Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
För några dagar sedan attackerades Sveriges ambassad i Bagdad, Irak. Den stacks i brand efter en planerad eller genomförd koranbränning utanför Iraks ambassad i Stockholm. Vreden förefaller att ha varit stor och förstörelsen på ambassaden omfattande. Den irakiska shialedda regeringen uppmanades att bryta de diplomatiska förbindelserna med Sverige.
Skattefinansierade SVT har radikaliserats allt mer när det gäller rapporteringen om koranbränningen och den muslimska världens våldsamma reaktioner. Den senaste tidens nyhetssändningar visar att SVT nu gör allt för att fostra svenska folket att tro att den muslimska världsbilden är sann och att ”skändningen” av en koran är ett av de allvarligaste brott man kan begå.
Medier i Mellanöstern påstår att den nu mer eller mindre världsberömde koranbrännaren är en provokatör som tidigare utfört uppdrag för den turkiska regimen. Kanske är det så eller kanske är det en människa som själv drabbats av islamistiska våldsdåd, själv eller kanske hans egna trosfränder.
Många hyser agg mot koranbrännaren Rasmus Paludan för hans ohyfsade tilltag att bränna koraner. Att svenskar kan reagera på det sättet går möjligen att förstå eftersom väluppfostrat folk sedan barnsben fått lära sig att man inte ska reta folk, muslimer i det här fallet, i onödan. Men varför svenskarna som straff för Paludan och likasinnade skulle kriminalisera bokbränning övergår mitt förstånd. Ännu mindre begriper jag förstås hur man i muslimska länder, där folk har en tendens att bli ännu mer indignerade över förnärmelser än här, kräver dödsstraff för sådana som han.
Irans högste ledare ayatolla Ali Khamenei anser att Sverige har ”intagit en krigsställning gentemot” den muslimska världen. Orsaken är att den svenska regeringen har tillåtit skändningar av Koranen.
Nu tar i stort sett alla viktiga och förnäma människor och organisationer avstånd från koranbränningar eller, som det kallas ännu oftare numera, koranskändning. Påven, de svenska storföretagen och så grötmyndige Jan Eliasson, som har pekat med hela handen och förklarat att detta är en ”provokatiooon”, som om provokationer vore oändligt mycket allvarligare än sådant som kvinnoförtryck, fängslande av oliktänkande och mord på homosexuella. Men en grupp har hittills varit tyst: Kändiseliten. Var håller dessa enastående kloka och förnuftiga människor hus nu när de verkligen behövs? Det är dags för ett kändisupprop mot koranskändningar och så här skulle det kunna formuleras:
När jag inte har något att göra roar jag mig ibland med att titta i gamla böcker. Jag vill helst att jag ska ha läst dem tidigare och fyllt dem med långa, helst begripliga, resonemang i marginalen. För det mesta håller jag med mig om vad jag tyckte för ett antal årtionden sedan men ibland blir jag bara trött av författarnas pretentiösa funderingar och mina egna beskäftiga kommentarer.
Det händer att jag någon gång lyssnar på sk. klassisk/seriös/konstmusik. Då blir jag ofta uttråkad. Planmässigt och ihärdigt bygger man upp något som redan från början kunde förutses. Men visst kan det någon gång vara nöjsamt att besöka Bachs kristallpalats.
Jag minns inte om jag skrev den här artikeln för sex, sju år sedan eller om jag planerat den för nästa månad eller om jag ska spara idén ytterligare några år så att poängen blir desto starkare. Poängen är att politiken oavsett parti i stort sett blir densamma hur mycket misslyckandena än tornar upp sig.
Tim Ballard kanske bäst kan beskrivas som en kombination av Patrik Sjöberg och Indiana Jones. Efter en kort karriär som CIA-agent rekryterades han 2002 till Homeland Security, en myndighet för terrorbekämpning som inrättades av George W Bush efter 9/11. Där arbetade han i flera år med att kartlägga och bekämpa människohandel, i synnerhet sex-trafficking av barn.
Svaret är: ja! I alla fall är det den slutsatsen man måste dra om man, som jag, lyssnar på P1 hela dagarna.
