Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Om du är en av de vänliga människor som brukar läsa mina krönikor så har du, möjligen till leda, fått bekanta dig med teorin om politikerväldet. Egentligen borde jag skriva en bok på sexhundra sidor om denna företeelse, men ännu har jag inte kommit längre än att tillverka teorifragment och då och då presentera ett någorlunda sammanhängande synopsis, till exempel så här:
Vilken dum fråga, tänker de flesta. Donald Trump, som bara två månader tidigare förlorade presidentvalet till Joe Biden, hävdade att han förlorat valet på grund av valfusk. När kongressen skulle samlas för att räkna elektorsrösterna, uppmanade han sina anhängare att protestera utanför och inne i Kapitolium – med sådan kraft att valet av Biden inte skulle kunna bekräftas av kongressen.
En av mina psykiska defekter är att jag så sällan blir imponerad. Det är ett personligt tillkortakommande eftersom jag därmed går miste om en hel del enkelt tillgängliga och billiga njutningar – ”cheap thrills”. I stället sitter jag som en stenstod i sällskap som slår sig på knäna i skrattanfall eller bävar av beundran inför vad jag tycker är alldagliga och kanske till och med störande upptåg.
Vi har vid åtskilliga tillfällen sett prov på det våldskapital som finns inom många kulturer, under korankravallerna 2022, de eritreanska grupperingarnas upplopp under ”kulturfestivalen” i Järva, och med bombdåd och skjutningar dagligen och stundligen.
Vad är det som säger att detta våld inte kommer att riktas mot etniska svenskar, om mediernas hets mot majoritetsbefolkningen fortsätter?
Då och då hamnar jag i diskussion med representanter för en yngre generation svenskar, tyskar och fransmän. De är mellan 20 och 35 år, välutbildade, oftast akademiker. Politiskt är de ganska omedvetna om den traditionella uppdelningen mellan höger och vänster – eller så bryr de sig helt enkelt inte. De klassiska marxistiska grundteserna, såsom att staten ska äga produktionsmedlen, tycks överhuvudtaget inte existera i deras värld. Och det är kanske lika bra.
Efter TV4:s haveri i samband med rapporteringen kring masskjutningen i Örebro har det blivit ny fart på folk som ser sin chans att åter demonisera svenska folket och utpeka oss etniska svenskar som rasister. Det som är särskilt intressant är att de har börjat på helt ny kula. Plötsligt är det nu, 2025, det har blivit så hemskt att vara invandrare i Sverige.
Vad hände med det stöveltrampande 30-tal som alla skrev om för tio, femton år sedan? Hur var det nu igen med den där isande rasismen som mötte migranterna 2015? Var alla dessa generaliseringar om svenskarna överhuvudtaget sanna?
Slarvigt nog har jag inte läst Donald Trumps bok The Art of the Deal, vilket måste betraktas som ett allvarligt fel hos en samtidskommentator. Boken är en av ett par dussin spökskrivarförfattade titlar med Trumps namn på omslaget. Typen är den sortens självhjälpslitteratur som säljs på flygplatser. Det är böcker som jag av principiell nedlåtenhet aldrig skulle läsa och långt mindre köpa. Men jag tror förmätet nog att jag vet vad det står i alla fall. Det står med all säkerhet att affärsmannen aldrig får försöka följa ett på förhand fastställt förhandlingsmanus, utan hela tiden måste anpassa sig efter omständigheterna och tillvarata möjligheterna. Det tror jag är sant ungefär som när Lord Nelson utnyttjade vinden på ett oväntat och innovativt sätt vid slaget vid Trafalgar.
Patrik Engellau skrev häromdagen om skillnaden mellan att ”ta någon på orden” och ”ta någon på allvar”. Går det inte att vinna en politisk fight på annat sätt, kan man alltid lägga fokus på felaktigt placerade kommatecken, ett syftningsfel eller kanske en illa vald synonym. Trots att det är uppenbart vad motståndaren egentligen menar.
Efter att ha arbetat närmare femton år i den internationella u-landsbiståndsindustrin – i huvudsak Sida och United Nations Development Programme – där jag åtnjöt branschens förmåner och, lite vid sidan av tjänsten, funderade på om verksamheten gjorde någon nytta. Jag kom fram till att den på det hela inte gjorde det (om man nu inte räknar de fördelar som tillkom mig och de andra biståndsadministratörerna). Sedan dess har jag så ofta jag fått tillfälle argumenterat att sådan verksamhet bör läggas ned.
