika skolor, dagis, fritids och boenden? Hur skulle löner sättas? Vad skulle hända om någon enhet gick med förlust? Skulle ett kommunalt dagis på fritt bevåg kunna byta lokal till något billigare?
Patrik Engellau
Stefan Löfven (SL): Du, Anna, det här håller inte. Ett migrantår till som det förra och landet går i putten. När kommunerna ska informera medborgarna om att nya flyktingboenden ska byggas bredvid dagisen så blir det lynchstämning. Folk är jättesura och det blir bara värre.
Anna Kinberg Batra (AKB): Jag vet. Det är ungefär som mina moderata kommunalråd. Det är bara för att du mutar dem med statliga miljarder som de går att ha i möblerade rum. Jag orkar snart inte med att hålla på att försvara en huvudlös politik bara för att Sverige ska stå på en vinglig godhetspiedestal och tillfredsställa Dan Eliassons socialsekreterardrömmar och storkapitalets och Bert Karlssons vinster i välfärden.
Patrik Engellau
Den här texten är inspirerad av en artikel av en Kamel Daoud i New York Times. Här är en länk, men jag vet inte om artikeln är tillgänglig för icke-betalande. Daoud formulerar en observation av muslimskt tänkande som greppar min fantasi: ”Orgasms are acceptable only after marriage — and subject to religious diktats that extinguish desire — or after death”.
Jag avser nu att rada upp ett antal i samtidens ögon förskräckliga fördomar som dock tillsammans, vad jag kan fatta, förklarar ett av samtidens mest akuta problem, nämligen unga muslimska mäns vildsinthet.
Patrik Engellau
Igår skrev jag en text, som fått många intressanta kommentarer, om att Jesus ställde oerhört höga krav på människorna och kyrkan antagligen inte skulle ha haft några medlemmar därför vittrat ned om prästerna ärligt vågat redovisa Jesu sanna budskap.
Mina teser väcker rimligen två vägande frågor. Den första är om jag verkligen har rätt om Jesu förkunnelse. Den andra är hur kyrkan i så fall kunnat bli den succé som den faktiskt blivit. Jag ska inte fördjupa mig i den första frågan. (Den som till äventyrs vill ha fler belägg för min uppfattning kan läsa en bok jag skrivit i ärendet. Låt mig emellertid försöka ge några synpunkter på den andra frågan.
Patrik Engellau
I Matteusevangeliet 5:38-42 säger Jesus så här:
Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig.
Jag har tänkt mycket på detta och kommit fram till att det är fel.
Patrik Engellau
Jag hamnade i samspråk med två erfarna styrelseproffs, Lisa och Pelle kan vi kalla dem, och frågade hur de skulle bedöma Sveriges regering. Vi låtsas, föreslog jag, att regeringen kan jämställas med ett företags styrelse.
– Regeringen påminner rätt mycket om ett illa skött företags styrelse, sa Lisa. Det känns liksom på lukten. Jag är van att hamna i sådana styrelser och tecknen är alltid desamma.
– Vad är det för tecken du ser? frågade jag.
Patrik Engellau
Världen är full av intelligenta, upplysta och välmenande människor som predikar tolerans. De kan säga: ”För att du ska räknas som en tolerant människa räcker det inte med att du, som ateist, accepterar att din nästa är katolik; dessutom ska du välkomna och bejaka det faktum att din nästa är katolik”. Sedan kanske de citerar världens mest kända toleranscitat som felaktigt (tror jag) tillskrivits Voltaire: ”Jag hatar din åsikt, men jag är villig att gå i döden för din rätt att framföra den”.
”Je suis Charlie”, typ. Man ska vara fett bigott för att inte instämma i den änglakören. Det är den lätta frågan. Det tar inte emot att tycka så.
Patrik Engellau
På alla hjärtans dag skrev jag en krönika om ett intressant ideellt projekt avseende svenskundervisning på två asylboenden i Åre kommun. Jag påstod där att migranterna får 2 000 kronor i månaden i fickpeng av staten. Jag tillkännagav min åsikt att en migrantkvinna, som jag pratat med, kunde köpa en egen dator för dessa pengar i stället för att föreslå att svenska staten skulle stå för utgiften.
Då fick jag mothugg från några läsare som sa att månadsersättningen inte alls är 2 000 kronor, utan ungefär 720 kronor. Jag kollade upp på Migrationsverkets hemsida. Läsarna tycktes ha rätt. Jag skämdes för att jag tycktes ha varit slarvig och gjorde omedelbart en rättelse.
Patrik Engellau
Det är frågan, och den, känns det som, närmar sig från alltfler håll.
