Kulturkrockarna blir allt tydligare i Sverige, på allt fler områden. Gamla sanningar från 60- och 70-talet lever kvar, som att det skulle vara förknippat med en känsla av skuld och skam att leva på bidrag.
Författare: Redaktionen
Min senaste text föranledde någon att avge följande kommentar: ”Ur vad hämtar detta uppror sin kraft?” Det är en mycket vanlig fundering som yttras av många efter de allt talrikare upploppen. I Frankrike, i Sverige och på annat håll.
Jag har en god vän som är före detta muslim. Hon har bott i Sverige sen början av 2000-talet och kom hit som flykting från Iran. Anledningen? Hon orkade inte längre med det förtryck som den muslimska världen utsatte henne för. Idag, när politiker och journalister har börjat ivra för hädelseförbud, är hon rädd. Riktigt rädd.
– De förstår inte vad det innebär, säger hon. De fattar inte att det här bara är början.
Rubriken betyder att du ska satsa på krig om du vill ha fred. Den påstås vara ett praktiskt tips till det romerska folket från generalen och författaren Flavius Renatuse. Det är någonting för de svenska våldsberättigade myndigheterna, polisen till exempel, att betänka i sin, som det verkar, tafatta och obeslutsamma attityd i den för var dag alltmer oavgjorda kampen mellan brottsligheten och vad många fortfarande vill se som det statliga våldsmonopolet. Själv reagerar jag på åtminstone tre väsensskilda sätt inför sentensen.
I Frankrike rasar upploppen. Man talar återigen om ”integration”. Då menar man att befolkningen med arabisk och afrikansk bakgrund ska integreras i den franska kulturen.
Detta är dock osannolikt. Det skulle kräva att den utveckling som pågått i mer än femtio år skulle tvärvända.
För den svenska samhällsintresserade debatten verkar en fråga särskilt förbjuden att försöka besvara på ett någorlunda trovärdigt sätt. Frågan är varför politikerna under de senaste decennierna i praktiken uppmuntrat invandring trots att alla vetat om att projektet varit impopulärt bland väljarna. För samhällsvetare, intellektuella debattörer och så kallade opinionsbildare är frågan mycket svårare att bemöta än den är för en sådan som jag. Det beror på att opinionsbildarna tillsammans med politiker och andra mäktiga grupper för sin egen goda ställning måste upprätthålla föreställningen att demokratin följer folkviljan och därför är legitim. Jag, däremot, har inga sådana hämningar utan kan mycket väl tänka mig att politikerväldet, om det gynnar dess ställning, driver en politik som långsiktigt avviker från breda, folkliga opinioner.
“Jag är indignerad och känner avsmak inför dessa handlingar”. Så säger påve Franciskus om koranbränningen i Sverige i en intervju för Förenade Arabemiratens dagstidning Al-Ittihad. Om hatet mot svenska folket, stormningen av Sveriges ambassad och brännandet av vår nationsflagga säger han intet.
Den här texten av Ilan Sadé publicerades här inför Almedalsveckan 2016 och återges nu på nytt efter begäran från läsekretsen.
Almedalsveckan har genom åren utvecklats till en gigantisk mässa för dem som ägnar sig åt opinionsbildning på ett eller annat vis. Varje år sägs slå det föregående i antal seminarier. Undertecknad närvarade några dagar år 2004 när jag var aktiv inom centerrörelsen. Maud Olofsson charmade de liberala kretsarna i landet med tal om att folket måste gå från att vara matade fågelungar till en ny tillvaro som ivriga bävrar. Nu, runt ett bäverliv senare, gör jag ett återbesök som aktiv i en ny partibildning.
Om jag har läst min Darwin rätt så kommer arter att anpassa sig efter sitt habitat. Om man till exempel landsätter två grupper identiska råttor på var sin ö så kommer deras avkomma några generationer att se olika ut (och kanske stå redo att börja kriga med varandra, vad vet jag?). Ungefär så tror jag det är med samhällena. Om två samhällen utsätts för en och samma retning så kommer de att reagera på olika sätt på samma stimulus.
Inför det senaste valet i Frankrike var det endast Éric Zemmour som berörde invandringen och invandringens följder. Han, själv jude, berättade att han inte längre kunde röra sig i den parisiska utkant han en gång vuxit upp i. I så fall skulle han riskera att bli överfallen.
I denna krönika från Expressen mars 2015 både briljerar och havererar allas vår Leif GW Person.