Inför varje större tilldragelse, som till exempel en stor- och långhelg eller semestertider, måste en hel kader av experter kallas in till studion i statsradion för att ge sina kloka råd till allmänheten. Några exempel:
Genom en kravlös invandringspolitik har Sverige och flera andra västeuropeiska länder fått stora utanförskap, då och då manifesterade i form av upplopp riktade mot ordningsmakten. Den höga arbetslösheten bland invandrarna kombinerad med ett stort inslag av lågavlönade jobb innebär en kommande belastning på vårt pensionssystem, så de tänkta pensionsräddarna kommer snarare att bli dess motsats.
Det finns en stor ilska bland många människor i Sverige att privata friskolor lyckas göra vinst på sin verksamhet och sedan ta ut åtminstone en del av vinsten ur bolaget och stoppa i ägarens ficka. Om det lönsamma skolföretaget gjort sina vinster på att leverera bättre utbildning så hade man inte haft så stor anledning att klaga, men så ser inte verkligheten ut. Snarare är det tvärtom ty det förekommer ingen seriös, nationell kunskapsmätning och därför kan vinstutdelningarna ha möjliggjorts genom att skolföretagen snålat på angelägna utgifter som exempelvis lärarlöner och förvandlat sådana besparingar till utdelad profit för ägaren medan elever och föräldrar hållits på gott humör genom att skolan skänkt de studerande överdrivna glädjebetyg.
Det är inte för inte som Aftonbladet är Sveriges största dagstidning. Publikationen har fångat landets största intellektuella begåvningar som ledarskribenter, som Anders Lindberg och Noor Karim.
Många läser nog tidningarna noggrannare än jag och är säkert ofta skickligare att förstå vad det står i artiklarna. Sådana nyhetskonsumenter är säkerligen medvetna om att EU befinner sig i slutändan av en tre och ett halvt-årig genomgripande byråkratisk skapelseprocess som går ut på att i början av nästa år lansera en ”Ny pakt för migration och asyl”. Pakten ska gälla alla unionens medlemsländer, något som just idag inte ser så lovande ut med tanke på att Bryssels maktkamp med Ungern och Polen nyss blossat upp igen. Eftersom jag blir uttråkad av att läsa om vad som händer i Bryssel är det endast av en tvingande pliktkänsla som jag masat mig till att lära mig elementa i ärendet.
Nyligen rapporterades om att Rom hade ett värmerekord på 41,6 grader – trots att termometern visade över 42 när jag var i samma stad vid samma tid för sex somrar sen. Tidningarna braskar på med rubriker om ”skräckvärme” medan väderkartan ovan (från igår), visar temperaturer som tycks ligga helt i linje med det normala för årstiden. Det är något som inte stämmer med journalistiken.
Dalasocknen Nås, sex och en halv mil nordväst om Borlänge, är hos åtskilliga svenskar känd, åtminstone till namnet, tack vare Selma Lagerlöfs framstående roman i två delar, Jerusalem I och II (1901–1902). Dubbelromanen är inspirerad av en verklig förlaga och handlar om en grupp Nåsbor och deras utvandring till Jerusalem år 1896.
I tisdags (18/7) var Göran Greider värd för Sommar. Han inledde med att spela Beatles och Cornelis Vreeswijk. De var programmets bästa inslag.
Greider är trevlig och han har ett eget språk, befriat från schabloner. Han är också helt skamlöst inkonsekvent. Han säger att han inte tycker om att tala om döden – och så gör han det, länge. Det är också sympatiskt, eller i alla fall roande.
Apropå amerikanska kvinnor, som jag skrev om igår, har jag gjort en observation när jag jobbat på svenska ambassader utomlands. Om man jobbar på en ambassad är det lätt hänt att man hamnar i den lokala diplomatsvängen vilket inte alls behöver vara så stelt och isolerat som det kanske låter. En av mina viktigaste observationer gällde just amerikanska kvinnor. De var alltid snabbast med att ta initiativ.
