En av de få saker alla människor har gemensamt är att vi måste hitta metoder att försörja oss. En del metoder visar sig vara så framgångsrika att de blir nästan generellt tillämpliga, till exempel jordbruket för några hundra år sedan som i Sverige direkt gav föda till nästan hela befolkningen. Sedan slog den industriella revolutionen igenom och ett stort antal alternativa och mycket användbara födkrokar utvecklades.
Igår hände det igen, det där som numera händer så ofta att man knappt höjer ögonbrynen. En skjutning mitt i en galleria, i lunchrusningen bland människor som har all rätt att äta lunch utan att riskera att bli träffade av en kula.
Medierna beskriver den misstänkte gärningsmannen som en ”pojke”. Men en person som gör så här är ingen ”pojke”. Han är en tonåring med en vuxen psykopats våldskapital. Och det finns många som honom i Sverige idag.
Det amerikanska presidentvalet den femte november bidrog till att rensa luften ty politikerna, framför allt Trump, fick större frihet att säga vad de menade (eftersom de väljare som särskilt skulle reta sig på vad som kunde framkomma redan hade röstat). Gradvis bör vi kunna se vad förpoststriderna under valkampen egentligen handlade om.
För ungefär trettio år sedan inbjöds jag av den kreative och vetgirige docenten Bo Persson att medverka i ett seminarium om överlevande misslyckanden. Arrangören ville veta vad i vårt samhälle det kan vara som tillåter en del uppenbara, och i vissa fall storslagna, misslyckanden att år för år, nästan uteslutande på skattebetalarnas bekostnad, upprepa sina fiaskon.
Charity begins at home är ett vanligt förekommande ordspråk i England. Jag hittar ingen direkt svensk motsvarighet. Det som kommer närmast är kanske ”Att vara sig själv närmast”.
Det är något speciellt med söndagar. Att få vakna långsamt, avnjuta frukost i lugn och ro, läsa en morgontidning eller lösa korsord till kaffet, och ha en lång, ledig dag framför sig… Jag lever fortfarande kvar i den tid då söndagen var en tid för vila och umgänge med familjen. Måndagen, med jobb och förpliktelser, må stå för dagen men vad tjänar man på att ta ut den i förskott?
Ett samhälle består av ett antal skrivna och oskrivna regler för hur den mänskliga samvaron ska gestalta sig, till exempel vad som gäller om man ingår äktenskap eller rånar en bank eller cyklar utan lyse i mörka natten. Alla dessa regler – även de oskrivna som till exempel om det är oartigt för män att ha annat än svarta skor efter klockan sex – ändras förstås över tiden, men under normala förhållanden endast långsamt och gradvis och efter moget övervägande.
Folkutbyte är ett kontroversiellt ord idag. Utanför etablissemangsmedierna stöter man på kritiker av dagens invandringspolitik som menar att vi i vår tid upplever ett folkutbyte, det vill säga att ”gammelsvenskarna” blir färre och så småningom kommer att bytas ut mot ”nysvenskarna”. Jag tänker inte diskutera denna uppfattning här, utan tänkte i stället passa på att säga något om ett folkutbyte som skett långt tidigare i vår historia.
För en tid sedan, närmare bestämt 9 september 2024, skickade jag ett programförslag till SvT. Jag bjöd på det gratis så att säga. Det anspråkslösa och något naiva anslaget hoppades jag skulle tilltala, inte minst därför att det efterliknar statliga radions och televisionens egna ofta lätt enfaldiga tongångar.
De walesiska klimataktivisterna Climate Cymry BAME ”rekommenderar” att Wales inför hundfria zoner. Hundar är nämligen en del av den strukturella rasismen.
Varför hundar är rasistiska specificerar de förstås inte men det behövs inte. Det är ingen hemlighet vilka grupper i det västerländska samhället som ogillar våra älskade husdjur – och heller ingen hemlighet att klimatfascister och andra anarkosocialister gärna lierar sig med dem.
Jag tror att det någon gång funnits praktisk nytta av de politiska ideologier som utvecklats sedan Den Nya Tidens början på 1600-talet eller däromkring, det vill säga idériktningar som liberalismen, monarkismen (den absoluta kungamakten) och sedermera socialismen. Ideologierna var i sig själva ett slags politiska handlingsprogram. Liberaler ville ha frihandel, det hördes redan på beteckningen. Marxismen ansåg sig rent vetenskapligt kunna förklara att kapitalismen skulle förtära sig själv varför socialister började planera förstatligande av produktionsmedlen.