Många av de så kallade debattartiklar som publiceras i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Dagens industri har organisationer av de mest skilda slag som avsändare. Det kan också vara personer med en hög position. Med andra ord handlar det om avsändare med plattformar.
Häromdagen framförde jag en observation om Trumps mellanösternplan, det vill säga att bygga om Gaza till en välutvecklad kopia av Miami. Jag hade stulit min tes från någon, jag minns inte vem, men det spelar ingen roll, ty samma synsätt gror i många skallar och lockar skribenter överallt, till exempel igår på Svenska Dagbladets ledarsida under rubriken ”Trumps idé är inte knäppare än andra”.
Sverige förstör systematiskt landets ekonomi genom satsningar på ett antal stolleprojekt – alla med den gemensamma nämnaren att de ska motverka en påstådd katastrofal uppvärmning av planeten och utgöra en del av den ”gröna omställningen.”
Denna krönika, i serien spekulationer och hypoteser, handlar om non-governmental organisations (NGO:er). Wikipedia upplyser fjäskigt att en NGO ”är en organisation som fristående från staten och myndigheter utför socialt arbete och agerar i allmänhetens intresse. Organisationens medlemmar verkar genom en demokratisk process och medlar mellan offentliga myndigheter och allmänheten”.
En sak som förenar den offentliga sektorn med näringslivet är tron på innovationer. Och det handlar inte nödvändigtvis om innovationer som är bevisat nyttiga för samhället – ännu oftare handlar det om rena experiment som finansieras och hyllas på förhand och som, om de inte fungerar i praktiken, försjunker i glömska då de tidigare entusiasterna låtsas som ingenting.
Om det är något som tydliggjorts efter masskjutningen i Örebro är det att Sverige är så uppdelat det kan bli, inte nödvändigtvis mellan medborgarna utan snarare mellan medborgare och den (självutnämnda) eliten. Medan vanligt folk stretar på, och försöker hantera inte bara tragedin på Risbergska skolan utan även det vardagliga våld som eskalerat de senaste tio åren, tävlar privilegierade tyckare om vem som kan ta flest politiska poänger på tragedin i Örebro.
Magdalena Andersson tycker här (SvD/Näringsliv, 10/2) att regeringen ska göra något åt de ökande matpriserna . Argumentationen är egendomlig.
Jag kan konstatera att regeringen tillsammans med Jimmy Åkesson har sänkt skatten för höginkomsttagare med tusentals kronor varje månad, samtidigt som Jimmy Åkesson har uppmanat vanligt folk att handla billigare mat.
En av de konstigaste grejorna med det mänskliga samhället, i varje det moderna svenska, är att vi handlar utan att ha funderat så särskilt på grundfrågorna.
En grundfråga som aldrig kommer att få något slutgiltigt svar men som likafullt bör ställas är hur människan är beskaffad. Om du tror att det är en onödig struntsak utan praktisk betydelse så har du fel. Till exempel har svaret avgörande betydelse för pedagogiken i skolan.
Kommunismen och islam är två ideologier som sällan eller aldrig skapat några välfungerande samhällen. Det verkar inte spela någon roll hur många gånger man försöker. Kanske detta gemensamma misslyckande är en faktor som överbryggat kulturskillnader och fört dem i armarna på varandra.
Här kommer en tanke som anknyter till Lorentz Lyttkens inlägg igår. I inlägget kritiserar Lyttkens vänsterns krav på ökad beskattning av investeringssparkonton (ISK).
Om jag vore en girig stat som ville veta vilka tillgångar mina undersåtar satt på, skulle jag införa en skatteförmånlig sparform i stil med ISK.
The Wall Street Journal är en läsvärd tidning inte bara för att artiklarna, vad jag begriper, är välskrivna och vederhäftiga, utan också för att man ibland kan få nya och nyttiga perspektiv och idéer. På senare tid har jag flera gånger stött på en formulering som verkar användbar. Jag vet inte varifrån den kommer – kanske är den vitt spridd i USA – men den går ut på att Trumps väljare tar hans ibland konstiga uttalanden ”på allvar” men inte ”på orden”. Presidentens fiender däremot, journalister till exempel, gör motsatsen. De tar honom ”på orden”, men inte ”på allvar”.
Socialdemokraterna behöver, inför valet 2026, lugna sin vänsterflygel och det Vänsterparti som krävs för ett framtida regeringsunderlag. En debattartikel i Svenska Dagbladet (2025-02-06, Arena Idé) ger en fingervisning om hur upplägget kan se ut.
