Människan tycker om plågor och oro. Däri skiljer sig folken inte mycket från varandra. Däremot väljer de, tror jag, att genom tiderna utsätta sig för ganska enahanda kval. Till exempel tycker ryssarna om mordiska och despotiska härskare. Ivan den förskräcklige var sådan, tsarerna var sådana och Putin är även han en obeveklig diktator. Svenskarna vill genom jantelag, mobbning och reglementerade tråkningar (”nollningar”) ingjuta livslång skam i sin nästa så att han begriper att han har skuld till den samhälleliga anfäktelsen på modet – exempelvis den globala uppvärmningen – och inte ska få för sig att han är något värd. (En polsk byggmästare med företag i Sverige säger att han då och då måste ta en veckas semester i hemlandet för att få uppleva frisk luft och sunda, mänskliga kontakter.)

Jag har ambitioner med mina krönikor. För det första ska det finnas ett budskap som, om inte varje gång världsomvälvande, åtminstone bör förtjäna ett förstrött intresse hos den bildade och noggrant värderande läsekretsen.

Den amerikanske historikern Darryl Cooper har retat upp en hel värld genom en intervju hos Tucker Carlson där han sa att Winston Churchill var ansvarig för andra världskriget. Här kan du se några av reaktionerna. Sedermera har Cooper åtminstone delvis förfinat sin anklagelse och sagt att skulden förstås inte bara ligger hos en enstaka individ, Churchill alltså, utan hos hela det engelska imperiet, vars intressen Churchill företrädde.

I serien Förskräckliga Men Användbara Förenklingar, även kallade Fördomar, ska jag nu blottlägga de väsensskilda grundföreställningar som vägleder folken norr om respektive söder om Alperna. Läsaren kommer att förstå exempelvis varför den tyska förbundspresidenten fru Merkel aldrig kunde komma överens med sin grekiska motsvarighet, vem det än råkade vara.

Vetenskapen, som vi fått lära oss bara har framåtväxlar, inga bakåtväxlar, har relativt nyligen upptäckt att det är farligt med skärmtid hos iPads, laptops och mobiler. Maximal tillåten tid för barn är kanske två timmar om dagen. (På den punkten tycks vetenskapen inte riktigt satt ned foten.)

Den här krönikan var tänkt som en tacksam lovsång till den lyckade tillvaro som ödet beviljat mig och min generation. Jag säger detta utan ironi, ty det andra världskrigets slut presenterade ett trovärdigt löfte om ett förlovat land för alla som hade fattat den amerikanska koden för ett gott liv och dessutom orkade böja sig ned och sleva upp den manna som försynen av ren hygglighet lät falla över jorden.

I guldbokstäver över ingången till aulan vid universitetet i Uppsala blänker devisen ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. Orden kommer från Thomas Torild, en stjärnstudent vid lärosätet och tänkare från 1700-talets slut.