En av de märkvärdigaste och mest oförklarliga samhällsförändringar som inträffat i det nära förflutna – precis vad jag menar med ”nära förflutna” vet jag inte, det är ungefär som när Anders Tegnell uppfann åldersbestämningen ”äldreäldre” – är att tandläkare och likställda har börjat skicka ut elektroniska påminnelser om planerade besök när den beslutade tidpunkten närmar sig. Sådana påstötningar kan med en välvillig tolkning beskrivas som en höjning av samhällets civilisationsnivå eller grad av allmänmänsklig omtanke. Själv blir jag bara förbannad och kan gå en hel dag och reta mig på sådana meddelanden.

På ålderns höst har Magnus Uggla gjort som diverse andra gamla artister och startat en podd. Uggla & Uggla heter podden som han startat med sin dotter. I det senaste avsnittet tog de båda ugglorna upp det faktum att coole Magnus blivit stoppad för fortkörning. Nu hävdar 70-åringen att polisen ”hotade” honom att erkänna sitt brott.

Man kan inte låta bli att undra vad för slags moralisk kompass Uggla har om han på fullt allvar hade tänkt att neka till något som redan var bevisat av polisens fartkamera. Men det är inte det dummaste han vräker ur sig, pajasen.

Patrik Engellau ställde sig frågan här om PK-ismen tar slut.

Jag tror att den tar slut. Inget är evigt. En blick på historien ger besked. Kyrkan skaffade sig enorm makt och rikedomar genom att den lyckades skrämma upp folk att de var dömda till evig förtappelse om de vågade trotsa den. Kyrkan varade i tusen år i vårt land men är numera helt knäckt och invaderad av andra läror.

Många menar att den politiska korrektheten eller wokismen, vilket jag menar vara samma lära, är undergångsdömd. När folk upptäcker vilka stolligheter denna filosofi leder till, hävdar dessa optimister, så startar ett allmänt tillfrisknande och det sunda förnuftet återtar kommandot över människornas sinnen. Det blir slut på manliga elitsimmare som efter att ha anmält könsbyte på Skatteverkets hemsida tilldelas utmärkelser såsom årets idrottsliga bragdkvinna.

Vladimir Putin är känd eller, om du föredrar, ökänd för sitt uttalande om att Sovjetunionens kollaps i slutet av 1991 var en av nittonhundratalets ”stora geopolitiska katastrofer”. Han har mig veterligen inte förklarat vad han menar med det vilket satt myror i huvudet på mig. Det antas allmänt i västerlandet att Putin i egenskap av gammal rysk KGB-agent självklart solidariserade sig med Sovjetunionen som idé och konstruktion och att den katastrof han beklagade rimligen måste ha varit sovjetstatens sönderfall.

Vätgasen är det första och lättaste grundämnet i Mendelejevs klassificeringssystem. Det finns endast i undantagsfall i naturen utan måste produceras. De flesta kommer säkert ihåg detta från kemilektionerna i skolan då man tillverkade vätgas genom elektrolys av vatten. Jag fyllde själv som skolpojk ballonger med vätgas som jag tillverkade genom att lägga en bit zink i ett glaskärl med saltsyra.  Detta givetvis utan att informera någon orolig vårdnadshavare.  Kring mitten av 1900-talet kunde farliga syror och liknande lätt inhandlas även av skolpojkar. Sen var det bara att lägga det i skolväskan och cykla hem och sätta igång experimenten.

Jag sjunger, eller snarare deklamerar, Kungssången – du vet den som börjar ”Ur svenska hjärtans djup en gång, en samfälld och en enkel sång, som går till kungen fram!” – oftare än du tror och det är inte så mycket för att jag grips av rojalistiska känslor utan för att versen med sina femtiotvå stavelser är ett unikt hjälpmedel för att kontrollera antalet kort i en kortlek.

Upplevde hög grad av igenkänning när jag läste Patrik Engellaus krönika ”Vilka tror dom att dom är?”

Ett exempel från förra veckan: En kvinna utanför Systembolaget säger ”Hej” och vill uppenbarligen tala med mig. Hon ser varken ut som en tiggare eller prostituerad så reflexmässigt stannar jag. Det skulle ju kunna vara en människa i nöd, vars farmor just brutit lårbenshalsen och behöver hjälp med att ringa ambulans – förresten stod hon mitt framför mig, så det var lite svårt att gå runt.

Den moderna fysiken med sina alltmer förfinade mätmetoder och avancerade beräkningar har lett till oanade insikter och möjligheter inte minst inom rymdteknik och geofysik. Varken jorden eller de andra planeterna uppför sig så regelmässigt som vi fick lära oss i skolan och det finns till och med en risk att jorden och planeten Venus kan kollidera. Det är dock inget att omedelbart oroa sig över, eftersom inget farligt kan inträffa inom en miljard år eller så. Inte heller bör man oroa sig för att jordrotationen varierar med någon millisekund och inte heller för den delen att Grönland eller Antarktis kommer att smälta av under de närmaste århundradena.

I tonåren läste jag en bok som gjorde ett okuvligt intryck på mig. Jag minns inte vad den hette och det är jag tacksam för eftersom jag annars kanske fått för mig att återläsa den och upptäcka att jag missförstått allting och att mitt liv därför står ostadigt som ett hus på pålar vid stranden under en storm. Men jag minns att författaren hette Arthur Koestler, en ungrare och sedermera engelsman som blev mycket hyllad för att han först blev brinnande kommunist och sedan avföll till något annat. Det var alltid någon som ville döda honom. När han satt i en dödscell i general Francos Spanien hörde han varje morgon en grupp fångar marscheras ut för att hängas. Kvinnorna blev galna i honom och lät sig gärna inlemmas i hans seralj. Jag tror att han skrävlade en hel del men sådant får man ursäkta hos folk som hjälper en att bygga en samhällsförståelse.

För precis fem år sen stod världen mitt uppe i vad som antingen var den farligaste virusattacken i modern tid, eller den största masspsykosen i modern tid. Själv lutar jag åt det senare. Hela länder stängdes ner, näringslivet tilläts kollapsa, barn togs ur skolan och miljoner människor sattes i husarrest, på grund av ett influensavirus som bara var lite farligare än det vanliga. Covidskräcken lade sig inte förrän två år senare, då Ukrainakriget gav oss annat att tänka på.

I lördags ägnade maken och jag oss åt något så trevligt som att åka raggarbil. En god vän till oss kom förbi och tog med oss på en tur i sin Ford Fairlane och för mig, som växte upp i en stad där jänkarbilarna var nästan lika vanliga som Volvobilar, är det alltid ett härligt nöje att få glida fram i en dylik. Och som så ofta, när man träffar gamla vänner man inte sett på ett tag, avhandlade vi förstås sakernas tillstånd och jämförde det Sverige som en gång var med Sverige 2024.