En sten i min bildnings sko – för att självironiskt mynta ett fjolligt begrepp; vad jag menar är det finns pinsamma hål i min intellektuella uppfostran – är Antonio Gramsci (bilden). Han var någon sorts italiensk kommunist som 1937 avled vid fyrtiosex års ålder i Mussolinis fascistiska fängelser. Under sina år som inlåst lyckades han skriva en del texter som bildade människor sedan dess hyllat med den oförstående respekt som brukar tillmätas tänkare som uppfunnit ett nytt ord kring vilket tänkaren spunnit ett antal observationer som den bildade eftervärlden varken förstår eller ens läser men likväl begriper att använda för att själva skaffa sig anseende genom att lära sig två ord utantill, i det här fallet ”Gramsci” och det fina ordet ”hegemoni”. För att täppa igen min genanta bildningslakun har jag googlat för att inhämta ytterligare någon kunskap i ärendet och på så vis säkra min intellektuella överlägsenhet om Gramscis teorier någon gång skulle komma upp till diskussion.

Under ett kort anfall av serendipitet – vilket betyder turen att hitta något intressant som man inte visste att man letade efter – upptäckte jag en i stort sett obegriplig akademisk studie från de världsberömda universiteten Princeton och Columbia. Studien är obegriplig på det förnäma akademiska sättet att den gör tabeller, grafer och regressionsanalyser och på den grunden påstår sig bevisa saker som man trodde att man redan visste men nu alltså kan uppvisa femtio sidor matematiska belägg som stöd för ens förutfattade mening.

Den store danske atomforskaren Niels Bohr, nobelpriset i fysik 1922, påstås ha haft ett skåp där han la in anteckningar om intressanta problem som han inte haft tid att utreda men hoppades få tillfälle att senare klarlägga (och eventuellt få nya nobelpris, vem vet). Utan alla jämförelser i övrigt har även jag ett bohrskt skåp med nedklottrade anteckningar om saker som jag inte begriper. De må någon gång tas upp till förnyad prövning men de har aldrig renderat några nobelpris.

Den här krönikan publicerade jag efter midsommar för några år sedan. Att jag publicerar den igen beror på att artikeln illustrerar det korporativistiska mönstret i svensk maktutövning. Korporativismen var en samhällelig organisationsform som prövades i flera europeiska länder under mellankrigstiden. Den skiljde sig från sovjetisk samhällsorganisation däri att allt inte stod under total statlig kontroll. Men ej heller lämnade korporativismen det civila samhällets marknadskrafter helt fria. Den var ett mellanting, där staten skulle styra genom att ingå avtal med olika branscher ungefär enligt den modell som beskrivs här.

En god vän till mig är permanent upprörd över att TV-journalister aldrig lyckas ställa utmanande frågor till politiska makthavare. När Magdalena Andersson (s) nyligen blev intervjuad fick hon bara meningslösa frågor om vinster i välfärden vilket visade sig betyda att hon ombads att lägga fram sina synpunkter på att lönsamma skolaktiebolag kan göra vinstutdelningar till ägarna.

Förlåt att jag skriver så mycket om politikens och tänkandets förändringar i USA, som trots allt är ett främmande land, när både du och jag, på grund av vår bostadsort och vårt språk, rimligen vore mer intresserade av lokala svenska förhållanden. Men jag gäspar mig trött över tristessen i svensk debatt. Årets förstamajlöfte från socialdemokraterna var att pensionen ska beräknas inte bara efter total intjänad livsinkomst utan också efter antal år i arbetslivet. Det kan kanske ge mig någon hundralapp i månaden eftersom jag jobbat flitigt och aldrig tagit några sabbatsår eller sjukdagar eller ens föräldraledighet (vilket frugan ibland med ett snett leende påpekar), men vad är detta jämfört med det nationella sönderfall som förstör landet och varje månad därför säkert kostar mig tusenlappar och berövar mig mitt goda humör?

