Statens högsta organ är riksdag och regering. Staten lagstiftar och staten utövar makt. Men detta räcker inte som förklaring till statens makt. För att förstå statens funktion kan man föreställa sig att medborgare slutit sig samman för att låta en överhet sköta vissa gemensamma angelägenheter som medborgarna inte kan ombesörja var och en för sig. Medborgarna betalar därför skatt.

Igår återpublicerade jag en elva år gammal text som gick ut på att Sverige behöver en trovärdig Leviatan, alltså en polismakt som inte drar sig för att bruka allt det våld som behövs för att sätta kriminaliteten på plats. Jag kommenterade uppbragt att situationen inte på elva år förändrats till det bättre. I stället har tiden fått gå utan sådana kraftfulla åtgärder som skulle behövas.

Halva augusti har gått och nu sörplas kräftor i skenet av kulörta lyktor. Den som trollbundits av den säregna fermenterade fisk som går under namnet surströmming äter sin klämma med njutning och välbehag. Kvällarna blir lite mörkare för var dag, men är fortfarande sammetslent ljumma, och jag tillbringar dem gärna på min lilla mysiga balkong. Augusti – vilken månad kan vara vackrare?

Det verkar som vi västerlänningar skall skämmas för den erövring av världen som våra förfäder genomförde de senaste 500 åren. Den kolonisering av resten av världen skedde förvisso inte utan våld, tvång och exploatering av de områden som européerna lade under sig. Men det var ingenting som Europa var ensamt om. Genom hela historien av olika imperier vuxit för att senare gå under mot ett nytt uppstickande imperium.

Den här texten publicerade jag för elva år sedan. Det skrämmande är att jag kunde ha skrivit den med ännu större fog idag.

Vad händer när demokratin slutar fungera? När ordningen inte kan upprätthållas och våldsamheter utbryter till exempel mellan revolutionärer och ett vacklande politikerstyre som saknar kraft och vilja att sätta ned foten (som i Latinamerika för några årtionden sedan), eller när en svag demokrati skakas av börskrasch ovanpå åratal av inflation och arbetslöshet och sedan misslyckas trots upprepade nyval (som i Weimarrepubliken kring 1930), eller när man försöker rafsa ihop en svag regering som ska se demokratisk ut i ett svältande, krigshärjat land (som i Ryssland 1917)?

Sverige nås nu av nyheten att SVT:s så kallade klimatkorrespondent Erika Bjerström säger upp sig och blir frilans. Vanligt folk bryr sig föga – en sökning på sociala medier ger inga träffar alls på klimataktivisten – men tidningen Journalisten gör en stor grej av hennes avhopp. Samtidigt passar de på att marknadsföra hennes kommande projekt. En bok på temat klimat och demokrati ska det bli, minsann, och dessutom ett dokumentärprojekt för – just det: SVT.

Du kanske tycker att ämnet för denna krönika är i futtigaste laget. Själv vacklar jag. Att beskriva och dra slutsatser av obetydliga konsumentupplevelser kan möjligen överlåtas till rubriken ”Ilsken i Bandhagen” på tidningarnas insändarsidor. Å andra sidan sönderdelar sig tillvaron enligt den av mig uppfunna Homogenitetsprincipen i ett stort antal likartade skitsaker varav man kan dra slutsatsen att helheten avslöjar sig i var och en av sina delar och att den som kund hos Tele2 trakasserats av bolagets oändliga telefonköer och förvirrade personal har goda skäl att trots bolaget tjuvaktiga motstånd försöka trassla sig ur kontraktet.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är ett märkvärdigt dokument som vi borde läsa och begrunda i stället för att bara prata om det i devota ordalag (som vi brukar göra). Den antogs år 1948 och är i själva verket ett slags programförklaring för en internationell välfärdsstat innan ens de nationella välfärdsstaterna etablerats. (Först i 1974 års regeringsform gjorde Sverige den typ av sociala utfästelser – till exempel att ”trygga rätten till arbete, bostad och utbildning” – som FN lanserat ett kvarts sekel tidigare.)

