Grundsyftet med etableringen av universitet på 1500-talet och däromkring var att de moderna, centraliserade nationalstaterna behövde begåvade och rätt utbildade personer för att bemanna de statliga apparaterna. När kyrkorna blev statliga måste staten utbilda präster. Nya, avancerade rättssystem behövde skolade jurister. Så småningom utvecklades fler specialiteter, exempelvis läkare och ingenjörer, som också behövde särskild skolning. För studenterna blev en universitetsexamen ett krav eller åtminstone en betydelsefull merit för att få ett eftersträvat jobb.

Någon borde skriva 1990-talets svenska ekonomisk-politiska historia men jag tror inte det kommer att ske eftersom sanningen är för plågsam och de ansvariga för det mesta fortfarande är vid liv.

Två av Tidöalliansens föreslagna reformer tycks ha väckt särskilt ont blod. Den ena är den så kallade angiverilagen enligt vilken alla som arbetar i offentlig sektor ska vara skyldiga att ange papperslösa personer för polisen och Migrationsverket. Papperslösa personer betyder i det här fallet personer som saknar laglig rätt att befinna sig i Sverige. Den andra reformen är slopad rätt till avgiftsfri tolkhjälp för folk som inte kan svenska. (Precis vad som gäller är oklart. I teorin ska myndigheter betala tolk för folk som bott mindre än tre år i Sverige men i verkligheten tycks av godhetsskäl ett betydligt mer generöst system tillämpas.)

En del texter är så viktiga att mänskligheten aldrig kan sluta uttala dem trots att texterna ofta är så välkända att alla kan dem utantill. En sådan text är bönen Fader vår som föreskrevs redan av Jesus i Bergspredikan och sedan dess oupphörligen har mumlats av kristna församlingar till allmänhetens uppbyggelse och allt skärptare insikter om tillvarons konstruktion. Bönens syfte är att påminna om vem som har makten, nämligen Gud, och att vi människor gör bäst i att lyda.

Hur länge är det som kriminaliteten utvecklats till synes – vad polisen, Brå och övriga rättsvårdande statliga instanser än påstår – utan särskilt mycket motstånd från det polisiära våldsmonopolet? Jag skulle säga minst tio år men om du insisterar på tjugo eller mer ska jag inte säga emot. Poängen är att många medborgare, jag med, känner sig strandsatta av rättsapparaten. Även om vi inte blivit rånade än – annat än kanske av sosselotteriet och något lokalt elnätsmonopol – så vet vi att vi skulle stå oss slätt om några beslutsamma ungdomar försökte.

Ett första svar som jag ska utveckla lite längre fram: jag vet inte.

Ett andra svar som jag ska utveckla direkt: för att Jesus var socialist.

Den erfarne professorn emeritus i nationalekonomi Lars Calmfors finns det all anledning och lyssna uppmärksamt på. Den 23 oktober skrev han en ledarkolumn i Dagens Nyheter vars rubrik var slagfärdig och spännande. Den löd: ”Under mina fem decennier som ekonom har behoven av investeringar aldrig varit större.” Sådana budskap kan greppa tag i en läsare, i varje fall mig, ty mina instinkter som nationalekonom och medborgare säger mig att svenska regeringar oavsett partitillhörighet struntar i det långsiktiga, som inte hör av sig förrän det slutligen går under med ett brak, för att i stället koncentrera sig på vad de skrikiga kravmaskinerna, framför allt inom det välfärdsindustriella komplexet, omedelbart kräver för att inte gå in i väggen eller ställa till med annat djävulskap.

Livet är inte rättvist och det fanns från början inga ambitioner i den riktningen. Matteusevangeliet 25:29 kommer med en uttömmande förklaring: ”Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har”. (Men hav tröst, du lilla hop, ty rättvisan ska springa fram som en frisk källa vid Kristi återkomst. Håll ut bara.)

Hela tiden träffar jag på åsiktsfränder som oroar sig över det skäll de kommer att få om de […]

Varningarna för att den artificiella intelligensen ska ta alla jobb hörs numera allt oftare. Själv är jag inte särskilt oroad eftersom vi vet hur det gått med motsvarande varningssignaler från de automatiska vävstolarna och framåt: folk hittar på något annat att göra. Men det hindrar inte att frågan är värd att tas på allvar. Någon gång kanske det händer på riktigt att maskinerna tar kommandot över utvecklingen. Innovationssamhället, som hotar att göra människorna överflödiga och sedan gör dem nödvändiga igen, har trots allt bara några hundra år på nacken. Hur länge ska människorna orka hålla på att uppfinna saker bara för att den fria marknadsekonomin kräver sådan dynamik för att hålla hjulen igång?

Om man med utrikespolitik menar en genomtänkt samling doktriner som andra länder kan förstå och kanske rentav bry sig om så vill jag påstå att Sverige inte haft någon utrikespolitik sedan Karl XII. Därefter hade vi en period av skärmytslingar med ryssen som delvis berodde på att vi inte visste om vi ville kriga eller inte. När andra världskriget kom hade vi turligt nog bestämt oss för att till varje pris undvika krig. Under efterkrigstiden fortsatte vi att undanhålla oss kriget genom att ställa oss under USA:s beskydd, först något halvsekel i hemlighet, sedan, alldeles nyligen, till allmän betraktelse.

Jag har aldrig sett en hungrig katts lystna lovar kring en het gröt och ej heller känt kattens ångest över att slitas mellan hungern och risken att bränna morrhåren. Men jag har desto noggrannare studerat svensk samhällsdebatt och kan av detta dra slutsatser om hur svårt det är att närma sig brännheta och farliga ämnen.