En av de skadligaste sociala förändringarna som inträffat i Sverige på trettio år var troligen omvandlingen av Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) till Svenskt Näringsliv vid seklets början. Före 2001, när omvandlingen skedde, rådde ännu en nästan marxistiskt antagonistisk relation mellan de två huvudmotståndarna inom svensk politik, nämligen Kapitalet, representerat av SAF och Arbetarklassen representerad av Landsorganisationen (LO).
Deckarförfattaren och krönikören David Lagercrantz ondgör sig i en krönika i Expressen över Alexander Bard och kallar honom ”tarvlig och elak”. Han jämför därefter Bard med en babian eller en gorilla.
Jag följer en sida på Facebook som riktar sig till människor, främst från Mellanöstern, som valt att flytta till Sverige. Jag kallar här den som driver och redigerar sidan för Ahmed. Syftet med sidan är att stärka dem som flyttat hit och lyfta de som lyckats i det nya landet.
Låt oss fantisera om att Trump vinner valet 2024 och säger ajöss och goodbye åt NATO. Alternativt att ett nytt amerikanskt inbördeskrig, i kombination med en våg av islamistiska attacker mot amerikanska militärbaser, får USA att lämna organisationen och ta Kanada med sig. Hur skulle Europa hantera en sån situation?
Efter att under decennier ha fört en invandringspolitik som missgynnat majoriteten av befolkningen vill de rödgröna nu gå ännu längre på den inslagna vägen. I Stockholms stad vill de tvångsintegrera svenskar genom att bygga ihop invandrartäta områden med närliggande, svenskdominerade villaområden.
Jag har ett bättre förslag: Tvångsförflytta dessa hycklare till de mångkulturella problemområden de själva skapat med sin medborgarfientliga politik.
Ju mer jag skriver, desto mer tycker jag att jag hamnar i självklarheter. En självklarhet, som jag bara vill påminna om, är att det finns medborgerliga skyldigheter.
Det blir jag i och för sig varje dag, vid ett antal tillfällen, till exempel när morgonkaffet är färdigt eller när någon av hundarna hoppar upp i mitt knä och lägger sig till ro. Men igår blev jag glad för att jag fick ett så trevligt telefonsamtal från en DGS-läsare.
Hur ser vägen ut som går från småskaligt inbördeskrig till Failed State?
Kanske börjar konturerna av en dyster framtid att skönjas här i gamla Sverige.
Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs.
(Ett uttalande, som Axel Oxenstierna påstås ha fällt, riktat till sin son Johan. Denne skulle till Münster för att förhandla för Sverige i den Westfaliska freden – och tvivlade på sin förmåga att klara uppdraget).
Samtiden föreställer sig, tror jag i alla fall, att samhällena kan välja mellan två olika sätt att organisera sin produktion, nämligen genom plan- respektive marknadsekonomi, socialism respektive liberalism.
Min numera tyvärr avlidne vän Olle Wästberg brukade på sitt sardoniska sätt fråga mig hur jag skulle klara mig om jag inte fick börja mina krönikor med ordet ”jag”. Nu är det dags igen.
Efter att FN tog åtta veckor på sig att fördöma Hamas terrordåd den 7 oktober – och efter att UNWomen i Sverige, under ledning av Alexandra Pascalidou ännu inte fördömt dådet – har nu judiska kvinnor startat Metoo-unlessurajew. Om det berättar Helene Bergman på Kärringbloggen.
Den här julen har varit ovanligt mörk. Från min lägenhet ser jag ett hundratal köksfönster och i uppskattningsvis vart tionde lyste en adventsljusstake – i ännu färre den obligatoriska adventsstjärnan. Visserligen bor jag i en invandrarförort, men tidigare år har det funnits grannar som draperat sina balkonger med blinkande ljusslingor i regnbågens alla färger.
Efter sänkningen av bensin- och dieselpriserna är glädjen stor bland medborgarna, visar en granskning av flödet på sociala medier. Kritik riktas också mot Preem, för vad som anses som vilseledande argumentation om reduktionsplikten.
Efter att Israel lyckats likvidera en av Hamas ledare låter SVT den utvalde Mellanöstern-experten Anders Persson förklara att det nog egentligen var ganska dumt gjort. ”Vad kommer härnäst, när ledare börjar dödas!” säger han eftertänksamt, som om en terrorledare skulle vara likvärdig med en demokratiskt vald politisk företrädare och som om det vore Israels ansvar att se till att de får leva i fred och frihet.
Idag ska vi tala om organisationer som försörjs inte av kunder på en marknad, utan av politiker som delar ut anslag. Det kan vara ett statligt sjukhus, det kan vara ett socialkontor, det kan vara en domstol.
Vi får som vanligt veta att nyårsnatten varit ”stökig” runt om i landet.
Med min förståelse för svenska språket betyder ”stök” oreda, röra, villervalla, desorganisation och hullerombuller, som exempelvis vid en storstädning. Motsatsord är ”ordning” och ”reda”.
