Under hela min karriär som osäker och förvirrad samhällsfunderare har jag egentligen bara ställ mig en och samma fråga: Vem har makten i Sverige?
Det var lättare att besvara den frågan på 1960-talet när horder av medelklassungdomar fick statligt betald universitetsutbildning där de fick lära sig att ”Tage [Erlander] och [Lennart] Geijer var [Lyndon] Johnsons lakejer” samt att ”Staten och Kapitalet sitter i samma båt, fast det är inte dom som ror, som ror så svetten lackar”.
Minns ni när Sverigedemokraterna slog ett slag för folkdräkten och uppträdde i sådana vid riksdagens öppnande?
Då minns ni också det massiva hånet och hatet från landets samlade journalistkår. Men idag är det annat ljud i skällan.
Vi – svenskar och andra västlänningar – lever i oroliga tider. Det gör väl också andra, men vi har vant oss vid ordning i våra samhällen och kräver det. Ofta kallar vi det stabilitet.
Det gör man också i Nordkorea. Det är ett mycket stabilt samhälle. Stabiliteten är ett uttryck för ett brutalt förtryck, ständigt närvarande i samhället.
Jag slår vad om att du inte vet vilken svensk höjdare som fram till ganska nyligen avbildades på nationens mest värdefulla sedel, femhundralappen. Jag visste det inte förrän jag just råkade uppmärksamma det. Det är Karl XI (stavas Carl XI på sedeln).
Så var det då midsommarafton igen, denna underbara högtidsdag när ljuset är magiskt och kopplingen till de tidigare generationerna känns mer tydlig än vanligt. Det kan regna, eller stråla sol från en klarblå himmel, det kvittar lika för min del. Vare sig jag firar med dans runt stången eller med sill och nubbe i mitt lilla 50-talskök njuter jag lika mycket av den här dagen.
Vill man få riktigt mycket ångest ska man läsa boken Barnsoldater av Evin Cetin, och därefter skumma igenom Socialdemokraternas nya strategi ”Ett Sverige utan utsatta områden”. Med inspiration från Göteborg vill man förflytta dåligt integrerade migranter till finare områden, med övervägande svensk befolkning. Genom tidig kontakt med svenska ungdomar hoppas man att invandrarbarnen ska bli flitiga i skolan och räddas från gängkriminalitet och drogmissbruk.
För inte så längesen var mångkulturen en helig ko. Inte nu längre. Idag skakar till och med politiker, och många i journalistkåren, på huvudet åt det vansinniga beslutet att omdana Sverige till en fristad för människor från kulturer som är väsensskilda från vår egen. Men det görs fortfarande försök att hylla det ”osvenska” och, naturligtvis, förminska det svenska. Nu senast är det malliga morgontidningens Marina Ferhatovic som slår ett slag för mångkulturen.
Tvåhundrasextioettusen miljarder (261 000 000 000 000) är den summa i US-dollar som det samlade skuldberget i världen nådde i slutet av pandemiåret 2020. Under enbart det året ökade skulderna med 30 tusen miljarder dollar. Två år senare sjönk nivån en smula, som framgår nedan, men berget är fortfarande så högt att det borde orsaka svindel hos vilken ansvarsfull politiker som helst, vars land är berört av stora skuldproblem. Eller är ”siffrorna för stora för att begripas”av politikerna, som Timbros Smedjan undrade häromåret? Och det är inte blott stater och företag som nästan oavbrutet skuldsätter sig utan även privatpersoner, som knappt hade några bankkrediter för 80 år sedan. Låneförsiktighet var då en kardinaldygd, men den håller på att försvinna både inom och utom västerlandets landamären.
Nu ska jag utmana ödet och pantsätta USA:s, Israels och den övriga västvärlden genom att säga att jag inte bara hoppas på, utan dessutom tror att, kriget kommer att sluta väl vilket betyder att Iran förlorarar och Väst inklusive Israel vinner. Vad vinna betyder vet jag inte säkert, men jag tror att det skulle innebära att mullorna förlorade kontrollen över landet.
Det finns antagligen oräkneliga metoder att skriva historia, men jag har bara kommit på två. Den ena är den som föreskrivs vid snart sagt all kunskapsutveckling. Den går ut på att den kunskapssökande utan förutfattade meningar ska inhämta allt existerande material i ärendet (inte minst för att kunna stoltsera med långa litteraturförteckningar) och därefter ur all denna lärdom försöka vaska fram några intressanta observationer eller teser. Jag kallar den metoden ”Först bevisen, sedan tesen.”
