För många år sedan samarbetade jag och Pär Ström. Pär har alltid varit ombudsman för något nobelt ändamål. Den här gången handlade det om att etablera sig som Yttrandefrihetsombudsman vilket vi båda ansåg att just Sverige, i egenskap av ombudsmannaämbetets stamort på jorden, hade en internationell skyldighet att inrätta. Så kunde man, tänkte vi, fylla igen ett flagrant hål i den svenska demokratins uppsättning av hävdvunna regler och institutioner. (Själv tyckte jag nog att det vore ännu angelägnare att skapa en befattning som Fiskombudsman med vidhängande myndighet för mer marint orienterade jurister.

Det kan knappast ha undgått någon att ledningen för avfallsföretaget Think Pink står anklagad för grova miljöbrott. Rättegången mot ett antal personer, inklusive den Iranfödda före detta strippan och porrklubbsägaren Bella Nilsson – tidigare Isabella Khatibi Ghabagh Tappeh och numera omdöpt till Fariba Vancor – inleddes igår. Men det hade inte behövt gå så här långt. Det fanns mängder med varningstecken redan från början. Allt för många makthavare inom politiken och näringslivet valde dock att blunda – av ideologiska skäl.

Det korta och enkla svaret är: Inte mycket, sannolikt mer till skada än nytta! NPM, en global åkomma närmast att likna vid en pandemi, har bidragit till att samman med en parallell ideologisk feminiseringsprocess, förstöra den svenska offentliga verksamheten kommunalt, regionalt och statligt. Låt oss titta på saken i en tillbakablickande och kritisk analys.

Jag har, som en del läsare kanske minns sen tidigare, en förkärlek för skillingtryck. I mitt barndomshem musicerades det en hel del och mamma brukade spela de gamla godingarna på pianot medan pappa sjöng för full hals. Kors på Idas grav, Elvira Madigan och Herman och Amanda var bara några av alla de visor som jag tidigt lärde mig utantill. Och på den vägen är det. Det går knappt en dag utan att jag nynnar på åtminstone någon av de gamla älskade visorna. Undra på då att jag är så förtjust i Margareta Kjellberg.

Jag har utan särdeles framgång under de senaste tre, fyra årtiondena argumenterat för att vår tids politiska huvudmotsättning inte längre står mellan socialister och borgerliga utan mellan å ena sidan politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet och å den andra landets nettoskattebetalare. Trist nog för mig har jag aldrig gillat den där dikotomin eftersom den inte är självförklarande. Det ska fan försöka klarlägga politiken så att folk begriper när det kan ta timmavis att bena upp grundbegreppen.

Den internationella statistiken över det årliga antalet mord per 100 000 invånare verkar inte särskilt pålitilig. Men man får ändå en uppfattning om tendenser och storleksordningar såsom att en halv miljon människor tas av daga i hela världen samt att mordfrekvensen är särskilt uttalad i Latinamerika med 50 döda per 100 000 invånare i Equador. I detta perspektiv har Sverige, med lite mer än ett mordoffer per 100 000 personer och år, inte så mycket att klaga över.

Minns ni hur public service för ett par år sedan lyfte hiphopen som ett slags folkets musikgenre och prisade en rad kriminella rappare för deras alster? Och de höll på i det längsta, ända tills sanningen om artisterna blev omöjlig att dölja. Men hiphop-vurmen är inte den första i sitt slag – kultureliten och journalistkåren har alltid fascinerats av musik med rötterna i kriminaliteten. På 60-talet var det de så kallade kåkvisorna som fick det att vattnas i munnen på kulturpersonligheterna och journalisterna.

Jag betraktar en fluga som går runt på insidan av fönsterrutan. Den vill ut mot ljuset och friheten. Den vandrar oupphörligt än hit, än dit på spaning efter en utväg. Då och då hamnar den i mörkret vid sidan av fönstret och tycker sig då uppenbarligen vara på fel väg, för den återvänder genast till rutan. Ibland tar den en förtvivlad flygtur och landar på en annan ruta och fortsätter sitt utsiktslösa men intensiva letande.