När Nietzsche hade förkunnat Guds död uppstod ett intellektuellt tomrum i människornas tillvaro. Vad skulle man ha böner, katedraler och Vatikankoncilier till med tanke på att alla dessas funktioner handlade om att administrera relationerna med en gud som inte längre fanns. Prästerna i egenskap av simultantolkar mellan Gud och de för det mesta okunniga människorna behövdes inte heller. Det horror vacui som enligt den förutseende Aristoteles därigenom uppstod fylldes av den enda trovärdigt magiska kraft som återstod när Gud försvunnit, nämligen staten.
Myra Åhbeck Öhrman, skribent på den vänstersinnade tidningen Syre och tidigare researcher vid den avsomnade nätsajten Inte rasist, men, har en lite speciell önskan inför det nya året. Hon hoppas nämligen att Elon Musk ska dö ”på mest underhållande sätt möjligt”.
Ännu en nyårshelg har passerat och ännu en mängd raketer har avfyrats mot bilar, hus, människor och djur. Det har varit ”stökigt” som våra main stream-medier väljer att uttrycka det. Och det är bara att konstatera: Fyrverkerier är inte längre något folk smäller av för att skapa stämning vid tolvslaget utan vapen som används av folk som finner njutning och glädje i att plåga och terrorisera sin omgivning.
Att döma av flödet på sociala medier, och morgonsofforna i tv, så verkar det nästan så. Det som en gång började med att folk, som druckit för mycket nyårsbubbel, var för bakis för att orka laga middag utan valde att gå ner till pizzerian på hörnet har blivit något av ett måste. Och i motsats till gamla, älskade traditioner är nyårsdagspizzan en sedvänja som medierna älskar. Särskilt mycket älskar de kebabpizzan eftersom den är ett så härligt exempel på den fantastiska mångkulturen. Pizza från Italien i kombination med kebab från Mellanöstern – tänk så trist allt skulle ha varit utan invandringen!
Igår skrev jag att samhällets dominerande makt är den som läst på i sin Hobbes och skaffat sig ett våldsmonopol som är starkt nog att vara ointagligt. Folket blir helt enkelt skrämt till lydnad. Du kanske menar att jag har blivit förförd av historiska äventyrsfilmer från Hollywood men jag tror att den allmänna skrämseln spelat stor roll. När folk inte var rädda nog kunde de bli farliga för härskaren som därför återigen måste sätta sig i respekt. En metod var prygel och offentliga avrättningar som av samtida redogörelser visar sig ha varit populära tillställningar som ofta drog stor publik. (Vid vissa särskilt betydelsefulla tillställningar kunde man ofta köpa sig en välbelägen åskådarplats för att inte missa dramatiken. I Tehran hänger man numera folk från upphöjda kranar för att ge hela åskådarskaran, även dem som inte har råd med VIP-platser, goda möjligheter att noggrant följa evenemanget.)
Jag har nyss läst Kjell Westös Skymning 41. Westö berättar om några människor i Helsingfors och dess omgivningar under det vinterkrig och fortsättningskrig som trasslar till deras liv.
Hamasdemonstrationer i svenska städer och Hamasanhängare i S-toppen. Antiisraelisk propaganda i skattefinansierade public service. 2023 blev året som då antisemitismen blommade ut i full blom och förenade människor från vänster till höger.
Jag fortsätter arbetet med min bok om mina erfarenheter från socialtjänsten sedan 1997 men kan inte låta bli att delge er några av mina synpunkter på de omfattande bidragsbrotten.
Några år innan flaskposten med det numera världsdominerande amerikanska uttrycket ”woke” hade kraschat mot Bohusläns klippor och låtit det invasiva innehållet slingra sig ut så hade jag sedan länge uppmärksammat företeelsen under annan beteckning, nämligen ”politiskt korrekt”. Om du ursäktar en självbelåten vardagsfilosof, jag själv alltså, så är mitt uttryck bättre eftersom det innehåller mer klargörande substans.
Vi har hört dem otaliga gånger. Höga näringslivsföreträdare som kräver att Sverige ska öka takten i klimatomställningen. Vi riskerar att tappa ledningen, säger Svenskt Näringslivs VD Jan-Olof Jacke i en intervju i Svenska Dagbladet för några veckor sedan.
Sedan den 7 oktober, då terrororganisationen Hamas utförde historiens värsta antisemitiska terrordåd sedan andra världskriget, har Sverige skakats av anti-israeliska demonstrationer. Nu avslöjar Johan Westerholm på Ledarsidorna att Hamas är koordinatorn bakom demonstrationerna.
Även om jag brukar framställa mig själv som anhängare av Betydelsefulla och Högstämda Principer så måste jag tyvärr erkänna att sådant vid närmare eftertanke är båg. I sista hand är det våldet som avgör.
Det går en programserie om Karin och Carl Larssons liv på SVT Play. En massa konstnärer, arkitekter och annat kunnigt folk får på sin tillgjorda, löjliga och förment kunniga yrkesjargong uttala sig om konstnärsparets hem i Sundborn i Dalarna.
DET GODA SAMHÄLLET 