En av de många förmåner som en generös tillvaro har bjudit mig på är att under många år låta mig driva en tankesmedja (som heter Stiftelsen Den Nya Välfärden). Det började med att världsalltets härskare (eller vem det nu var) gav mig en chans att pröva på tankesmideriet i det statliga Sekretariatet för Framtidsstudier, vilket strax ingav mig lusten att starta en egen låda i siarbranschen.
Gustaf Fröding tillhör de svenska kulturikonerna par preference, August Strindberg och Selma Lagerlöf är två andra, samtliga födda vid mitten av 1800-talet. Sverige upplevde en kulturell blomstring utan motstycke från mitten av 1800-talet till början av 1900-talet med författare som de nämnda tillika Karlfeldt och Heidenstam, målare som Zorn, Larsson, Josephsson, prins Eugen och Liljefors samt tonsättare som Stenhammar, Alfvén, Peterson-Berger m.fl. Under den kulturella storhetstiden stod nationen och romantiken i centrum. De nämnda författarna, målarna och tonsättarna är självfallet centrala i en svensk kanon och högkulturellt relevanta som motpoler till den svenska woke-kulturen.
Att det kan både vara motiverat och klokt att inte göra Väst och USA helt beroende av kinesisk tillverkning skriver nog många under på. Hur långt man ska gå när det gäller handelsbarriärer som tullar är dock en öppen fråga.
Så länge Sverigedemokraterna var en paria som ingen ville ta i med tång, ökade deras väljarstöd med ungefär en fördubbling varje riksdagsval. Så länge de vägrade kompromissa i sina kärnfrågor, varav invandringen var den viktigaste, spelade det ingen roll hur illa omtyckta de var. Kurvorna pekade ändå uppåt.
Några populära värderingar bland svenska eliter – det vill säga sådana vars uppfattningar på grund av deras samhällsposition inte utsätts för mycket kritisk granskning – är att vi i Sverige har exemplariska värderingar som troligen har världsrekord.
När den 19-årige Julius Åkerlind steg ombord på passagerarångaren Prins Carl i Arboga
den 16 maj 1900 anade han inte att det skulle bli han sista dag i livet. Han hade nyligen
flyttat tillbaka till föräldrahemmet i Norra Finnåkers by, då hans far blivit änkling, och en dag skulle det torpet med åkrar och djur bli hans. Men med bland passagerarna fanns en man med onda avsikter.
Det svenska politikerväldets första frön såddes vid demokratins genombrott (ty det var först då som en ny klass av professionella representanter för medborgarna med uppgift att styra sina uppdragsgivare dök upp på historiens världsscen). Men inget föds färdigt. Det tog några årtionden för dessa nya härskare att finna sin form. 1974 var det äntligen dags för svensk del. Då firade politikerväldet sin kröningsfest i och med antagandet av Sveriges nya regeringsform. (Historienördar vet att stora politiska skiften och avgörande maktförändringar brukar sammanfalla med att nyordningen förkroppsligas i nya grundlagar.)
Denna artikel är en uppdatering av en DGS-artikel som publicerades för fyra år sedan. Under dessa år har befolkningsförändringarna fortsatt i nästan samma takt som tidigare, se bilden. Den är direkt hämtad från uppgifter från de statistiska centralbyråerna (Sverige, Norge, Finland, Danmark, Tabell EB4). Diagrammet visar att om utvecklingen fortsätter kommer de nordiska ursprungsbefolkningarna att förbli en minoritet under detta århundrade. Detta resultat bekräftas av noggranna demografiska beräkningar (Tarvainen, 2024).
Vad får vi för skattepengarna? Frågan har ställts många gånger och de senaste decennierna med allt större frustration. För svenska politiker har det blivit allt viktigare att visa omsorg om omvärlden än att sköta sina plikter gentemot svenska folket och myndigheterna tycks inte ens klara av att tillhandahålla de mest basala skyddsnäten för de skötsamma skattebetalarna.