Vad händer med människor när de inte längre har någon sanning att förhålla sig till? Vi, som tillhör de äldre generationerna och som fortfarande vet att det finns vissa vetenskapliga sanningar, blir frustrerade och provocerade – men vad händer med de yngre? Det är en fråga som blivit synnerligen aktuell efter det som hände under OS i Paris, då två personer med manlig kromosomuppsättning, dvs X och Y, generellt beskrivits som kvinnor. Och inte bara det – mainstream-medierna pumpar nu dessutom ut osanningen att både män och kvinnor kan ha X- och Y-kromosomer.

I rapporteringen kring upploppen i UK som startade pga ett knivmord utfört av en invandrare av andra generationen, är det åter frapperande hur journalisterna går i takt med varandra när det gäller att rapportera om upploppen. Man undviker att nämna att det finns ett stort missnöje mot invandrarrelaterat våld och massinvandring som sådan. Man har istället valt att fokusera på upploppen och de som utför upploppen. Man pratar också ensidigt om hat och rasism från högerextrema men inte ett ord om invandrarnas hat och rasism mot engelsmän. Tidningen Kvartal har även dom reflekterat över detta narrativ.

Igår framförde jag tesen att den efterlängtade friheten inte är förenlig med den lika efterlängtade demokratin eftersom demokratin inte kan förverkligas om folk inte frivilligt avstår från att maxa det personliga utbytet av friheten. Om alla människor utnyttjade sin frihet till att slippa jobbiga saker som att sköta sitt arbete och ta ansvar för sina barn och i stället lämpade över sådana trista uppgifter på socialen så går demokratin så småningom under. Till exempel slutar folk lita på varandra.

Helt ovetenskapligt tror jag att folk i allmänhet nog tycker att demokratin, som Churchill påstås ha sagt, ”är det sämsta av alla samhälleliga styrsystem bortsett från alla de andra” men att demokratin numera känns utsliten och i behov av någon sorts renovering om man bara visste hur. Bekymrade betraktare, även jag, lägger pannorna i djupa veck och funderar på om en lösning kanske vore personval, en minskad riksdag, enmansvalkretsar, en författningsdomstol eller om det finns något annat som kunde återställa en förmodat dekadent demokratis förmodat förgångna vitalitet.

Tillsammans med några andra personer gjorde jag ett tankearbete om de svenska universitetens kris (jo då, de har också en kris som påminner om skolans: betyg som troligen är inflaterade, bristande engagemang hos studenterna, en uppgiven lärarkår) som sedermera presenterades i bokform utan att väcka särskilt mycket uppmärksamhet vilket förstås berodde på att man inte ville lyssna till vad vi sa. I samband med detta har jag inte lyckats låta bli att ställa mig frågor om den akademiska utbildningens mening och syfte.

Som många säkert vet har det rått, och råder fortfarande, stor medicinbrist i Sverige. Mest uppmärksamhet har kanske diabetesmedicinerna med viktminskningseffekt fått men bristen gäller också en rad andra mediciner. Just nu är det exempelvis brist på pennkanyler, som används till bland annat diabetessprutor. Och det här, det är något vi måste vänja oss vid. Det säger åtminstone en bekant, som är farmaceut.

När folk inklusive politiker tar sig för att lösa problem vet man inte säkert om monstret de bekämpar är monstret självt eller en falsk avbild av vidundret. Den så kallade flyktingkrisen som drabbade Sverige (och andra länder) för ungefär tio år sedan är ett exempel. På ytan kunde problemet förefalla rättframt: 160 000 personer stod i kö vid gränserna och begärde att få komma in. Men vad handlade det om? Kom de för att de var livshotade på hemorten eller för att de lockades av svensk levnadsstandard?

Jag, som varit statligt anställd framtidsforskare, vore den förste att erkänna att framtiden inte kan förutsägas annat än när det gäller erfarenhetsmässigt säkrade profetior såsom att det tyvärr snart kommer att bli en svalare höst och sedan, ännu värre, en kall vinter. Mer trosvissa påståenden om framtiden ska man akta sig för eftersom de så sällan slår in.