Under senare tid har vindenergins dåliga lönsamhet uppmärksammats. Liknande gäller för satsningar på solenergi. Ett sådant är företaget Soltech Energy Sweden (SOLT). Företagets affärside var att bygga in solceller i takpannor och annat byggnadsmaterial för att på sätt kombinera hållbar solenergi med estetik.
Ett intressant mysterium är att alla framgångsrika, åtminstone före detta framgångsrika, västerländska demokratier numera har ungefär samma sociala problem, exempelvis ökande sociala klyftor, ökande kriminalitet, eftersatt infrastruktur, försämrad skoldisciplin och illa kontrollerad invandring, i kombination med att inget av dem, vad jag har kunnat upptäcka, lyckats komma på någon bra förklaring till missförhållandena och ej heller några verksamma motåtgärder. Eller rättare sagt kan de kanske tänka ut en och annan lösning utan att förmå sig att tillämpa den. Till exempel lovade dåvarande inrikesminister Anders Ygeman för tio år sedan att utvisa 80 000 asylsökande. ”Jag tror vi får se mer av chartrade flygplan”, kommenterade Ygeman beslutsamt. I praktiken blev det knappt några utvisningar alls.
Strax efter finanskrisen 2008 räddades banksektorn och förmodligen hela ekonomin, i främst den utvecklade världen, den gången från härdsmälta av centralbankernas lånefaciliteter och generella likviditetsstärkande åtgärder. Med andra ord tack vare de digitala sedelpressarna, som fick balansräkningarna hos dessa centralbanker att svälla. Detta var, utan att centralbankirerna anade det, ”bara” en generalrepetition inför mötet tolv år senare med de ekonomiska konsekvenserna av politikernas hantering av Coronapandemin (eller om det var en kraftig influensa allena?).
Trots att min svärson, som framgångsrikt använder artificiell intelligens varje dag, har försökt att introducera mig i systemets elementa så stöter inlärningen på patrull. Kanske är det bara att jag inte vill lära mig något som folk bara påstår är nyttigt för mig. Den allmänna meningen bland olika slags experter är att jag liksom alla andra ska motionera, undvika alkohol – och rökning, fattas bara! – sopseparera, låta bli att flyga eller köra bensinbil, akta mig för rött kött, inte rapa eller peta näsan i sällskap samt noga följa några hundra eller kanske tusen andra ordningsregler. Alla dessa ofta påstridiga krav kan ge mig dåligt humör.
Idag hade jag tänkt att jag skulle skriva något om sakernas tillstånd. Men när jag slår mig ner vid datorn drabbas jag av en märklig tomhet. Allt har blivit så absurt att det är svårt att hitta de rätta orden för att beskriva verkligheten. Sverige är ett mycket sjukt land.
Jag träffade nyligen ett par representanter för ett nybildat politiskt parti (och då menar jag inte Sverige Först som jag skrev om häromdagen). De hade ännu inte hunnit utarbeta något program, det var bara en sak de visste alldeles säkert, nämligen att de var borgerliga.
I fredags var jag på Iron Maiden. Det var, som det alltid är när världens största hårdrocksband spelar. En otrolig upplevelse rakt igenom. Men det är också något med hela kulturen kring hårdrocken som är så tilltalande.
I SVD-Näringsliv, den 5 februari 2013, kunde man läsa i intervjun med Internationella valutafonden-forskaren Michael Kumhof, att politikers kunskaper om hur pengar skapas är obefintliga och t.o.m. ”icke-existerande”. Om påståendet stämmer och är fortfarande aktuellt är det riktigt illa! Då har vi i så fall politiker i världen som besitter bland annat en ofantlig makt över offentliga utgifter, vissa i mångmiljardklassen, utan kunskap om hur det vi kallar pengar görs i bankerna idag. Kan dessa politikers finansiella okunskap, kombinerat med andra inkompetenser och det nästan uteslutande tänkandet på egen personliga nytta, vara en av källorna till de senaste årens inflation och nästan ständiga stegring av skulder i världen? Mer om dessa två ämnen följer i våra kommande inlägg.
