Nyligen började jag kolla på SVT:s dokumentär om Stureplansmorden. Och redan här ska jag erkänna att jag tröttnade efter fem minuter. Det var något med tonen som provocerade mig. Jag har alltså inte sett hela serien – inte ens en bråkdel av den. Det är alltså fullt möjligt att det första intrycket var fel men jag tar mig friheten att skriva om det ändå.
En eftertänksam vän frågade mig om jag någonsin noterat att den upplevda levnadsstandarden inte följde det förväntade mönstret.
Jag svarade lite surt att jag för det första inte förstod vad han sa och, för det andra, att jag inte var upplagd för gåtor.
I somras gjorde det konservativa Tory-partiet sitt sämsta val sedan 1800-talet efter att ha suttit vid makten i 14 år i rad. Det ledde till att den dåvarande partiledaren Rishi Sunak avgick och den svarta kvinnliga politikern Kemi Badenoch valdes till partiets sjätte ledare på mindre än åtta år.
Agnes Wold är i blåsväder och det ordentligt. Hon har nämligen skällt ut en journalist. Och det får man absolut inte göra enligt journalistkåren. I åratal har Agnes Wold anlitats som mediernas expert på exakt allt men nu, sedan hon läst lusen av en fulvinklande journalist på vänsterextrema ETC, kommer kritiken från alla håll.
Lite road är jag förstås av att denna tidigare så omhuldade allvetare plötsligt blir ifrågasatt av en yrkeskår som tidigare generellt smekt henne medhårs. Men mest av allt tänker jag att fler borde göra som Agnes.
Ju mer man funderar över nyttan av högre utbildning, desto mer konfunderad blir man. Google ger 127 000 000 träffar på ”the purpose of higher education”. En snabbkoll antyder att det enda forskningen kommit fram till med säkerhet är att det behövs mer forskning. Här kommer en intervjuundersökning.
Första advent. I min förhållandevis trevliga förort inleddes denna högtid kl 3.15 på morgonen med att en detonation väckte hela grannskapet. Något motvilligt klev jag ur sängen, kollade från balkongen att det inte syntes någon eldsvåda som jag måste anmäla, samt öppnade lägenhetsdörren för att förvissa mig om att det inte luktade rök från trappuppgången. Därefter kunde jag ”tryggt” somna om.
Idag tänder vi det första ljuset igen, det ljus som för den kristna världen symboliserar väntan på Jesu ankomst. I det offentliga rummet har man redan börjat fira jul med granar och julbelysning, julbord och julmusik, julklappsstress och glöggfester. Men en gång var advent en fastetid och trots att det är mer än 500 år sedan den obligatoriska fastan försvann ur almanackan vid reformationen finns det fortfarande spår kvar.
En ledarskribent vid en av landets framstående tidningar förklarade under julhelgen att begreppet och företeelsen woke, eller politisk […]
Man vet att folk ljuger, bara inte hur mycket de ljuger. Särskilt otillförlitliga är folks utlåtanden när de […]
Donald Trump tycks ha mång äss i rockärmen när han gör sig redo att styra landet i enlighet med sin filosofi. Ett av de mest lovande inslagen i det program han hittills avslöjat är idén att lägga ned den amerikanska motsvarigheten till Skolverket. Det har jag själv argumenterat för i årtionden utan att för den skull få något erkännande eller ens väcka något intresse för att diskutera frågan. I stället har pedagogiskt insatta personer skrattat nedlåtande och avfärdat mig som provokatör.
Bokförlaget Karneval har ibland vänligheten att skicka mig en gratisbok. Nyligen fick jag ett exemplar av Gunnar Sandelins Den stora omvandlingen* med undertiteln ”Sveriges förändrade demografi och dess effekter på brott”. En nykter men knivskarp redogörelse för ett samhällsexperiment som den svenska befolkningen utsatts för under drygt ett halvsekel – utan vårt informerade samtycke.
Igår fick jag ett samtal från en god vän jag inte talat med på länge. Som vanligt kom vi in på politik och denna gång specifikt äldreomsorgen. Vad fan får de äldre får pengarna, egentligen? Otrygghet, språkförbistring och kulturkrockar – våld och våldtäkter mot de äldre, felmedicinering, stölder.
