Eftersom jag i kraft av en sedan länge avslutad tjänst som statligt anställd och lönegradsinplacerad framtidsforskare vid Sekretariatet för Framtidsstudier anser mig ha tillbörlig auktorisation för att med precision förutsäga framtiden ska jag nu besvara den fråga som varje sann svensk med rätta ställer sig, nämligen: ”Kommer Liberalerna, f d Folkpartiet, som länge gjort den svenska skolans uppryckning till sin flaggskeppsfråga nu, i och med tillsättningen av Simona Mohamsson som partiledare, att äntligen förverkliga sina ambitioner och löften att få ordning på det vrak till skolsystem som partiet ansvarat för under elva av de senaste arton åren?”

Jag har genom livet suttit i ett antal bostadsrättsföreningars styrelser. Jag kan bekräfta att mina erfarenheter av uppdraget är just sådana som alla andra med motsvarande praktik omvittnar, nämligen att det omedelbart blir bråk om i stort sett vad som helst och att nyvunna fiendskaper har en tendens att fortplanta sig till efterkommande agendapunkter för att därefter permanentas.

Enligt min eventuellt helt felaktiga bild av världen fanns det en tid när man i stort sett kunde lita på den etablerade journalistiken i de stora, dominerande tidningarna. Den tiden började, enligt min fortfarande lika osäkra förmodan, fasas ut för några årtionden sedan. Vad denna utfasning skulle bero på vet jag förstås inte heller, men en killgissning, som jag naturligtvis inte skulle vilja stå för i ett skarpt läge, är att det beror på att envar genom internet blivit sin egen chefredaktör – se bara på mig – med rätt att offentliggöra precis vilka felaktiga uppfattningar som helst. De så kallade grindvakterna, det vill säga de stränga herrar som tidigare stod på redaktionerna med rödpenna och sanerade oseriösa skriverier, har till stor del förlorat sitt inflytande.

För trettio år sedan skrev jag tillsammans med en grupp kloka personer en bok som hette Järntrianglar – förnyelsens fiende nummer ett. En järntriangel definieras så här av Wikipedia:

En järntriangel är en samhällsstruktur, med samverkan mellan minst tre parter: något privat särintresse, en eller flera politiker, och en eller flera myndigheter.

I början av 1970-talet stod det svenska politikerväldet på sin stoltaste och mest självsäkra topp. Dess idéer tycktes ha fungerat, Sverige var ett rikt och allmänt beundrat land. Politiker i alla partier kunde, inte utan fog som det verkade, slå sig för bröstet, morskt se ut över landet och konstatera att de kommit långt både med den ekonomiska utvecklingen och med den eftersträvade jämlikheten.

För den som inte är specialutbildad på allting men ändå vill ha ett hum om hur saker och ting ligger till är det praktiskt att ha tumregler. Till exempel vill man kanske veta vad det svenska invandringsprogrammet kostar per invandrare. Min tumregel avseende den frågan har sedan ungefär 2018 varit en uträkning av forskaren Joakim Ruist som i undersökningar från ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) angivit en stabil bedömning med ett klart fastspikat svar, nämligen 74 000 kronor per år, vilket på en livstid i Sverige för en invandrare blir åtskilliga miljoner. Sådana kostnadskalkyler är naturligtvis osäkra men jag har översett med detta aber just för att ha en rimligt säker tumregel som går att komma ihåg.

Den liberale arbetsmarknadsministern Mats Persson har avgått och ersätts av den liberale före detta statssekreteraren i samordningskansliet Johan Britz. (Vad ett samordningskansli gör vore intressant att veta. Ibland verkar det som om varje tidöparti har ett eget kansli, ibland som om de har ett gemensamt kansli med statssekreterare från varje parti. För det mesta får man intrycket att samordningskansliet är ett slags överrock till regeringen där politik formuleras och överenskoms vilket kan vara svårt för regeringen att hinna med på grund av alla resor, tidsödande möten, presskonferenser och övriga framträdanden.)

Det visar sig att det sedan tjugo år tillbaka utdelas vad arrangörerna själva nog gärna skulle upphöja till ett nobelpris i kriminologi. Ett stort jippo med prisutdelning uppgående till 1,5 mkr har nyligen avhållits på Münchenbryggeriet i Stockholm. Arrangörer var Brå och Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet. Ett inledande seminarium på en timme hölls under medverkan av de två pristagarna, en vit engelsk dam och en svart amerikansk herre, samt justititieminister Gunnar Strömmer.

Följande artikel skrev jag för precis tio år sedan. Jag funderar nu på om Sverige fortfarande anser sig vara en humanitär stormakt eller om den sortens övermod vid det här laget har ebbat ut.

Jag vet inte när begreppet humanitär stormakt först myntades. Google ger 25 100 träffar och alla verkar vara från de senaste åren. Kanske föddes uttrycket i Carl Bildts utrikesdeklaration 2013. Där fastslås att ”Sverige är en humanitär stormakt” för att vi under 2012 ”finansierade humanitära insatser med mer än fem miljarder kronor”. (I så fall rätt billigt att bli en stormakt, kan man tycka.)

Om du är en upptagen människa för vilken varje minut ägnas åt att föra mänskligheten framåt, till exempel genom att utveckla den artificiella intelligensens slutgiltiga form och funktion medan du gradvis upptäcker att du håller på att bli miljardär på kuppen, om detta alltså är din aktuella livssituation så ska du inte läsa den här texten. Du har viktigare saker att göra. Texten är bara en redogörelse för en tills vidare ogenomtänkt idé som jag lekt med utan att för den skull komma någonstans, kanske för att den är helt gripen ur luften.

1700-talstänkaren Adam Smith får nog anses vara nationalekonomins grundare och centralgestalt. Han beskrev marknadsekonomins fundamenta, hur vinstintresset, det fria företagandet och konkurrensen i ett samhälle med rimligt hederliga och plikttrogna människor kunde bilda grunden för det underverk – i bemärkelsen revolutionerande levnadsförbättringar för alla – som kapitalismen under de senaste århundradena visat sig kunna åstadkomma.

När man, som jag, ägnar några timmar om dagen åt att försöka följa med i världshändelserna, inser man, tror jag, två á tre saker.

Människan har fem sinnen med vars hjälp hon inhämtar information om omvärlden varefter hon med tillhjälp av ett sjätte sinne försöker konstruera någon sorts karta eller bild av tillvaron som hon kan använda för att ta sig fram genom livet.