Uppsala universitet erbjuder nu kursen ”Det Goda Samhället” om 7,5 poäng. Kursen behandlar modern svensk historia ca 1920-1970 med särskilt fokus på välfärdsstaten och dess institutioner. Studenten ska enligt kursplanen här efter avslutad kurs kunna:
Generallöjtnant John Bagott Glubb (bilden) var en brittisk officer som stred i första världskriget och sedermera blev något slags ledare för dåvarande transjordaniska armén. Men det viktiga var hans intellektuella bedrifter. Han forskade till exempel kring statsskickens, särskilt imperiernas, inre utvecklingsprocesser. När han studerat ett dussintal, exempelvis Persien, Mameluckerna, Ottomanerna, Spanien och det romanovska Ryssland drog han slutsatsen att väldena existerade i tvåhundrafemtio år innan de föll och förvandlades till något annat.
I onsdags attackerades riksdagsledamoten Jessica Stegrud, SD, av en palestinaaktivist. Palestinaaktivisten måttade ett slag mot politikern, och försökte ta hennes mobiltelefon, samtidigt som hon skrek okvädingsord och uttalade hot.
Av skäl som jag inte riktigt kan förklara har jag på ett eller annat sätt varit inblandad i snart sagt alla – såväl lyckade som misslyckade – svenska partifödslar under decennier. Det började med att jag lärde känna Ian Wachtmeister som med väldig beslutsamhet i början av 90-talet gav sig in i rikspolitiken. Ian och jag hade redan tidigare rest runt tillsammans i Sverige som ett slags missionerande Ansgar-typer för att frälsa folket för politisk förnyelse. Det gick över förväntan. Konserthuset i Stockholm blev alldeles fullt och vi fick ordna en extraföreställning.
Individer med intellektuella begränsningar kunde tidigare inte klara sig eftersom överlevnad i äldre tider med långa episoder utan tillgång till livsnödvändig föda krävde långsiktig planering och rationellt handlingssätt. I vårt klimat gällde det främst att överleva vintern. En konsekvens var att livsodugliga helt enkelt gick under. Det var understundom till och med omöjligt att klara vård av barn och hjälplösa åldringar varför även dessa ibland måste offras.
Med följande betraktelse från djurens värld vill jag framföra en enkel observation. Den observationen är att det rimligen är meningslöst att göra moraliska bedömningar av dödliga konflikter som exempelvis ukrainakriget och mördandet i Mellanöstern. Parterna håller inte på med några försök, som vi tror, att bevisa att de har rätt enligt diverse ädla principer utan följer bara sin naturliga drift att döda motståndare. Egentligen borde vi skita i vad de gör av samma skäl som en norrländsk älg struntar i afrikanska lejon.
Cirka en halv miljon människor i Sverige bor i områden som kallas ”utsatta”. Det brukar röra sig om förorter med hög andel icke-assimilerade invandrare, låg deklarerad medelinkomst, högt bidragsberoende, låg läskunnighet och stark koppling till gängkriminalitet.
The International Council for the Conduct of White Men (ICOCOW) är ett FN-organ som utarbetar regelverk för vita mäns beteende och, för att etablera praxisbildande prejudikat, uttalar sig om specifika fall till ledning för nationella domstolar. Följande utdrag ur regelverket gäller Vita Mäns förhållande till den Andre.
Vid en säkerhetskonferens i München för några månader sedan skällde USA:s vicepresident J. D. Vance ut det samlade europeiska politikerväldet för bristande respekt för vanliga medborgares uppfattningar (som till exempel genom att avfärda eller rentav förbjuda en del djupt känd folkliga uppfattningar rörande yttrandefrihet, migration och kriminalitet som ”populistiska” vilket i dessa snorkiga politikers mun betyder ”föraktliga”). Sedan dess har jag haft nyfiken respekt för vicepresidenten. Jag har inte gått så långt som till att läsa hans bok Hillbilly Elegy, som lär handla om hans eländiga ursprung som fattig pojke i det amerikanska rostbältet, varifrån han alltså gjort en beundransvärd klassresa.
Stockholms invånare tror att de är svenskar. Det har jag också länge trott, men det är inte sant. Ett enkelt exempel: res till Göteborg och upplev hur de människor som du möter redan på stationen ser dig i ögonen, ler vänligt och säger ”Hej!” så fort de får chansen.
Som genom en på förhand ingången, men även för oss själva omedveten överenskommelse bygger alla våra samtal om politiken på vad jag med ökande erfarenhet och, vem vet, kanske tilltagande visdom tror är en falsk men allmänt omfattad premiss.
När jag ville lära mig ett nytt språk på 1990-talet gick jag till biblioteket. Där kunde man hitta böcker. Ibland fick man även med en cd-skiva.
