Det finns en rad studier som visar att invandrade äldre, som nyttjar äldreomsorgen, uttrycker önskemål om att bli vårdade av landsmän eller av människor som talar deras språk obehindrat och förstår deras kultur. Detta ses allmänt som något hemtjänsten bör vara lyhörd för. När äldre svenskar har liknande önskemål beskrivs det som ”rasism”.

Igår filosoferade jag om vad samhällena gör med sitt ekonomiska överskott, det vill säga den andel av produktionen som överstiger vad som behövs för att hålla människorna vid liv (med 2,1 barn per kvinna för stabiliteten i befolkningsutveckling) samt för reguljärt underhåll av produktionsapparaten och övrig infrastruktur. En kommentator påpekade att Staffan Burenstam Linder (1931 – 2000) hade skrivit en bok i en tangerande fråga.

På grund av mitt storhetsvansinne skriver jag inte gärna krönikor i dagsaktuella frågor eftersom sådana inte kommer att intressera den stora och stadigt växande läsekrets jag förväntar mig om hundra eller tvåhundra år. Men idag ska jag göra ett undantag och uttala mig om höstens presidentval i USA och då särskilt mina uppfattningar om kandidaterna. Naturligtvis vet jag inte så mycket om dem; på den punkten är jag som alla andra människor som skaffar sig åsikter på lösa grunder. Men så ser livet ut. Fördomar härskar även i den egna skallen men förnuftigt folk lär sig att leva med detta vilket bland annat betyder att inte vara så bergsäker på någonting (utom att det heter ”en av dem”, inte ”en av de”).

Vi matas ständigt med artiklar om ”den svenska kriminaliteten”. Det är ett begrepp skapat av den svenska journalistkåren, som frossar i perverterat självhat och hån mot svenska folket och benhårt vägrar skriva sanningen om vilka grupper det är som står för kriminaliteten. Plötsligt är det ofantligt viktigt att framhålla svenskheten och tiga om andra etniciteter.

Ett av de värsta exemplen hittills är den här artikeln i Expressen. Jag tror aldrig jag har sett epitetet ”svensk” användas så flitigt förut.

Det är lätt att bli entusiastisk över Ukrainas militära framgångar i den ryska Kursk-regionen. Det är första gången på över åttio år som någon främmande makt ockuperat ens en kvadratmeter rysk mark (det blå- och vitrandiga området på kartan). President Zelenskyj har hävdat att ett av syftena med operationen var just att uppvisa rysk svaghet för omvärlden. Hur Putin ska hantera denna pinsamhet är oklart. Först förväntades han hämta elittrupper från de ryssockuperade områdena i sydöstra Ukraina (de färgmarkerade områdena på kartan), men nu förringar han ukrainarnas närvaro och säger att ärendet inte är någon ko på isen.

Många söker ursprunget till välfärdsstatens filosofi hos trettiotalets svenska socialdemokrater. Andra, som anser sig gräva djupare (jag till exempel), menar att upphovet snarare bör efterspanas i USA, där det statliga engagemanget för människornas välfärd började knoppas under president Roosevelt och dit de socialdemokratiska makarna Myrdal reste för att finslipa sina idéer om hur den svenska välfärdsstaten skulle arrangeras.

Eftersom jag, liksom så många andra ungdomar, i yngre dagar närde en stark och uppriktig dröm att göra världen bättre föll det sig naturligt för mig att söka mig arbete i den internationella biståndsverksamheten, i mitt fall Sida och FN. Femton års praktisk erfarenhet av detta hjälparbete luttrade mig från mina mest extatiska förhoppningar och fick mig att ersätta dessa med allvarliga dubier om verksamhetens berättigande. Det finns både bra och dåliga biståndsinsatser men netto är verksamheten enligt min bedömning ofördelaktig och då inte i huvudsak för att den är en börda för oss som betalar utan för att den hämmar utvecklingen hos mottagarna.

Idag är det min pappas födelsedag. Han föddes 1926 och växte upp i ett Sverige som ännu inte hunnit bli ett folkhem, i en lantbrukarfamilj med mor och far och 14 syskon. Från tidig ålder lärde han sig arbeta hårt och ta ansvar och det fortsatte han med genom hela livet.

Min pappa var ingen stor man. Men han var en bra karl. En ansvarsfull, anständig och god vit man.

Första olympiaden i Paris ägde rum år 1900. Det var den andra olympiaden efter Aten 1896. De första olympiaderna var något helt annorlunda än dagens politiska jättearrangemang. Man hade i stora drag försökt följa det klassiska olympiaprogrammet med olika löpningar, kast och hopp. Vid de allra första spelen ingick också de ovanliga grenarna stående hopp i höjd och längd samt spjutkastning med både vänster och höger hand.

Häromdagen frågade jag frugan hur det kommer sig att sådana som jag ständigt fräser och klagar över Sverige när allt på det hela taget fungerar. Lönen trillar in varje månad (även om den kunde vara högre), sjukvården erbjuder sig att ringa tillbaka så man slipper sitta i telefonkö (även om det kan vara svårt att få en läkartid), om man bucklat sin nummerskylt och beställer en ny från Transportstyrelsen så kommer den på tre dagar och kostar bara 62 kronor. Det är mycket man saknar anledning att reta sig på.

När jag på sjuttiotalet som Sida-anställd arbetade en period på biståndskontoret i New Delhi blev jag bekant med ett begrepp som jag inte visste fanns, nämligen akademikerarbetslöshet. Arbetslösa universitetsutbildade demonstrerade i staden och krävde statliga jobb. För mig var hela företeelsen obegriplig eftersom akademisk bildning enligt min uppfattning alltid gjorde de berörda människorna mer kompetenta och därför definitionsmässigt mer attraktiva på arbetsmarknaden. Arbetslösheten, i den mån den måste finnas, skulle därför växa underifrån och sist av alla drabba de universitetsutbildade.