Det finns ett tomrum i vårt kollektiva medvetande, nämligen på den plats där begreppet ”välvillig totalitarism” borde vara beläget. I våra hjärnor finns såväl konceptet ”välvillig” som konceptet ”totalitarism” men aldrig uppträder dessa två sammanfogade till en levande realitet. Om du i ett bildat och väluppfostrat sällskap försöker lansera idén att det kan finnas goda envåldshärskare så kommer det att gå med dig som det gick med kungen när han för några år sedan uttryckte sin uppskattning av sultanen av Brunei (bilden). Kungen blev utskrattad ty uppfattningen att det – oberoende av sultanens eventuella kvaliteter – kan finnas hyggliga självhärskare omöjligt får fäste i samtidens hjärnor.

Livet består för det mesta av skitsaker som jag endast med tvekan vill underställa läsarens uppmärksamhet, men eftersom många skitsaker kan ha gemensamma drag som avslöjar att det bakom dem döljer sig en misstänkt illasinnad allmän kraft och vilja kan det trots min tveksamhet vara befogat att ta några skitsaker i närmare betraktande.

Det finns säkert ett stort antal dikotomier som skulle platsa under den rubriken, men just nu har jag en särskild tudelning på hjärtat. Vad jag tänker på är en avgörande skillnad mellan företagarens mentalitet och löntagarens.

Själstvånget att skriva en text om dagen får till följd att jag måste tänka hela tiden för att hitta på något att skriva om. Detta ständiga tänkande skapar i bästa fall fördelen att hålla demensen stången, men kan lika gärna leda till att vansinnet kryper in i resonemanget även om skrivarvanan håller syntaxen i strama tyglar.

Robert Musil, som på trettiotalet skrev sitt livsverk Mannen utan egenskaper i tre eller ibland fyra delar (eller kanske långt fler eftersom han efterlämnade tusentals sidor opublicerad text), tillhör, enligt den litterära expertisen, tillsammans med sådana också näst intill oläsliga författare som Joyce och Proust, förra århundradets främsta skriftställare. Som riktiga författare ska göra dog han utfattig då ingen ville köpa hans alster.

Vad är det för mening med demokratin när den ändå bara leder till att nationens – och därmed mitt i min egenskap av medborgare och skattebetalare, det vill säga systemfinansiär – öde lämnas i händerna på ett gäng ombud, politikerna alltså, som inte verkar begripa att de ska tjäna mig, uppdragsgivaren, utan tänker mest på sig själva? Det var inte så här det var tänkt, alltså att den demokrati som svenska folket, i huvudsak representerat av socialdemokraterna och liberalerna, så hett efterlängtat, skulle urarta till ett politikervälde.

När jag förstrött bläddrar bland mina gamla krönikor upptäcker jag för det mesta att de lika gärna kunde ha skrivits idag. Exempelvis är följande text – som fortfarande är högaktuell eftersom vi fortfarande inte vet vad vi ska ha universiteten till, något som dagens bråk mellan Trump och Harvard delvis kommer att tvinga domstolarna att bestämma (håll med om att detta är en underlig ordning!) – mer än tio år gammal. Det är tyvärr inget tecken på att mina funderingar är särskilt framsynta, utan i stället på att det inte händer så mycket i Sverige. Vi lever i en trög och konventionell kultur som drömmer sig tillbaka till rekordårens framgångar utan att ens fundera på hur vi skulle kunna rycka upp oss.

Platon redovisar ett antal statsskick som, antar man, han och tidigare tänkare kunnat studera i verkligheten bland hundratals grekiska stadsstater. Där finns till exempel aristokratin, oligarkin, demokratin och tyranniet. Filosofen beskriver också ett antal mekanismer som gör att statsskicken degenererar och gradvis övergår i varandra. Till exempel säger han att oligarkin – där de rika har makten – alltid förfaller för att de rika är alltför snåla för att bygga ett försvar varför oligarkin går under när mer krigiska folk anfaller. Demokratier, säger han vidare, går under för att de hyllar friheten vilket är ädelt men farligt, ty med friheten kommer möjligheten att folket förförs av dumma idéer. Här är ett samtal mellan Platons språkrör Sokrates och lärjungen Adeimantus: