I Gislaved har kommunen bestämt att de gamla inte ska få dricka läsk annat än vid festliga tillfällen. Man anser nämligen att de äldre måste lära sig skilja på vardag och fest.

”Den tillför ingen kvalitet för våra äldre” säger kommunens nya kostchef Eva Kullenberg, till Värnamo Nyheter och fortsätter beskäftigt:

Ända sedan jag var barn har det fnysts åt idyller. Inte av oss konservativa, som uppskattar det vackra svenska landskapet och den svenska kulturen, och som njuter av en stilla skärgårdsidyll eller den lilla röda torpstugan vid skogsbrynet. Utan av ”progressiva” vänstertyckare, som knappt verkar stå ut med att se en liten prästkrage utan att längta efter betong och ångest.

Vissa mornar vaknar jag och är allmänt glad. Det spelar liksom ingen roll om Stefan Löfven framträder i något nyhetsinslag, om Anders Tegnell står och levererar gissningar med tvärsäkert tonfall eller om Märta Stenevi pratar om mäns våld mot kvinnor utan att ens nudda vid det faktum att utlandsfödda män är överrepresenterade i sammanhanget. Jag är glad i alla fall. Och jag ska berätta varför.

Varför är svensk TV så undermålig jämfört med många andra länder?

Den frågan har jag ställt mig många gånger, senast en kväll för någon vecka sedan då min man och jag satt och avnjöt en brittisk dramaserie. Jag säger avnjöt, för det var vad vi gjorde. Även om det börjat smyga sig in ett visst mått av tillkämpad pk-ism även i en del brittiska filmer och serier så görs fortfarande en stor mängd lysande produktioner. Till skillnad mot i Sverige.

Klockan 01.00 natten till söndagen den 30 september 1888 hittades en död kvinna i Dutfield’s Yard, Berner Street i Whitechapel i östra London. Kvinnan tillhörde de så kallade ”glädjeflickorna” i kvarteret (den gängse benämningen på prostituerade i det viktorianska England) och det stod genast klart för både polis och allmänhet att hon var det tredje offret för den mördare som redan då gjort sig känd som Jack the Ripper – Jack Uppskäraren.

Ibland stöter man på en skådespelare som har det där lilla extra, det där som skapar magi. En sådan skådespelare var Paul Ritter. Ett komiskt geni, som han visade med bravur i den brittiska komediserien Friday Night Dinner och en karaktärsskådespelare av rang.

Valerie Kyeyune Backström har aldrig gillat Zorn. Just därför sänder Expressen ut henne för att recensera en Zornutställning.

Det blir faktiskt inte mer nysvenskt än så. Och då menar jag inte nysvenskt som i att Kyeyune Backström stolt förkunnar att hon ”aldrig kan assimileras”, utan nysvenskt i bemärkelsen det medielandskap där det trendigaste som finns är att kategoriskt förlöjliga, håna och rasiststämpla allt det som vi etniska svenskar känner glädje och stolthet över.

Vi kan alla lära oss något av ramadan. Det skriver Sofia Hvittfeldt på Sydöstrans ledarsida. Jag säger precis tvärtom: Vi har ingenting att lära av ramadan.

Ramadan är, resonerar hon drömmande, ”en månad som vigs åt självransakan (SIC), bön, välgörenhet och fasta från soluppgång till solnedgång. I slutet av dagen samlas man med släkt och vänner för att bryta den dagliga fastan. Det är mångkulturen som bygger Sverige starkt och rikt som land och vi kan alla lära oss något av ramadan.”

Efter att helt ha försvunnit från rampljuset när #metoo svepte över världen är nu SVT:s egen husgud Soran Ismail på väg tillbaka igen – i alla fall om han och SVT får som de vill. I dokumentären ”Persona non grata” får han hjälp att sticka en offerkofta större än hela TV-huset och all tid han behöver för att berätta för hela svenska folket hur fruktansvärt synd det är om honom.

En oktoberkväll 1899 gick den unge stationsinspektören Ernst Cederberg och lade sig för att sova i sitt tjänsterum på Johannishus tågstation. Han var endast 19 år gammal, och ovanligt ung för att ha fått en inspektorsbefattning vid en så pass stor station. Men så var han också en skötsam och ordentlig person som var väl sedd av både kollegor och chefer. Han hade hela livet framför sig.

Det är så mycket man inte får säga och skriva i Sverige, för om man uttrycker sig i strid med pk-isternas narrativ går genast drevet med hat, hot och förföljelser.

Sådana påståenden hör jag ofta. Men stämmer de verkligen? Både ja och nej.

Förtroendet för regeringen ökar, konstaterar SVT efter den senaste Novusundersökningen, och för vissa ministrar går det riktigt bra. Rubriken lyder: ”Förtroendet för Lena Hallengren (S) rusar i kölvattnet av pandemin”.

När jag var barn brukade jag ofta beundra en oljemålning som min morfar hade på väggen i sitt finrum. Tavlan var vackert inramad i en guldpläterad ram och visade en vy över gamla tiders Mora, och jag greps av färgerna och djupet i den vackra landskapsmålningen.

Påsken närmar sig och med den en allmän uppsluppenhet. Våren är på gång och det är långledigt i fyra dagar – what’s not to like, liksom?

