Det är bara lite mer än tre veckor kvar till presidentvalet i USA. Det känns mer ödesmättat än motsvarande svenska tillställningar eftersom svenska regimskiftet sällan får några märkbara effekter på den förda politiken eftersom alla partier och därmed politiker hos oss har samma uppdragsgivare, nämligen den offentliga sektorn, och därför, enligt den sociologiska grundlag som förkunnar att folk som lever under samma villkor tenderar att bli likadana och liksom fiskstim röra sig åt samma håll utom när de gemensamt, på någon sorts kommando, byter riktning. Se exempelvis hur snabbt och konfliktfritt Sverige kunde slinka in i Nato.

För femhundra år sedan fanns en kung Serendip på Ceylon. Han
sände ut sina tre söner i världen på någon sorts uppdrag som jag aldrig begripit.
Glädjande nog har inte heller andra människor begripit och därför har begreppet
serendipitet med tiden förenklats och kommit att betyda ”egenskapen att hitta
bra saker som man inte visste att man letade efter”. I morse fick jag oväntat
en rejäl släng av serendipitet.

Det kan finnas läsare av den här bloggen som inte är förtjusta i Karl Marx, men det är jag. Det förekommer att jag skryter med att jag troligen är den ende nu levande svensk som läst alla fyra banden av Kapitalet.

Vi är vana vid att expertisen – i varje fall på vissa områden – vacklar än hit, än dit. Av någon anledning som jag senare, i mån av tid, ska utreda så är experternas vankelmod avsevärt större inom de sociala vetenskaperna än inom STEM-sektorn. De vanliga diagnoskatalogerna över neuropsykiatriska funktionsnedsättningar utvecklas i rasande fart och kommer ständigt ut i nya upplagor. Idag används i Sverige ICD (International Classification of Diseases) version 10 och neuropsykiatrikerna förbereder sig för att konvertera till version 11. Man kan jämföra med Pythagoras sats som inte behövt uppdateras på snart tre årtusenden.

I mars 2003 anföll USA Irak vilket rimligtvis hade att göra med terroristattackerna på World Trade Center i New York ett och ett halvt år tidigare. USA vred sig fortfarande som en rasande, plågad och framför allt urförbannad drake som med eld ville utrota allt som stod i vägen för dess herravälde. Många har andra eller kompletterande förklaringar såsom till exempel att USA ville komma åt den irakiska oljan och för all del – vem skulle tacka nej till Mellanösterns näst största oljereserver? – men jag som är uppfostrad till att även se USA från den ljusa sidan vet att krigsföretaget hade en del godsinta ambitioner i enlighet med tidevarvets neo-konservativa doktriner.

Jag tillhör en grupp i samhället som anses ha ansvaret för nästan allt som är dåligt, nämligen vita, västerländska, heterosexuella män. Att just jag eventuellt inte personligen medverkat i alla de vita männens skändligheter sedan århundraden tillbaka befriar mig inte från någon del av skulden ty vita män döms efter principen ”en för alla, alla för en”. En vit mans synder ska inte bara straffas i tredje eller fjärde led, som i Bibeln, utan till generationernas slut. Dessutom sprids skulden som en neslig smitta från vit man till vit man. Obönhörligt infekteras alla utan undantag. Det går inte att komma undan skulden annat än på ett sätt som jag återkommer till.

Hallo, ist es Herr Professor Doktor Freud? Aus Wien? Was für ein Glück, jag har verkligen sökt Herr Doktorn länge! Was sagen Sie? Sind Sie tot? Då är det ju inte så underligt att vi inte får kontakt. Är Herr Doktorn mycket upptagen eller kan vi prata en stund?

Principen att både äta kakan och ha den kvar är en ledande dogm för det svenska politikerväldet och det ledande byråkratskiktet inom svensk offentlig förvaltning. Om valet står mellan att lösa ett faktiskt existerande problem, till exempel den svenska skolans vikande resultat, och att göra en utredning om hur man eventuellt kan försöka lösa skolornas kompetensproblem i framtiden framstår det senare alltid som det mest attraktiva alternativet. Med sådana utredningar behöver man inte störa de högre byråkratskiktens administrativa ordning med något så jordnära och konkret som hur man lär barn att läsa. Man kommer i alla fall att ha gjort nya utredningar innan planeringen ska konfronteras med verkligheten i form av stökiga elever som inte kan multiplikationstabellen.

De två berättelser jag nu återger har båda samma besvärande budskap. Jag påstår inte att de skulle vara representativa för hur framgångsrika invandrare eller framgångsrika barn till invandrare ser på den svenska skolan. Hur det ligger till på den punkten har jag ingen aning om. Jag är bara bekymrad över att två av de två sådana människor med vilka jag diskuterat saken har likartade uppfattningar.