Den möjligen lite skrytsamma underrubrik som ingår i den här bloggens namn är ”Här skapas samtidens självförståelse”. Även om jag själv ansvarar för formuleringen har jag i tio år eller däromkring funderat över vad den kan betyda. Den stora stötestenen, som jag blir varse när jag läser exempelvis Dagens Nyheters ofta förvirrade ledare, är om självförståelse bara betyder en klar insikt om vad vi, särskilt politikerna, bör göra med landet eller om det också ligger i en godkänd självförståelse att nationen faktiskt också handlar i enlighet med vad den förhoppningsvis har förstått.

På förekommen anledning har jag anledning att misstänka att svenska media i den pågående Mellanösternkonflikten är partiska till förmån för den ena parten, Hamas, medan information som skulle kunna gynna den andra parten, Israel, till stor del lämnas utan uppmärksamhet. Eftersom detta överensstämmer med mina, och kanske dina, förväntningar gäller det att vara noggrann i rapporteringen om läget för att inte förfalla till motsatt partiskhet.

Gåtan har du antagligen ställt dig själv utan att ha funnit något svar. Misslynt har du antagligen resonerat om saken med någon begåvad vän som snart visat sig vara lika bortdribblad som du själv. Till slut har ni gemensamt beslutat att slutförvara gåtan i en skräplåda i källaren tillsammans med andra mångtusenåriga intellektuella dilemman såsom cirkelns kvadratur.

Det skriver Jan Guillou i Aftonbladet den 25.8.2024 en text som i huvudsak är korrekt.

De ursprungliga statliga Affärsverken var sju till antalet, varav Statens Järnvägar var ett, och byggdes upp i det slutande 1800-talet. Det har jag utförligt beskrivit och analyserat i min doktorsavhandling i ekonomisk historia från 1980, ”Den statliga företagssektorns expansion. Orsaker till förstatliganden i ett historiskt och internationellt perspektiv”.

Då och då botaniserar jag bland de över fyratusen krönikor jag skrivit på den här bloggen. Jag vill undersöka om det skett något i allmänna attityder och politiskt ledarskap som skulle kunna ingjuta trovärdiga förhoppningar om att landet vore på väg att lämna sin trista färd mot tvärbranten framöver. Enligt en hos mig allt fastare övertygelse har det inte det. Det som här följer är en text från den 25 mars 2015. Tänk bara när vi ska reda upp efter vindenergi- och klimatevangelisterna! Eller polisen, som är textens ämne.

”Den fjättrade Clio” skriven av Hugo Valentin och tryckt 1957 är en bok jag köpte i det slutande 1960-talet för 18 kronor och 50 öre. I bokens inledande kapitel diskuteras historieskrivningens dilemma som alltid sker i ljuset av den närvarande tidsåldern och de samhälleliga dominansideologierna. Mer så idag, än när boken skrevs 1957, med kompetensmässigt svaga regionala lärosäten som styrs av vit rasideologi, identitetspolitik, feminism, HBTQI-ideologi, neo-marxism och ett betydande forskningsförfall i synnerhet inom humaniora och samhällsvetenskaper.

Jag vaknade mitt i natten med ett ryck. På något vis hade jag i sömnen – någon del av hjärnan sover tydligen aldrig – kommit på att Staffan Burenstam Linders teori om den rastlösa välfärdsmänniskan, som jag skrev om igår, visserligen är tilltalande och troligen riktig, men gravt ofullständig. Som du minns menade Staffan att människan tvärtemot sina förväntningar blir stressad och överansträngd av det med tiden tilltagande välståndet eftersom hon skaffar sig så mycket fina prylar – fritidsbåtar, surfbrädor, motorfordon och vitvaror med mera – som hon inte har tid att använda och därför förvandlas till psykfall. Ungefär.