I egenskap av prenumerant på Dagens Nyheter fick jag idag, den sjunde februari, en extra tilldelning i form av en annonsbilaga från länsstyrelsen i Stockholm och sametinget. ”Nationella minoriteter” heter bilagan. Den handlar i kort sammanfattning om att det är bra med minoriteter och att staten bör odla och skydda de minoritetsfrön som kan finnas av sig själva i samhället så att de växer upp till starka och självsäkra minoriteter ungefär som när en trädgårdsmästare planterar och vårdar sina sparrisar. Min fråga, som jag ställt till ett antal kloka människor utan att få något riktigt svar, är vem som kan ha ett intresse av att odla minoriteter och av vilket skäl detta alltså sker.
Med flum menar jag den förhärskande attityd i samhället som innebär att det inte ställs krav och att inga skyldigheter utmäts, att människors tillkortakommanden ursäktas med hänvisning till omständigheter bortom deras kontroll (typ fattigdom och taskig uppväxtmiljö), att alla samhällets defekter inklusive människors skadliga beteenden kan behandlas bort om det bara satsas mer resurser (typ fler terapeuter per ungdomsbrottsling).
Tio personer mördades under masskjutningen i Örebro i tisdags och bland offren fanns bosniska och syriska medborgare. Statsminister Ulf Kristersson går nu ut och säger att samhället därför måste respektera att personer med utländsk bakgrund känner sig mer utsatta än andra. Men bland offren fanns också etniska svenskar. Dessa har knappast nämnts. Det säger en hel del om de konspirationsteorier som nu flödar bland journalister och tyckare.
Av ett antal var för sig fullt respektabla skäl tycker jag inte om att köpa böcker. Dels blir jag nästan alltid besviken på nobelpristagare, dels har jag överfullt i bokhyllorna vilket blir ett problem efter läsningen, ty jag gillar inte slit och släng-böcker som är gjorda för att kasseras direkt. För övrigt är böcker dyra.
Om det plötsligt kom en grävande journalist från planeten Mars för att till hemmapubliken rapportera om tillståndet på planeten Jorden så tror jag att han, som marsianska murvlar brukar, skulle rigga upp en stämningsvibrator som ger utslag från noll till tio avseende samhällenas grad av upphetsning eller upprördhet. Han skulle konstatera att mätaren stannat på 8,6. ”Det är något på gång på Jorden”, skulle han i bild rapportera tillbaka till hemmaplaneten, ”för normalvärdet är 5 och detta är ungefär som vid mitt förra besök när Sovjetunionen föll ihop. Människorna är oroliga ty de vet inte vad som händer. Det kan lika gärna vara något stort som förebådas – eller ett omfattande fiasko”.
För drygt hundra år sedan sade man i Viborg och trakterna däromkring att vissa, ja många som bodde där, gick på alla fyra: De talade ryska, tyska finska och svenska. Mångfalden speglade historien; närvaron av Tyska orden, det tvåspråkiga svenska och det ryska väldet.
Efter masskjutningen på Risbergska skolan i Örebro igår har polisen nu bekräftat att minst tio personer är döda, förutom den misstänkte gärningsmannen. Ännu är polisen förtegen om gärningsmannen och hans motiv. Det har inte hindrat vänstern från att spekulera vilt på sociala medier om en etniskt svensk rasist och man har både namngett och spridit bilder på en helt oskyldig person som man tycker ser ut som ett ”sd-mongo”.
Två ordspråk som genom livet gett mig levnadsmod och styrka i svåra situationer är dels ”Man gör en plan, den går åt pipan” samt ”Om det kan gå åt pipan, så gör det det”. Den som uppfattar den obevekliga kraften i sådana existentiella hot tar inga risker. Om han tar risker så är alla möjligheter att det ska gå åt pipan därmed redan förutsedda och förebyggda så att de inte kan inträffa, vilket de emellertid gör i alla fall.
SVT Nyheter har nu meddelat att man lämnar Facebook. Det kommer, inte helt överraskande, efter att Mark Zuckerberg meddelat att censuren nu ska upphöra. Censuren på sociala medier – den så kallade ”tredjepartsgranskningen” – har gett SVT Nyheter oanade möjligheter att hårdvinkla sin rapportering efter rödgrön smak. Nu är den plötsligt borta, ersatt av så kallade community notes, möjligheten för alla användare – inte bara av etablissemanget utvalda – att faktagranska och kommentera och påvisa lögner och fulvinklingar. Det säger sig ju självt att SVT Nyheter drar öronen åt sig.
DET GODA SAMHÄLLET 