En hel del, faktiskt. Som detta att muslimska terrorister ofta väljer just denna, kristenhetens största helg, när de ska attackera kristna, till exempel. 2012 i Nigeria, 2015 i Kenya, 2016 i Pakistan, 2017 i Egypten, 2018 i Pakistan, 2019 i Sri Lanka, Filippinerna, Burkina Faso…

”Vittnesmålen om rasism i svensk sjukvård är många och väldokumenterade. Patienter far illa på grund av sin hudfärg. Läkare utsätts för rasism av både patienter och kollegor.

Nu vill vi se åtgärder från ansvariga myndigheter”, skriver 1011 läkare och läkarstuderande i ett upprop i Expressen.

En av de saker som de 1011 (hur lyckades de samordna ett debattinlägg med så många undertecknare i tider som dessa, när sjukvården går på knäna?) läkarna reagerat på är att ”patienter väljer bort läkare på grund av deras namn eller utseende”. Det är naturligtvis en oförskämd förenkling av situationen. De flesta svenskar är uppfostrade att vara artiga och tillmötesgående, och uppför sig generellt artigt även i kontakten med läkare.

Häromdagen snubblade jag över ett inslag i programmet Trolljägarna, med jättetuffe Robert Aschberg som uppfordrande jury och domare. Det fick mig att tänka på tiden innan Aschberg utnämnde sig till förste trolljägare och började resa land och rike kring för att leta upp misshagliga individer att ställa till svars. Då, på 1990-talet, främjade han sin karriär genom att bjuda in allehanda troll till ett riktigt uselt debattprogram i den då relativt nystartade kanalen TV3.

Våffeldagen är en alldeles speciell dag – och har så varit i generationer. Min mamma har berättat om när mormor tog fram våffeljärnet just denna dag – den gamla sorten som används på vedspis – och hur hela familjen njöt när de härliga dofterna av nygräddade våfflor spreds i det lantliga köket!

Vad har det norska fenomenet påskekrim med Orson Welles att göra? En hel del faktiskt. Men framför allt är det en väl förankrad sedvänja som har en mycket speciell historia.

Nu när det uppdagats att även Sverige har en utbredd hederskultur drar jag mig till minnes alla de gånger då jag själv utsatts för grovt hedersförtryck av mina föräldrar. Tidigare hade jag ingen aning om att jag verkligen var utsatt för hedersvåld, men nu vet jag bättre efter att Sara Paulsdotter Hellberg, från kvinnojouren i Östersund, påpekat att hederskulturen är utbredd även i Sverige.

Jag har alltså omvärderat min uppfostran och kommit fram till att det är ett rent under att jag alls lever idag, efter allt mina föräldrar utsatte mig för under tonårstiden. Här är några exempel på hur det svenska, i mitt fall värmländska, hedersförtrycket kan te sig:

Det gick inte mer än vecka förrän knivattacken i Vetlanda – där gärningsmannen framförde ett ”Allahu Akbar” medan han attackerade – förpassats till glömskan. Om det alls talas om händelsen nu så är det ur gärningsmannens perspektiv. Den utsatte, den olycklige, den som borde ha fått permanent uppehållstillstånd för längesen så att han sluppit drivas till attacken mot sju oskyldiga män.

Om en hel generation växer upp med en barn- och ungdomskultur som syftar till att lära dem hata föräldrar och samhälle – vad händer då med den moraliska kompassen?

På senaste tiden har jag börjat fundera lite över polisens roll i det svenska samhället – eller, snarare, hur polisen själva uppfattar sitt uppdrag. Är de verkligen vårt skydd mot kriminalitet och brottslingar eller är de numera en politiserad myndighet som bedömer brottsliga handlingar utifrån gärningsmännens förmodade socioekonomiska omständigheter?

Vi har länge sett hur poliser hänvisar till just dessa omständigheter, då de blir tillfrågade om brott och brottslingar. När barn rånas har de haft för dyra jackor, och när vuxna rånas är det klockorna som är för luxuösa. Under det senaste året har vi också sett hur olika polisen förhållit sig till människor som brutit mot pandemirestriktionerna.

Jag kan fortfarande häpna över hur lättvindigt vissa tar till rasistkortet när de känner sig trängda och inte riktigt förmår läsa en text i sin helhet och än mindre argumentera för sin sak. Det är som om det sitter i ryggmärgen på dem. Och allra mest förvånad blir jag när det sker inom bekantskapskretsen.

Efter alla dessa år som alla former av kritik mot den förda migrationspolitiken avfärdats som rasism, fascism, nazism och fan och hans moster borde jag naturligtvis veta bättre. Men när vänner och bekanta, som man känt i flera år, plötsligt tar fram rassekortet så får det mig fortfarande att skaka lite frågande på huvudet.

Två dagar efter attentatet i Vetlanda avslöjade Joakim Lamotte att ett av offren hört av sig till honom och bland annat berättat att Tamim Sultani skrek ”Allahu Akbar” innan han högg. Men trots att alla ”fina” journalister har stenkoll på Joakim Lamotte så har ingen, mig veterligen, ännu återgett detta i något av de större medierna.