Först begår han ett berättigat och välformulerat lustmord på Fredrik Skavlan och hans intervju med Jimmie Åkesson. Sedan går allt åt helvete när han kommenterar Åkesson. Från texten:
Igår skrev jag en krönika om att yttrandefriheten borde vara praktiskt taget gränslös. Jag hade ett argument, nämligen att det handlade om människosyn. De som vill begränsa yttrandefriheten, påstod jag, utgick ifrån att folket hade så ringa förstånd att de genast skulle tjusas av en Adolf Hitlers röst och landet strax bli totalitärt. Men, påstod jag vidare utan att direkt skryta med min mycket finare människosyn innebärande:
I Almedalen kritiserade Magdalena Andersson oupphörligen det hon kallade SD- regeringen. Några gånger angrep hon SD ensamt. I en sådan replik förklarade hon att det var henne egalt om pursvenskar var i majoritet i landet, eller om den istället skulle bestå av invandrare och deras ättlingar. Hon sa: ”Vi ser också ledande sverigedemokrater som sprider grumliga konspirationsteorier om folkutbyte. Som hävdar att det är ren matematik. – En matematik som bygger på att helt vanliga svenska medborgare som jobbar, bidrar, betalar skatt – ändå inte är svenskar.”
SEMESTER Har du varit i Grythyttan någon gång? Om inte är det hög tid att göra en utflykt dit. Här, i den gamla bruksorten, är historien levande som på få andra platser med rader av välbevarade trähus längs med den vackra kullerstensgatan.
Det som nu sker i Frankrike, med tre dygn av våldsamma upplopp, tusentals bilbränder och butiksplundringar, är en föraning om vad som väntar i Sverige.
Inte för att inte även vi redan haft vår beskärda del. Vi har till exempel förra påskens mycket våldsamma koranupplopp runt om i landet i färskt minne. Men det kommer att bli värre, mycket värre, även här i Sverige.
Dagens Nyheters kulturredaktion är en av PK-kultens högborgar i Sverige. Om en konflikt uppstår mellan PK-läran och de medborgerliga fri- och rättigheterna så ställer sig kulturredaktionen utan att skämmas på PK-lärans sida. Jag tycker att redaktionen borde skämmas.
Det var en råsop av mig. Kan jag tydliggöra, förklara och bevisa?
Den tidigare public service-anställde journalisten Anders Carlgren, som också arbetat för TV4, Röda korset och Amnesty International, har reagerat kraftigt mot koranbränningen i Stockholm. Nu ifrågasätter han yttrandefrihetslagen. Är den verkligen så helig? frågar han sig på Twitter.
Under sitt tal i Almedalen ägnar Magdalena Andersson en stor del av tiden åt räkna upp allt som absolut inte får finnas i socialdemokraternas Sverige. Som gängkriminalitet, ungdomar som kallblodigt dödar både ungdomar och vuxna för några tusenlappar och en plats i gänget, fattigdom, utanförskap och ökad otrygghet för samtliga.
Debatter är en sorts samtal som genomförs enligt ett någorlunda standardiserat regelverk vars syfte är att skapa ytterligare klarhet i någon fråga som är viktig såväl för debattörerna som för auditoriet. I mitt yrkesliv har jag haft mycket med debatter att göra. Det enklaste är att medverka som publik. Vid sådana tillfällen har jag oftast valt en plats nära utgången för att obemärkt kunna smita om arrangemanget blir för trist. Det roligaste (för den som är det allra minsta exhibitionistiskt lagd) är att delta som debattör eller, ännu bättre eftersom det ger så goda möjligheter att dominera scenen, som debattledare. Det otacksammaste men kanske nödvändigaste är att på förhand regissera debatten vilket omfattar angelägna uppgifter såsom att kontrollera att debattörerna någorlunda accepterar att hålla sig till den utlysta frågan. (Många debattörer, särskilt de som är nervösa att uppträda inför publik, kan när det kommer till kritan få panik av ämnet och välja att tala om något annat där de känner sig mer hemmastadda.)
Det är inte ovanligt att advokater har ett språkbruk som antyder att deras moraliska kompass är något felinställd. Men frågan är om inte Ewa Wressmark, grundare och delägare i Advokatbyrån Limhamnsjuristen samt vice ordförande i Centerkvinnorna i Malmö, slår alla rekord. Som försvarare av en dömd våldtäktsman har hon mage att yttra att han hade ”maximal otur”. Hade han begått våldtäkten en vecka tidigare, innan han uppnådde myndighetsåldern, hade påföljden nämligen blivit mycket mildare.
