
Jag har blivit varse att det finns planer på att inrätta en svensk kulturkanon. Av detta blir jag reflexmässigt misstänksam. För det första vet jag att de blir du och jag som ska betala. Det förekommer inte att överheten startar ett projekt – tro inte en sekund att idén om en nationellt enande samling texter, symboler, visor och så vidare uppstår i det civila samhället bara sådär, det vill säga utan att det börjar växa byrådirektörer, sammanträdesrum, jämställdhetskurser och rättighetssekretariat på det ungefär som havstulpaner på en båtbotten utan giftfärg – och det förekommer ej heller att vi oskyldiga skattebetalare som på intet sätt beställt projektet på ett eller annat sätt åker på att betala.




























