Igår föreslog socialdemokraterna, troligen i hopp om att plocka poäng på den saktfärdiga och obeslutsamma regeringens bekostnad, att försvarsmaktens personal skulle kunna användas för polisiära uppgifter. Justitieminister Strömmer säger att även han kan tänka sig något sådant. Förra gången saken låg på tapeten var i samband med den stora flyktinginströmningen 2016 då statsminister Löfven övervägde att mobilisera försvaret att hjälpa till med migrationspolitiken. Löfven tystades emellertid med argumentet att vi i Sverige, sedan militärens dödsskjutningar av strejkande arbetare i Ådalen år 1931, inte sätter in trupp mot civila. För övrigt ansåg sig polisen ha de resurser den behövde.

I de utländska tidningar och tidskrifter som jag lite oorganiserat ibland bläddrar i för att få reda på hur andra tänker finns ofta en pessimistisk ton av innebörden att västerlandet är på nedgång och troligen bör vänja sig vid tanken att de länder som tidigare kallades tredje världen och nu heter ”det globala Syd” gradvis kommer att ta över kontrollen över världens ledande institutioner, typ Världsbanken och Internationella Valutafonden. Det globala Syds försök att inom ramen för ett utvidgat BRICS bygga egna världsledande apparater ger föraningar om vart det barkar.

Affluence betyder välstånd på engelska. Vad jag precis uppmärksammats på är att välståndet när det väl bröt ut på bred front i västerlandet, det vill säga ett par årtionden efter andra världskrigets slut, givit upphov till en pandemi som numera utvecklats till ett troligen dödligt hot mot vår kultur.

När FN:s Barndeklaration år 2015 funnits i ett kvarts sekel så upptäckte jag aktstycket och blev förstämd. Jag skrev en artikel under rubriken Socialsekreterare i alla länder, förenen Eder!. Det var en travesti på uppmaningen Proletärer i alla länder, förenen Eder! från Kommunistiska Manifestet.

Che Guevara (bilden), född 1928 i Argentina, blev läkare, körde runt den västra hemisfären på motorcykel, anslöt sig till den kubanska revolutionen, blev industriminister, tröttnade snart på det byråkratiska arbetet och blev kommunist och yrkesrevolutionär i Bolivia där han mycket riktigt, för att komplettera och avsluta sin romantiska livsberättelse, blev dödad av CIA år 1967 när epokens revolutionära iver var som starkast. En snygg karl var han också. Jag undrar om jag någonsin besökte någons hem på den tiden utan att de hade en affisch av Che på väggen. Han var utan tvekan 1900-talets främsta ungdomshjälte. Beatles var kommersiell småpotatis i jämförelse.

Den borgerliga regeringen är på sätt och vis ett mysterium eftersom den inte verkar vilja slå på trumman för de förnuftiga beslut den fattar. Ett nyligen fattat förnuftigt beslut är att skära ned bidragen till studieförbunden med nästan en tredjedel – från 1,8 till 1,3 miljarder kronor – över en treårsperiod. Var och en som någon gång medverkat i en kurs i studieförbundens regi – något som vad jag minns mest gick ut på  att fylla i närvarolistor som skickades till ett kansli varefter det betalades ut statsanslag till någon i organisationen viktigare person än jag själv som bara medverkade för att få delta i den gratis vinprovning som var studiernas syfte – måste välkomna en så grovt försenad åtgärd.  

I decennier har cyniker och skeptiker som jag betvivlat möjligheterna att genom statliga beslut och ingrepp göra de revolutionerande ingrepp i produktionsapparat och livsstil som miljöentusiasterna hävdat vara nödvändiga för att rädda världen och mänskligheten undan värmedöd. Min argumentation har inte varit särskilt stringent. Den har mest baserats på en allmän övertygelse om och erfarenhet av att planekonomiska projekt inte brukar fungera. Men jag och andra tvivlare har förstås inte kunnat vara helt säkra på att alla planprojekt varit förutbestämda att misslyckas; den amerikanska månlandningen år 1969 var trots allt framgångsrik och massor med broar och andra infrastrukturprojekt fortsätter att vara lysande succéer.

Ibland resonerar jag med mina desillusionerade gamla vänner som liksom jag själv var vänstervridna för femtio år sedan – och på det viset lyckades få fina jobb i staten även om detta sällan var ett medvetet syfte – huruvida den allt tydligare administrativa inkompetens för att inte säga klantighet som karaktäriserar Sveriges offentliga sektor är en generisk egenskap hos statliga apparater eller om det bara handlar om en tillfällig och övergående dekadens just hos oss här och nu.