Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
För två veckor sedan, närmare bestämt den andra juli, infördes ett nytt brott i Brottsbalken 17 kap. 3 §. Det handlar om att den som förolämpar en offentliganställd tjänsteman kan dömas till upp till sex månaders fängelse. Förolämpningen kan bestå av en ”beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende mot tjänstemannen… om gärningen är ägnad att kränka tjänstemannens självkänsla eller värdighet”.
I de mer uppriktiga uppfattningar om ukrainakriget som når mig från andra svenska medborgare – eller de mer städade tolkningar som jag kan inläsa i journalisters mer bearbetade texter – så tror jag att den allmänna meningen är att Putin är en stridslysten galning, för att inte säga ett storhetsvansinnigt psykfall, med ambitioner att erövra Europa, på kort sikt i alla fall Baltikum och Gotland, och det blir fan inte bättre med den där ombytliga och opålitliga flåbusen i Vita Huset.
Jag kan redan nu erkänna att jag inte har något entydigt svar på frågan, men den dyker allt som oftast upp – nu senast efter att Stockholms stad börjat upplysa invånarna om vad de ska äta för att huvudstaden ska bli mer hållbar. Det är ingen ände på alla glada, positiva kommentarer – har folk helt glömt att de själva bestämmer vad de vill stoppa i sig?
Träffade nyligen en vietnamesisk flicka som lärt sig sjunga ”Bä bä vita lamm” på dagis. Vi sjöng den tillsammans några gånger och jag förundrades över att sången fortfarande är populär 2025.
För mer än 40 år sedan fick jag mitt första riktiga jobb. Jag skulle utveckla Brasilien i FNs regi, inte ensam förstås, men tillsammans med andra människor inom ramen för UNDP (FNs utvecklingsprogram).
Robert (Bob) A.G. Monks (1933-2025) blev känd under de senaste decennierna som ”The Grandfather of Corporate Governance”, helt enkelt av den anledningen att han var den, mer än någon annan, i början av 1980-talet och framåt, som aktivt drev en agenda att ställa krav på börsbolagen att arbeta i aktieägarnas intresse.
Det finns en föreställning som är så särklassigt enfaldig, men inte desto mindre populär, särskilt bland feministiska vänsterpolitiker, att man knappt ens nänns nämna den. Den är att det finns två helt olika metoder att lösa allvarliga konflikter mellan länder. De två metoderna är krig och förhandlingar. Fredsälskare tror alltid på förhandlingar eftersom lösningarna anses utbytbara och krig självklart är avskyvärt.
Birgitte Bonnesen beviljades den 18 juni resning i Högsta domstolen efter att ha dömts för svindleri. Detta är självfallet bra för Bonnesen, men även för Sverige. Bonnesenaffären och anklagelserna om penningtvätt på Swedbank är nämligen den mest pinsamma och infekterade skandal Sverige nu lider av, och det ligger i allas vårt intresse att den får uppmärksamhet.
Följande text publicerade jag en julidag för precis tio år sedan. När jag nu läser den igen blir jag lika förfärad som förra gången. Hur är det möjligt att Hamas, som redan i sina stadgar, där organisationens själ och djupaste avsikter förklaras, framstår i all sin vedervärdighet ändå, efter att de för två år sedan genomförde en stor och grym pogrom, antagligen för att provocera Israel till krig, gradvis vinner ökad internationell förståelse, särskilt bland gräddan av västerlandets intellektuella vid amerikanska universitet? Har Harvard besvärat sig med läsa vad dess muslimska protegéer säger? Man kan anklaga Trump för mycket, men till skillnad från svenska myndigheter och politiker har han med kraft slagit till mot den framväxande antisemitismen.
Alkoholförbudet i Finland ledde till 3,5 gånger högre alkoholkonsumtion jämfört med tiden före förbudet. I USAvar inte effekterna på konsumtionen lika omvälvande – däremot var ökad våldsanvändning, korruption och etablerandet av ny brottslighet mycket tydlig. Erfarenheterna är liknande från andra länder som försökt sig på förbud.
Absolut makt är att tillskrivas förmågan att göra allting, kort sagt att vara allsmäktig. För femhundra år sedan fanns, åtminstone i länderna i det globala Nord, en sådan makt, nämligen Gud. Han var mycket anlitad av praktiskt taget alla människor. Man åkallade honom för alla slags besvär och förtretligheter och räknade med hans kärleksfulla stöd även om stödet inte alltid materialiserades enligt förväntan.