Det är något som är fundamentalt fel med människosynen i det här landet.
Igår hade jag förmånen att gripas av en troligtvis självklar insikt av närmast filosofisk karaktär, nämligen att de medborgerliga fri- och rättigheterna inte är förenliga med staten, framför allt inte med staten i sin förädlade – en del skulle säga urartade – existensform som välfärdsstat.
Det här är en film som jag och mina kompisar såg många gånger på 80-talet. Jag tänkte inte på den här skräckkomedin som en julfilm förrän ganska nyligen. Vi gillade de elaka och coola små gröna varelserna – gremlinerna – som härjade i småstaden Kingston Falls. Julen utgjorde en kuliss som man inte ägnade så mycket uppmärksamhet. När jag nu ser om den är det tvärtom: gremlinernas upptåg intresserar mig inte, däremot stämningen, kostymerna och tidsandan. På Internet ser jag att filmen numera räknas som en julklassiker.
Det välfärdsindustriella komplexet värnar om sina klienter. Komplexets kärna är hälso- och sjukvården, skolan och socialtjänsten. När regeringen nu – av omsorg om skattebetalarnas bördor och en allmän känsla av att folk inte har rätt till saker som de inte har rätt till – på 877 sidor utrett och avgett förslaget Vissa åtgärder för stärkt återvändandeverksamhet och utlänningskontroll (SOU 2024:80) visar det sig att just dessa myndigheters klientgrupper, såframt de är någon sorts invandrare, trots allt har en del rättigheter som de inte har rätt till.
Skämtteckningen ovan visar en ”klimatförnekare” som hamnar i helvetet och stortrivs, allt medan djävulen frustrerat tittar på. Att förneka klimatet går naturligtvis inte, men att förneka huruvida vi står inför ett ”klimatnödläge” är realistiskt och så även alternativt att vara ”klimattvivlare”. I dagarna har FN:s klimatmöte, COP29, just avslutats i oljerika Baku där det (efter förlängning) slutligen beslutades att 300 miljarder USD årligen skall ”skickas” från den rika världen (alla OECD-länder där Sverige ingår) till det globala syd (utan att specificeras hur de skall användas). Länderna i det globala syd hade dock krävt betydligt mer, hela 1 300 miljarder USD per år, och var besvikna – för att utrycka sig diplomatiskt.
Den frågan är ständigt lika aktuell och inte har den blivit mindre aktuell av SVT:s film Aldrig mer kebab, som handlar om kebabförsäljaren Gurgin som fick anställning på Sveriges Radio. Han har tröttnat på att arbeta för brödfödan och blir vegan för klimatets skull. Man får anta att det också är för klimatets skull han åker runt i en ålderstigen dieseldriven husbil i både Sverige och andra delar av Europa. Han har viktiga åtaganden, nämligen, inte minst i EU-huvudstaden Bryssel dit han kör för att visa upp ett plakat som informerar allmänheten om att han är vegan.
Rubriken är namnet på en dikt av Gustaf Fröding som handlar om kärleken och drömmarna men också om livets realiteter. Första och sista stroferna handlar det ljuva som livet lovar respektive de stötestenar som normalt kommer i vägen:
Miljon-, miljard-, biljon- och de övriga tusentalsnollorna brukar strula till de enklaste beräkningar, men jag tror följande stämmer även om slutresultatet känns förödande. Det handlar om vad vi, alltså vi vanliga fullskattebetalande svenskar, ytterligare ska betala för det påstått framgångsrika men, enligt de biståndsmottagande u-länderna, totalt otillräckliga klimatförhandlingsresultat som uppnåddes vid COP20-mötet i Azerbajdzjan nu sistlidna helg.
Johan Hakelius på Tidningen Fokus påpekar att i princip hela SvD:s redaktion utgörs av kvinnor. Hela 17 kvinnor och inte EN enda man. Se nedan.
Av något skäl – det kan vara Elon Musk som fått ett eget amerikanskt statsdepartement för att bekämpa byråkratin – har jag på senare tid funderat alltmer över hur den offentliga byråkrati, som jag brukar ondgöra mig över, egentligen fungerar. För dagens byråkrati är inte samma djur som gamla tiders. Liksom andra organismer har den efter Darwins principer anpassat sig till förändrade omständigheter och försörjningsmöjligheter.
