Det viktigaste som åtminstone under det senaste seklet har hänt i svensk politik – kanske ”i svensk historia” är ett bättre uttryck – har egentligen aldrig varit föremål för någon seriös diskussion bland eftertänksamma människor och långt mindre för partiledardebatter. Folkomröstningar ska vi inte ens tala om. Ändå har sakens innersta kärna varit ständigt närvarande i praktiskt taget allt som nationens sysslat med. Men den innersta kärnan har uppträtt i så lurig förklädnad att man inte förstått vartåt det hela ganska tidigt började barka.

I en artikel i Financial Times gör skribenten Janan Ganesh en av de där enkla men insiktsfulla observationerna som skiljer goda skriftställare från den normala typen av aftonbladsmurvlar som jag håller mig borta ifrån för att inte få eksem i hjärnan. Han påpekar att politikerföraktet, fast han inte använder ordet, på senare år lagt sig som ett kompakt, grått, muttrande moln över västerlandet vilket på statistiska grunder inte skäligen kan bero på att urvalet av tillgängliga politiker samtidigt försämrats över allt. Ganeshs tes är att det inte är politikerna som förändrats, utan vi medborgare och väljare.

Internet består till största delen av en massa tyckare, varav jag är en, som anser att alla andra är idioter. När man studerar världen så inser man att det finns en hel del fog för sådana uppfattningar. Lidandet i världen, som är ett resultat av att det finns så många idioter, förefaller oändligt. Jag tänker på de troligtvis illiterata tonårsmördargängen i förorterna, den onödiga svälten i Afrika, krigen med tillhörande död, lemlästning och våldtäkt, bögar som kastas från moskétak, telefonbedrägerier mot senila pensionärer, uteliggare, tjuvar, samt att Hizbollah ska ha byggt tvåhundratusen avskjutningsramper för tjugo meter långa missiler under folks hus i södra Libanon vilket, bortsett från olägenheterna, för mig framstår som ett logistiskt och ingenjörstekniskt bravurnummer, ursäkta att jag säger det.

Under mellankrigstiden, det vill säga perioden efter första och före andra världskriget, verkade en begåvad och med tiden alltmer hyllad engelsk ekonom som hett John Maynard Keynes. Hans storhet låg i att han på ett förment nationalekonomiskt sätt kunde bevisa att den nya härskande klass som växt fram i alla länder som tagit språnget till demokratin, alltså politikerna, hade den magiska förmågan genom att exercera sina verktyg, i det här fallet de statliga sedelpressarna, bekämpa tidevarvets främsta sociala gissel som var arbetslösheten. Om folk får mera pengar så köper de mer och då rullar produktionen igång, var den enkla tanken.

När jag påstår, vilket jag gör praktiskt taget oavbrutet, att generalfelet i det svenska samhället är att ett politikervälde, som snarare drivs av en egennyttig filosofi, PK-ismen, än av omtanke om uppdragsgivarnas långsiktiga öde, gradvis tagit alltmer makt över medborgarnas och det civila samhällets existensvillkor. (Samtidigt som medborgarna oförsiktigt nog i val efter val ratificerat denna maktförskjutning eftersom de tyckt det varit enklare att politikerna, mot en viss ersättning, skulle ta över och fullgöra det ansvar från vilket medborgarna gärna abdikerade.)

I en ledarartikel i Svenska Dagbladet påpekar språkprofessorn emerita med mera Inger Enkvist ett antal saker som är självklara för den som gick i folkskolan innan PK-ismen tog sitt strupgrepp på tänkandet i Sverige och därför kan både stava, läsa innantill och uppvisa god läsförståelse. Enkvist skriver att ”det finns klart belagt hur man bäst lär barn läsa, men att lärarutbildningen inte lär ut det”. Förut visste man det och vi som gick i folkskola känner igen oss: ”Sverige hade utmärkta resultat i läsning på den tid vi hade småskollärare som systematiskt lärde ut sambandet mellan ljud och stavning, började med de vanligaste vokalerna och konsonanterna och med meningar som ’Far ror’ och ’Mor är rar’. Samma metod rekommenderas nu av forskare inom området ’Science of reading’”. Men det får inte lärarna veta. ”I stället får de höra att de kan välja mellan olika metoder.”

Många menar att människan bildar sig uppfattningar på grundval av fakta och kunskap. Därav drar de (alltså de många) slutsatsen att om en persons uppfattning är felaktig och man förser vederbörande med rätt kunskap så kommer hon att ändra uppfattning.

Kunskapen ska befria oss, typ.

I serien kontroversiella påståenden vill jag hävda att alla någorlunda homogena samhällen har en dominerande ideologi. I själva verket är homogeniteten – uppfattningen att alla människor är och tänker lika – ett resultat av att alla bekänner sig till samma ideologi. Så var det i Sverige för femtio år sedan även om det fanns marginella skillnader mellan folkpartister och bondeförbundare. Det märkvärdiga är att folk som lever och andas i en sådan totalt dominerande ideologi inte begriper att de tillhör en filosofisk särart. Va?, säger de, alla tänker väl som vi? Annars är det något fel på dem!

För åtskilliga årtionden sedan avslutade jag en femtonårig karriär inom det internationella biståndet. Det var svårare än vad jag hade förutsett. Svårigheten var inte den man kunnat förvänta sig, till exempel att jag skulle ha motarbetats av betydelsefulla människor som tagit illa vid sig för mina biståndskritiska artiklar, föredrag och böcker. Visst förekom sådant – och förekommer fortfarande – men det knepigaste var och är att förklara varför jag tappat tron på hela verksamheten och därför sagt upp mig (samtidigt som jag insåg att jobbet för mig personligen varit mycket lärorikt och på alla sätt stimulerande; jag minns hur min delegationschef i puckeln på en Boeing 747 på väg till förhandlingar i Maputo smuttade på sin dry martini och sa att det var först i det ögonblicket han förstod hur viktigt det var med bistånd).

Jag är tillräckligt mycket marxist för att mena att han hade fog för tanken att det finns någon sorts nära förbindelse mellan den makt och den ideologi (eller tro) som dominerar i ett samhälle. Troligen har denna uppfattning länge varit en självklarhet för sociologiskt inriktade tänkare. Kanske är föreställningen om att det finns ett begripligt samband mellan makt och ideologi själva fundamentet för sociologin som vetenskap. Max Weber, en av tankeriktningens grundarfigurer, hävdade att industrikapitalismens genombrott berodde på den produktiva självplågarmentaliteten hos kalvinisterna som aldrig kostade på sig några nöjen utan ägnade livet åt att spara, investera och sköta sina företag. Det är klart att sådana människor så småningom kom att styra sina nationers tänkande och skriva deras lagar. Alla såg ju att kalvinismen funkade.