Omständigheter utom vår kontroll, som i det här fallet styrs av den engelska tidskriften The Economist, har tagit […]
När man lossar lite på de intränade föreställningarna – någon kanske skulle säga de hjärntvättade uppfattningarna – så får man se upp ty nästan vad som helst kan hända. Exempelvis är jag uppfostrad att betrakta Ryssland som mitt lands medfödda och, sedan Poltava, naturligt överlägsna fiende. I hela vår kultur ligger den nedärvda meningen att ryssen vill döda oss medan vår roll är att likt den enfaldige patrioten Sven Dufva offra oss för fosterlandet i ett på förhand förlorat krig. Att över huvud taget föra krig mot den ondskefulle ryssen, vilket alltså var ett i förväg undergångsdömt projekt, räknas som en seger även om man förlorar. Karl XII, som slutgiltigt förödde ett helt svenskt imperium åt ryssen vid Poltava, blev trots debaclet utsedd till Moder Sveas störste son av diktaren Tegnér.
När minnet av novemberpogromen, den så kallade kristallnatten, natten mellan 9 och 10 november 1938 uppmärksammades i Göteborg kapades högtidlighållandet av pro-palestinier.
Det skriver Helene Bergman, journalist och debattör, på Kärringbloggen:
En ”lätt och lekfull tillbyggnad” som ”anknyter till Liljevalchs folkliga anda”.
Så beskrevs Gert Wingårdhs arkitektoniska missfoster vid Liljevalchs av konsthallens chef Mårten Castenfors. Men tillbyggnaden, som mest liknar sarkofagen över reaktor 4 i Tjernobyl, har ingen folklig förankring överhuvudtaget. Den är i själva verket en ren provokation – mot Stockholms invånare, mot konstintresserade besökare och mot allt som är estetiskt tilltalande. Nu måste den dessutom renoveras för dyra pengar – bara tre år efter invigningen.
Denna text ansluter till artikeln ”Vem var Stellan Arvidson (S)?” i Det Goda Samhället och handlar primärt om lärarlag som Stellan Arvidson förmedlade och införde i svenska skolan. Texten vidgas också till arbetslag i kommunal byråkrati och tjänsteverksamhet som skribenten kunnat studera på nära håll. Texten är varken tillämplig på eller avser de arbetslag som förekommer på exempelvis byggarbetsplatser. De har en helt annan bakgrund och effektivitet.
Jag har några gånger tidigare presenterat följande tankegång men eftersom ingen bryr sig om den finns det två möjligheter: antingen tänker jag fel eller också kan jag inte förklara de självklarheter jag tror mig ha iakttagit.
Idag firar vi Fars dag. Jag avundas alla er som fortfarande har era pappor i livet – jag skulle ge mycket för att få fira honom med starkt, gott kaffe och något av de bakverk han tyckte mest om. Arrakskrans var en favorit, minns jag, och så mammas goda gräddtårta förstås. Han var också barnsligt förtjust i wienerbröd och drömtårta så det brukade bli ganska välfyllda kakfat när han skulle firas.
Varför firar vi då Fars dag?
Idag är det 86 år sedan novemberpogromen – den så kallade kristallnatten – inträffade, natten mellan den 9 och 10 november 1938. Den var ett medvetet led i den eskalerande antisemitism som frodats i Tyskland efter nazisternas makttillträde – en natt då judiska butiker, synagogor och hem sattes i brand. Tusentals judar misshandlades, hundratals mördades och tiotusentals judar fördes till koncentrationsläger.
Nu ser vi på nytt hur antisemitismen förgiftar Europa. Men idag är det är islamister och vänsterextremister som går i främsta ledet.
Så länge jag har läst tidningen så har ett samhälleligt orosmoment varit permanent närvarande: risken för arbetslöshet, särskilt industrins – hur industrin nu definieras – tillbakagång från kanske en tredjedel av de sysselsatta vid andra världskrigets slut till drygt en tiondel nu.
Med tanke på förskräckelsen, oron, ojandet och den allmänna uppståndelse som USA-valet föranlett, särskilt det lidandecrescendo som svenska tidningar flagellerat sig med sedan det visat sig att Trump vann – vann! – har jag försökt att begripa mig på upprördheten och de starka känslorna.
DET GODA SAMHÄLLET 