Nu har journalistkåren delat ut årets pris till journalistkåren. På prispallen står bland andra Cecilia Uddén, Robert Aschberg och undercover-grabbarna från Kalla fakta. Den såg du inte komma va?
Klart du gjorde. Ingenting är så förutsägbart som journalisternas klubb för inbördes beundran.
I min bokhylla finns många bortglömda böcker som jag ibland läser (ofta för första gången) för att få reda på hur folk tänkte förr. Just nu ägnar jag mig åt några hylldecimeter skrifter av Lars Gustafsson varav den aktuella heter Herr Gustafsson Själv, tryckt 1973, och egentligen oläslig eftersom författaren mest sysslar med en kråmande självbespegling vars underliggande budskap är att Gustafsson är väldigt intelligent. Men den som lyckas bekämpa sin inre jantelag och allmänna lust att sätta Gustafsson på plats tvingas motvilligt att för sig själv erkänna att Gustafsson kanske har rätt i sin bedömning.
Självklart är jag medveten om att det inte är god ton att visa någon sorts nyfikenhet över de samhällsexperiment som presidentvalde Trump för närvarande tycks vara i färd med att iscensätta annat än om syftet med nyfikenheten är att visa vilken skada experimenten kommer att åsamka resten av världen, inte minst de illiterata bonnläppar som röstade på fanskapet. Trots det kan jag inte låta bli att tänka något litet på vilka förändringar som kanske kan inträffa i USA och hur dessa skulle kunna påverka Sverige – även om jag är väluppfostrad nog att utgå ifrån att Elon Musk, som ska bekämpa byråkratin, med säkerhet kommer att misslyckas.
Så har den då kommit, den nya broschyren från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Idel uppmaningar och påbud där varje formulering genomsyras av ett underliggande men mycket tydligt budskap: den dag då det blir allvar har du bara dig själv att lita till. Dessutom har de eskalerande varningarna om hot lett till att en rad oseriösa aktörer ser en möjlighet att sko sig på människors växande oro.
Ett sätt att definiera ett hemland kan vara ”ett land där du inte behöver förklara varför du är där”.
När du befinner dig i ett annat land än ditt eget förväntar sig människorna att du ska kunna förklara vad du gör där. De förväntar sig ett skäl för din närvaro. Du kan vara turist. Du kan vara där i affärer. Du kanske är kär i någon av landets söner eller döttrar.
Det är märkvärdigt med vilken frenesi svenska folket, i varje fall den del av dem som jag råkar träffa, avskyr Donald Trump. Hatet är imponerande inte bara i sin vildsinthet utan även för att så många av den presidentvaldes svenska fiender inte anser sig behöva sätta sig in i Trumps idéer och program, exempelvis genom att lyssna på tal och intervjuer ”eftersom han ändå bara ljuger när han inte uppviglar till statskupp”.
Riksdagen förväntas med rätta vara en av demokratins viktigare institutioner. Andra viktiga institutioner är grundlagarna och särskilt yttrande-, tryck- och mötesfriheten som alltmer utmanas och urholkas bland annat genom lokala ordningsstadgor trots principiell konflikt med grundlagen. Ett markant exempel på urholkning av grundlagens stadganden är gummiparagrafen om ”hets mot folkgrupp” som tolkas olika av olika domstolar, där man numera i lägsta instans i Malmö kan dömas till fängelse.
Det finns nog inga tankegångar och ideologifrön som – hur bisarra och samhällsfientliga de än må förefalla samtiden – inte kan slipas och vidareutvecklas till full social acceptans i de mest respektabla kretsar om det bara finns ett gryende intresse som ligger bakom och trycker på. Om man för hundrafemtio år sedan i en välskriven debattartikel hade föreslagit statligt finansierade könsbyten på omyndiga barn så hade man antagligen blivit satt på fästning.
– Du är rasist! Du är SD!
Mannen såg ut att vara i 45 – 50-årsåldern, hade Mellanösternursprung, och talade bruten svenska. Att han var muslim var det knappast någon tvekan om, eftersom hans slöjklädda fru stod bakom honom och såg förskrämd ut.
DET GODA SAMHÄLLET 