Den artificiella intelligensen är den hetaste intelligensen som finns. Den är så het att risken för att den ska förgöra människan kan vara större än att den ska infria sin löften om att förvandla människans jordeliv till något paradisiskt. Bara för att du ska inse vilket kraftfullt instrument AI verkligen kan vara har jag haft ett samtal med en AI som heter Bing. Så här skriver Bing (eller kanske hans skötare):

Ett faktum som med tiden kommer att göra sig alltmer gällande är att Israels beslutsamhet att hänsynslöst kämpa tills den sista Hamas-krigaren är död blir svårare att upprätthålla ju mer Israels krigiskhet faller världen i ögonen medan minnet av den ursprungliga skändligheten – attacken den sjunde oktober – tonar bort. Ett annat faktum är att USA, trots att USA är Israels närmaste allierade, inte håller med Israel på en enda viktig punkt. Därför är de fredsförhandlingar i Qatar som diskuteras i media inte mycket att tro på.

Efter andra världskrigets slut placerade sig Sverige i en ideologisk gråzon mellan supermakterna. Vi ville ha politisk frihet och kapitalistisk tillväxt som i USA. Men samtidigt socialism och statlig kontroll av medborgarna som i Sovjetunionen. I händelse av krig ville vi förstås tillhöra Natofamiljen, men fram till dess vara fria att liera oss med kommuniststater runt om i världen. 

Sällan har en svensk statsminister, eller någon borgerlig politiker överhuvudtaget, varit så träffsäker som Ulf Kristersson, när han nämnde terror-romantiken i det socialdemokratiska partiet vid dess rätta namn. Vi har sett det i decennier, inte minst från den religiösa falangen Tro & Solidaritet, och det är verkligen hög tid att borgerligheten börjar tala klarspråk om det.

Korea är en halvö på Asiens östra landmassa. Den är delad i två nationer; Nordkorea (Demokratiska Folkrepubliken Korea) med 25 miljoner invånare och 120 000 km2 och Sydkorea (Republiken Korea) med 50 miljoner och 100 000 Km2. Länderna är sålunda ungefär lika stora medan Sydkorea har dubbelt så stor befolkning. Mellan de två staterna går en gränslinje längs 38:e breddgraden, DMZ eller ”den demilitariserade zonen”. Det var här president Trump och Nordkoreas ledare Kim Jong-Un möttes 2019, se bilden.

Två betydelsefulla förhållanden existerar.

Det första förhållandet är att världen förändras. Ny teknik utvecklas. Vem lär sig idag stenografi? Vem vet ens vad det är? Vem kan byta en lampa på sin bil? Sederna skiftar. Jag var nyligen på ett barndop där prästen började med att uppmuntra föräldrarna att låta sina barn stoja och störa. (”Jesus sa inte att barnen skulle komma till honom för att hålla sig tysta.”)

”Mycke ska en höre inna örena ramler av”. Så brukade min gamle morfar säga men jag undrar om inte hans öron faktiskt hade ramlat av om han hade hört Magdalena Andersson i riksdagen häromdagen. ”Hur kan du göra så här?” sa hon kvävt, med en röst så fylld av förtvivlan att man kunde ha trott att hennes hjärta var på väg att brista, när hon konfronterades med den utbredda antisemitismen och rasismen i sitt parti. Men hennes ögon blixtrade av vrede, som de ju alltid gör, och den sammanbitna munnen var som ett vredgat litet streck. Magdalena är inte förtvivlad. Magdalena är bara arg. Som en ettrig liten treåring. Hela tiden. Dock inte på rasister, islamister och antisemiter, som hon försöker låtsas – utan på dem som inte accepterar rasismen, islamismen och antisemitismen som kommer från det röda hållet.

Ändrat allt, och i grunden. Jag har alltid haft en ospecifik ambition att skriva saker som på något vis ska publiceras för att andra människor ska läsa. Det kanske vittnar om någon sorts exhibitionism från min sida men nu är det här inte en psykologisk text utan en sociologisk. Vi kan vara ganska säkra på att mina erfarenheter drabbar även andra, och desto strängare ju mer specifika deras litterära ambitioner råkar vara. (Den skribent som koncentrerar sig på sonetter och inte kan tänka sig att avvika en tum från den ambitionen får mycket svårare att överleva i en post-akademisk litterär värld där den som kan ta ett tillfälligt gig som författare av recept för småkakor har trumf på hand och kan kanske snart komma tillbaka till den rimmande versens värld. Det kallas för flexibilitet och är ganska obehagligt för många.)

Birgitta Sparf spelar nästan alltid på samma fela och det blir aldrig tråkigt ty läsarna känner igen sig och ilsknar till över hur olika invandrare skamlöst ställer vilka krav som helst på helst den svenska hjälpapparaten och med pockande aggressivitet begära snabb och effektiv leverans av offentliga tjänster. Vid ungefär tre minuter redovisar palestinskättade men möjligen svenskfödda Nasma sitt hat över Sverige som förmenar henne hennes mänskliga rättigheter. Man blir upprörd över framfusigheten. Man blir förbannad över fräckheten.

Om man googlar på frågan vilken generation det var som startade välfärdsstaten då kommer – åtminstone om man googlar på engelska, ty den moderna besattheten att tillskriva olika generationer olika egenskaper och värderingar är där särskilt stark; har du inte märkt hur amerikanerna tjatar om Baby Boomers, min generation född efter andra världskriget; Generation X, nästa femtonårskohort; Millennials, ytterligare 20 årskullar och sedan Generation X (numera omdöpt till Generation Tesla), alla alltså med egna namn som om de hade varit höststormar? – så kommer man fram till att det största ansvaret faller på oss Baby Boomers.

Om några veckor skulle Mattias Karlsson ha rest till Oslo för att närvara vid utdelningen av Nobels fredspris, som i år tillfaller Narges Mohammadi för hennes kamp för kvinnors rättigheter i den islamistiska diktaturen Iran. Nu har den norska Nobelkommitténs ordförande, socialdemokraten Berit Reiss-Andersen stoppat Karlsson från att närvara.