Som svensk är man lydig, det är i alla fall vår självbild. Hur ofta hör man inte att italienarna minsann struntar i allt vad EU säger, medan vi svenskar lyder vartenda dekret till punkt och pricka. (Att italienarna är odisciplinerade är otvivelaktigt. Ett av mina formativa minnen är när jag för länge sedan landade i Rom med ett Alitalia-plan och alla italienare i planet, efter att ha blivit ombedda att sitta fastspända tills planet stod helt stilla, omedelbart reste sig upp. För övrigt struntar även Sverige understundom i EUs regler, framför allt när EU vill lägga band på den offentliga sektorns framfart med det civila samhället.)
Det finns en logik i att svenskar är lydiga mot överheten, ty vi har av tradition, mer än andra folk, haft en överhet som varit rätt schysst. Inte så att den svenska överheten aldrig gjort några övergrepp mot medborgarna, men den har ändå hållit sig jämförelsevis bra i schack. Räkna antalet uppror och revolutionsförsök genom Sveriges och andra länders historia så vågar jag slå vad om att Sverige haft färre.
Patrik Engellau
För någon månad sedan skrev jag en krönika om ett par frivilliga entusiaster i Åre kommun som startat svenskundervisning för de boende på en asylanläggning i kommunen. Det går ut på att den intellektuella eliten bland migranterna – de som kan lite engelska har något slags eftergymnasial utbildning – ska lära sig själva på måndagar och torsdagar och sedan utbilda sina medmigranter under veckans övriga dagar, allt enligt en pedagogisk modell som en av entusiasterna utvecklat under sitt yrkesliv i svenska storföretag.
Jag var med vid det första utbildningstillfället av ”lärarkåren” och blev vederbörligen imponerad av dessa migranters engagemang. Nu har jag varit där igen på det kanske sjätte utbildningstillfället. Att jag bryr mig över huvud taget beror på att det inte finns något annat projekt i Sverige, vad jag vet, där det civila samhället (eller någon annan heller, för den delen) tagit sig an uppgiften att hjälpa migranter att lära sig svenska redan på asylboendet. Efter mitt andra besök är jag nu ännu mer imponerad.
Patrik Engellau
Ibland, till exempel när man lyssnar på Ring P1 och Täppas Fogelberg sitter vid mikrofonen, känns tillvaron mer parodisk än vanligt. Jag lyssnade nyss. Alla medborgare som hörde av sig medan jag lyssnade ville prata om migrantsituationen.
En entusiast framförde sin tillfredsställelse över att nästan alla migranter som kommer till Sverige är syriska läkare vilket i sanning berikar vårt land. Han tyckte att dessa läkare borde ta över Sveriges sjukhus under helgerna ”när det ändå är tomt på klinikerna”.
Täppas Fogelberg verkade gilla entusiastens fina attityd, för han (Täppas) antydde att det även finns andra inställningar som vi lyssnare kunde ana är betydligt sämre. Täppas Fogelberg förklarade att folks inställning till migrantsituationen beror på vad de har för människosyn.
Patrik Engellau
När saker och ting går bra är det säkert kul att vara minister. Glassiga resor och betydelsefulla möten med internationella kändisar och sådant. När saker och ting inte går bra är det inte kul att vara minister men man står ut i alla fall om man har ett personligt intresse, till exempel att man, som i vissa diktaturer, är rädd att få en efterföljare som gärna vill döma en till döden för påstådda missgrepp. I sådana lägen finns det anledning att klamra sig fast vid makten.
Svenska regeringsledamöter riskerar inte repressalier om de avgår. Varför håller de sig kvar när de, vid nyktert betraktande, inte kan undgå att se hur deras fögderi misslyckas och bryter samman och deras uppdragsgivare, medborgarna i Sverige, ilsket vänder sig emot dem?
Patrik Engellau
Jag tycker själv att jag är rimligt insatt i hur det svenska samhället fungerar, men när jag hör ledande politiker och andra framstående människor resonera undrar jag ibland om jag överskattar mig själv. Jag kanske inte fattar någonting. Eller också är det dessa prominenta personer som inte begriper.
Mitt senaste bekymmer är allt tal om att Sverige behöver fler låglönejobb för att lågproduktiva invandrare ska kunna få arbete. ”Vi måste öppna upp för fler låglönejobb”, brukar det heta.
Jag stakar mig redan på första ordet i den där meningen, alltså ”vi”. Vem avses? Själv har jag redan öppnat upp mig för låglönejobb. Om det kommer någon och vill klippa min gräsmatta och i övrigt snygga upp i trädgården, ett jobb som jag hatar, är jag villig att betala 80 kronor i timmen inklusive arbetsgivaravgift. Det var länge sedan jag öppnade upp mig för sådana låglönejobb. Jag är redo. Problemet är att det aldrig kommer någon och erbjuder sig.