Svensk kultur handlar till väsentlig del om sådant som ger en känsla av samhörighet hos befolkningen i Sverige. Brister i känslan av samhörighet kan uppstå då traditioner inom kulturen försvinner. Kultur kan vara mycket. Att smycka omgivningen inför högtider såsom midsommar, jul och påsk ingår i svenska traditioner. Det kan omfatta våra gamla kyrkor och att bibehålla dem. Kultur kan även vara att överföra bibelns berättelser till våra barn. Det kan också innefatta att oljud från byggarbete undviks på midsommarafton. När sådan kultur istället försvinner så försvinner också känslan av samhörighet. Det kan handla om sådant som kan uppfattas som små ting som man kan tycka vara bagatellartade men som sammantaget utarmar vårt land.
För mitt inre ser jag en förstamajdemonstration sådäringa 1910. Höjdpunkten måste ha varit när Internationalen skulle sjungas, en låt med så mycket eldande marschtakter och uppfordrande appeller att till och med rörelsens motståndare säkert fick gåshud, stampade takten och kände en bister beslutsamhet brista ut i ansiktet. Betänk följande segervissa rader:
Av olika skäl blev jag tidigt intresserad av Frankrike. Under gymnasietiden var jag tre gånger där under sommarloven. Senare har jag blivit mer intresserad av andra länder, bl.a. Finland men också Danmark (Jag har lärt mig finska och jag håller på att lära mig mer danska genom att se på TV -serier utan textning, t.ex. Olsenbanden – förebild till Jönssonligan, men mycket bättre. Framför allt är den nervige Kjeld Jensen, spelad av Poul Bundgaard, Nils Brands motsvarighet i Jönssonligan, obetalbar.)
Så säger Freja, en syster vars storebror blev kriminell i ett avsnitt av I lagens namn i P1 230717.
Freja heter egentligen något annat och hennes röst har bytts ut. Något man som lyssnare omedelbart förstår av berättelsen.
Jag tillbringar den kalla och blåsiga sommaren på en ö i Bohuslän, just nu tillsammans med två systrar varav den ena är min fru. Systrarna läser böcker som troligen är de bästa i världen, åtminstone efter vad det står på omslagen. ”Kanske den mest gripande bok som någonsin har skrivits”, står det till exempel.
Alla verksamheter som på ett eller annat sätt arbetar med att fördela ekonomiska och sociala förmåner, av Patrik Engellau på DGS benämnt Det välfärdsindustriella komplexet, är en sektor som ständigt växer. Enligt Engellau i takt med att verksamheterna hittar, eller själva uppfinner, nya svaga grupper i behov av vårt stöd.
Det är en växande trend – muslimer som flyr från västvärlden till Turkiet. Fenomenet diskuteras på YouTube-kanalen The Thinking Muslim.
Thomas Abdul Qadir, en amerikansk konvertit till islam, intervjuas av kanalens värd, en brittisk-pakistansk muslim. Båda har invandrat till Turkiet och är sedan flera år tillbaka bosatta i Istanbul.
Diskussionerna har gått varma sedan Birgitta Ed visade upp sig med prästkrage i mötet med Emina Erdogan i Turkiet. Vissa hävdar att hennes klädsel var väl vald, och en signal om den svenska jämställdheten, men själv ser jag en helt annan signal i det lilla vita frimärket på hennes skjortkrage.
”Ur led är tiden, så´n tur att jag är den som föddes att den vrida rätt igen.” Så kunde man, med avseende på dagens politikervälde, travestera Hamlets berömda veklagan över att det fallit på hans lott att styra upp ett land som hamnat i någon sorts kris. Den kris jag tänker på är den alltmer besvärande politikerstyrda totala livsstilsomvandling som miljö- och klimatpolitiken med tilltagande tydlighet visar sig leda till.
Återkommande läsare märker nog att jag verkar ha snöat in på de medborgerliga eller mänskliga – jag har inte upptäckt någon skillnad på dem – fri-och rättigheterna. En fascinerande insikt eller åtminstone spännande förmodan som jag fått – fast jag vet inte säkert varifrån jag fått den, om jag hittat på den själv eller läst den någonstans – är att fri- och rättigheterna väller fram i två olika och i grunden helt olika vågor, först en på 1600-talet som gällde några hundra år framåt, sedan en annan med samma namn på 1900-talet som jag fruktar ännu inte nått sin fulla styrka.
DET GODA SAMHÄLLET 