Stockholms innerstad dör – rekordmånga butikslokaler tomma. Med den braskande rubriken ståtar Radio P4 Stockholm och de redogör noggrant för hur svårt det är för fastighetsägare att hyra ut butikslokaler och andra verksamhetslokaler. Men de lägger inte fram en enda tänkbar anledning trots att dessa är så tydliga att ett barn kan förstå.
Det finns en eftersatt minoritet i det här landet som vi knappt pratar om och som det verkligen är synd om. Det handlar om folk som politikerna verkar strunta i och media negligerar. Aldrig en reporter som framhåller hur eftersatta de är, aldrig en festival för deras sak, aldrig minsta lilla kvotering till deras förmån, inte ens ett aldrig så litet kommunalt bidrag. Gruppen behandlas helt enkelt som luft.
Begreppet demokrati tillhör de mest förvirrande vi har. Av dess ursprungliga betydelse av ”folkstyre” finns oftast inte så mycket kvar. Numera har det kommit att betyda att man via ombud ska antas ha lite inflytande vilket tyvärr sällan är fallet. Dessutom är tankarna om ”folkstyret” uppblandade med allsköns märkliga föreställningar som till exempel att invandrare bör tilldelas rättigheter i demokratins namn vilket de inte hör dit. Samma sak gäller minoriteter som förstås definitionsmässigt inte bör ha några särskilda rättigheter alls i ett majoritetsstyre värt namnet. Däremot är det klädsamt att behandla båda grupperna väl men det ska ske på majoritetens villkor.
Stort tack Patrik för din artikel Självklarheter igår! Jag måste säga att dina bra krönikor bara blir ännu bättre. Det radikala fritänkande du presenterar visar att du har kommit oerhört långt ifrån en början som en för SIDA arbetande kommunist. Hur många skulle stå att arbeta en enda dag där med dessa insikter? [Tänka sig att vilja arbeta för SIDA, en organisation som vill arbeta för förlorare (vilket aldrig fungerar) avlönade av förlorare (skattebetalare). Nutidens reinkarnation av detta är miljöarbetare].
Karl Marx var en stor sociolog och kunde även ha varit en stor ekonom om han inte i det teoribygge som presenteras i hans tröglästa mastodontverk Kapitalet hade överdrivit och försökt göra en naturlag av den av samtidens ekonomer rätt allmänt utnyttjade arbetsvärdeläran. Läran säger att värdet på en vara i grunden bestäms av mängden arbete som krävs för att producera den.
Om man struntar i några av vår tids fundamentala trossatser om människans natur så begriper man världen mycket bättre. Samtidigt riskerar man att bli illa tåld av den majoritet som gillar dessa fundamentala trossatser. Jag kan ge två exempel.
Länge har Israel framstått som en västerländsk utpost i ett Mellanöstern som tycks ha ”fastnat” i medeltiden. Det kan låta som en omöjlig utopi. En judisk stat i en del av världen där antisemitismen närmast är statsreligion.
Jag har examina från olika högklassiga amerikanska utbildningsinstitutioner. Det är jag glad för, inte bara för att det var fina skolor, utan framför allt för den anda av tolerans, goda framtidsutsikter och respekt för sanningen som de utlovade. Den upplevelsen gjorde att jag närapå hoppade av från Sverige för att pröva ett liv i USA. Men det fick räcka med att jag hittade en kalifornisk tjej med midjelångt, blont hår som jag släpade hem till den svenska grottan.
Eftersom jag i kraft av en sedan länge avslutad tjänst som statligt anställd och lönegradsinplacerad framtidsforskare vid Sekretariatet för Framtidsstudier anser mig ha tillbörlig auktorisation för att med precision förutsäga framtiden ska jag nu besvara den fråga som varje sann svensk med rätta ställer sig, nämligen: ”Kommer Liberalerna, f d Folkpartiet, som länge gjort den svenska skolans uppryckning till sin flaggskeppsfråga nu, i och med tillsättningen av Simona Mohamsson som partiledare, att äntligen förverkliga sina ambitioner och löften att få ordning på det vrak till skolsystem som partiet ansvarat för under elva av de senaste arton åren?”
Detta deklarerar DN stolt 2 juli. Den intresserade läsaren frågar nyfiket hur detta skall gå till.
Jag förutsätter att detta skall ske på riktigt och inte bara i ett skapat narrativ eftersom en sommar med pressande värme i Sydeuropa utan luftkonditionering inte bara är otrevligt utan också farligt inte minst för äldre och spädbarn.