På SvT finns tre program om Hasse och Tage och det land i vilket de verkade. De var, som alla vet, mycket roliga. De var det på ett underfundigt sätt. Med sin humor kom de ofta att uppträda som barnet i sagan om Kejsarens nya kläder. De avslöjade sin tids många besynnerligheter – men de gjorde det på ett vänligt och ömsint sätt.
Somalier har byggt Östafrikas största köpcentrum i Kenyas huvudstad Nairobi. Köpcentret heter Business Bay Square (BBS) och är mer än 130 000 kvadratmeter stort.
Centret, som invigdes för några veckor sedan, innehåller flera lyxhotell, restauranger, gym, sjukhus och moskéer. Det är en stad i staden. Ett mini-Dubai i Afrika.
Att kriminaliteten har blivit ett stort problem i Sverige erkänns numera av alla, även av dem som stoppade sina huvuden i sanden så länge det gick för att undvika den hemska sanningen. Men jag tror att kriminalitetens höga pris underskattas av de allra flesta, även av dem som såg det komma för decennier sedan.
Vi lever i oroliga tider när fejk njus ofta uppskattas lika högt eller till och med högre än den äkta varan om nu den varan faktiskt är äktare. Vad hände till exempel med FBI:s årslånga jakt på olämpliga förbindelser mellan Donald Trump och Kreml, en jakt som för övrigt lär ha styrts av Trumps motkandidat i det senaste presidentvalet Hillary Clinton? Åkte han dit för något eller tappade folk bara intresset? Och hur är det med den, som det verkar, mest förödande anklagelsen mot vindkraften som anförs i Sverige – nämligen att det måste installeras lika mycket reservkraft som vindkraft så att det räcker när det inte blåser (varför man helt och hållet kunde strunta i att anlägga vindkraftverken då det ändå måste finnas tillräckligt med reservkraft)?
Aftonbladets Anders Lindberg tycks ha skippat rosébaren i Visby igår kväll och istället hittat fram till cracktältet. Därför är han mer speedad än någonsin när han i P1 Morgon idag drar ännu en lans till islamisternas försvar i en debatt mot Uppsala Nya Tidnings Sakine Madon.
Igår skulle jag gå till torget och köpa lite jordgubbar. När jag gick sa min man till mig ”Ta det försiktigt och akta dig så du inte hamnar i vägen om det blir skottlossning”. Inte förrän jag hade gått ut genom ytterdörren och ut på gården insåg jag vad det var han hade sagt. Så vana har vi alltså blivit vid det eskalerande våldet att det ter sig helt naturligt att sommardagen kan störas av kriminellas automatvapeneld.
Den här texten skrev jag för sex år sedan. Jag kunde ha skrivet den idag igen utan att ändra ett ord. Texten har självklart inte haft någon inverkan på svensk politik. Detta stämmer mig till ödmjukhet och ger mig insikt om hur lite det betyder vad vanliga medborgare tycker.
År 1975 fattade en enig riksdag beslut om att införa mångkultur i Sverige. Så här står det i proposition 1975:26:
Så har det hänt ännu en gång. Jag skrev här om hur SCB skickade en enkät om hur jag såg på kopplingen mellan skatter och sjukvård. Ville jag ha högre skatt och bättre sjukvård, eller tvärtom lägre skatt och sämre sjukvård? Inga subtilt dolt budskap den gången.
Midsommar kom och gick och kalla mig gärna nostalgisk, men det jag tänker mest på efter helgen är hur mycket jag saknar mitt gamla Sverige. Det är så mycket som har gått sönder under de senaste decenniernas folkfientliga styre, så mycket som gått förlorat. Och jag talar inte bara om den ständigt eskalerande kriminaliteten – och att man av polisen anses vara på fel plats vid fel tillfälle om man stiger på en buss och ett kriminellt kräk känner för att öppna eld – utan också om de små tingen som en och en kan synas bagatellartade men som sammantaget utarmar vårt land.
Anders Leion och många andra har tagit upp den känsliga frågan om intelligens. Nu är inte intelligens riktigt samma sak som människovärde (om nu någon trodde det), men vill man ha ett högteknologiskt, välorganiserat och demokratiskt välfärdssamhälle bör man eftersträva en befolkning med ett genomsnittligt IQ runt 100. I varje fall om man får tro det här diagrammet.
DET GODA SAMHÄLLET 