Jag har ställt frågan förr och tyvärr tvingas jag ständigt upprepa den: Kan vi lita på polisen? Jag blir mer och mer tveksam. Under snart två år har vi sett hur polisen låtit aggressiva, våldsamma Hamasanhängare ockupera det offentliga rummet på vanligt folks bekostnad och blivit mer och mer vänskaplig med de antidemokratiska krafterna. På fotot ovan, taget av författaren och journalisten Helene Bergman, ser vi hur polisen vänligt hälsar på den Sverigehatande och hotfulla islamisten Tara Saleh som tagit sig till ”demokrativeckan” i Almedalen.
När vanligt folk råkar komma i vägen för samma hotfulla islamister bemöts de på ett helt annat, och ofta mycket ovänligt, sätt av den polis de finansierar med sina skattepengar.
Jag har genom livet suttit i ett antal bostadsrättsföreningars styrelser. Jag kan bekräfta att mina erfarenheter av uppdraget är just sådana som alla andra med motsvarande praktik omvittnar, nämligen att det omedelbart blir bråk om i stort sett vad som helst och att nyvunna fiendskaper har en tendens att fortplanta sig till efterkommande agendapunkter för att därefter permanentas.
Vi vet alla att de värderingar och synsätt som de flesta politiska partier företräder är modernt och fantastisk bra för Sverige. Men privat har ingen tagit till sig dessa, utan lever i ett oupplyst inskränkt mörker. Det är dags att modernisera dig och privat ta del av alla fördelar som gäller för Sverige som helhet.
Enligt min eventuellt helt felaktiga bild av världen fanns det en tid när man i stort sett kunde lita på den etablerade journalistiken i de stora, dominerande tidningarna. Den tiden började, enligt min fortfarande lika osäkra förmodan, fasas ut för några årtionden sedan. Vad denna utfasning skulle bero på vet jag förstås inte heller, men en killgissning, som jag naturligtvis inte skulle vilja stå för i ett skarpt läge, är att det beror på att envar genom internet blivit sin egen chefredaktör – se bara på mig – med rätt att offentliggöra precis vilka felaktiga uppfattningar som helst. De så kallade grindvakterna, det vill säga de stränga herrar som tidigare stod på redaktionerna med rödpenna och sanerade oseriösa skriverier, har till stor del förlorat sitt inflytande.
”Som en groda i kokande vatten”. Det är ett talesätt som används flitigt när det gäller att förklara hur människor gradvis kan vänja sig vid olika saker, utan att reagera. Den bygger på föreställningen om att en groda inte hoppar iväg om vatten värms upp långsamt till kokpunkten. Men stämmer det verkligen?
Folkutbyte är ett kontroversiellt ord idag. Utanför etablissemangsmedierna stöter man på kritiker av dagens invandringspolitik som menar att vi i vår tid upplever ett folkutbyte, det vill säga att ”gammelsvenskarna” blir färre och så småningom kommer att bytas ut mot ”nysvenskarna”. Jag tänker inte diskutera denna uppfattning här, utan tänkte i stället passa på att säga något om ett folkutbyte som skett långt tidigare i vår historia.
För trettio år sedan skrev jag tillsammans med en grupp kloka personer en bok som hette Järntrianglar – förnyelsens fiende nummer ett. En järntriangel definieras så här av Wikipedia:
En järntriangel är en samhällsstruktur, med samverkan mellan minst tre parter: något privat särintresse, en eller flera politiker, och en eller flera myndigheter.
Det är högsommar igen, vilket innebär hetta i södra delarna av Europa. Det är för övrigt en av orsakerna till att folk från Sverige och andra nordligt belägna länder reser dit. För att få värme och sol. Men precis som de gjort de senaste åren rapporterar medierna om ”extremhettan”, och målar upp ett scenario där världen står i brand.
Bland de många märkliga fenomen som ryms under begreppet ”politisk korrekthet” är kanske ställföreträdande godhet ett av de mest svårbegripliga.
I allmänhet så handlar ju politisk korrekthet ytterst oftast om att ge mera makt till etablissemanget, mera inkomster till storföretagen (tror de i alla fall) genom dyrare eller mer komplicerade varor eller mer pengar till dem som förväntas utföra de tjänster som det oftast handlar om. Förlorare är alltid du som medborgare eller konsument. Men så fungerar inte ställföreträdande godhet.
DET GODA SAMHÄLLET 