Platon förklarade hur friheten ledde till det goda samhällets, nämligen demokratins, undergång. Det har jag skrivit om en massa gånger så det tänker jag inte upprepa. Nu ska jag i stället skriva om hur godheten – för den händelse friheten inte lyckas fullgöra sin uppgift att förinta demokratin – kan tillintetgöra vår sociala ordning.
Grönland håller på att bli nästa globala slagfält. Smältande isar öppnar för gruvdrift, nya sjöfartsleder och militär upprustning. Stormakter talar om strategiska intressen, sällsynta jordartsmetaller och säkerhetspolitik. Det som riskerar att försvinna i detta kapplöpningstänkande är det viktigaste av allt: Grönland är ett av världens mest klimatkänsliga områden – och hem för ett folk med rätt till självbestämmande.
Hos mig hör du rösten av en urminnessvensk, en odalbonde, en medelklassare, en av dem som hos Geijer uttalar sitt credo:
Mig mycken lärdom ej är tung,
jag vet blott, var är mitt.
Vad rätt är, ger jag Gud och kung
och njuter resten fritt.
Den diskussion som nu pågår är surrealistisk och helt präglad av känslor och väldigt lite realism vilket torde bero på spridningen av the Trump Derangement Syndrome (TDS), en mycket elakartad pandemi. Den kännetecknas av en gränslös avsky mot Trump och oförmåga att se realistiskt på samhällsfrågor.
Polisen i Croydon, södra London, griper brottslingar var 34:e minut och identifierar misstänkta som varit på flykt i upp till 20 år med hjälp av ansiktsigenkänning, skriver Daily Mail.
Kanske är Försiktighetsprincipen den flexiblaste och därmed mest användbara av alla floskler. Den har allraminst funnits med oss sedan 1700-talet när barnet som skulle bli Gustav III utrustades med en vadderad ”fallhatt” av sin mamma Lovisa Ulrika, kort sagt en störthjälm för hemmabruk.
Söndagen är en speciell dag. En speciellt trevlig dag, skulle jag vilja tillägga, även om jag vet att det är långtifrån alla som håller med om det. Numera verkar många se söndagen som en tråkig väntan på att arbetsveckan ska dra igång. Men jag, som växte upp med föräldrar som själva både gick i skolan och jobbade på lördagen (om än halvdag), fick tidigt lära mig att se söndagen som en dag att verkligen njuta av.
I min kortserie över favoritfloskler har jag idag kommit till Barnkonventionen. Den uppfanns 1924 av Nationernas Förbund, antogs 1989 av FN:s generalförsamling och införlivades år 2020 i svensk lag. En purist skulle kanske invända att en konvention inte kan vara en floskel, men då begär jag att få förtydliga mig, ty Barnkonventionen består av 83 sidor maktlystna floskler staplade på varandra. Så här skrev jag för tio år sedan:
Umgänget med andra människor är ej sällan ett besvär för mig eftersom samhällslivet till stor del består av utbyte av allmänt accepterade floskler. Om jag träffar en väluppfostrad och bildad människa och ska inleda ett vänligt småprat så bör jag för trevnadens skull undvika kontroversiella frågor. Jag kan därför exempelvis säga ”Trump är ju galen, hö hö”. Då skiner den väluppfostrade och bildade människan upp eftersom han känner att han träffat en åsiktsfrände och svarar ”Hans orangea hår är verkligen äckligt!”.
Dagens Nyheters ledare den 5 januari 2026 om ”fred i Gaza” lider av ett problem som länge har präglat DN:s behandling av Israel: man nöjer sig med halva ekvationen.
Den andra halvan – antisemitismen, Hamas uttalade mål och Israels existentiella hot – behandlas antingen som bakgrundsbrus eller som något som inte tillmäts avgörande betydelse.
Visserligen kommenterar jag aldrig de synpunkter läsare framför om mina texter, ty jag vill inte hamna i debatter som riskerar att svämma över alla bräddar, men jag läser dem och tar intryck. Ibland inser jag att jag uttryckt mig illa eller rentav haft fel.
Båda mina föräldrar var överlevare från Förintelsen. De deporterades från Rumänien till två olika koncentrationsläger, överlevde kriget, fann varandra igen och beslutade sig för att fly från kommunismen. Deras flykt tog dem till Österrike, där jag föddes.
För sextio år sedan var det skämmigt att inte försörja sig själv. Det hette att man inte skulle ligga andra till last. Notera den tendentiösa formuleringen. Ligga andra till last. Det hör man av själva ordvalet att det ansågs fel att låta sig försörjas av andra. Man skulle bära sin egen börda.
I vår tid av total surrealism är det möjligt för en man som kidnappat en liten flicka, i syfte att våldta och mörda henne, att plötsligt kalla sig ”kvinna”. Samme man – nu med kvinnligt namn – styckmördar sedan en ung kvinna.
Det har fått svenska folket att rasa. Och vad händer då?
Det som alltid händer i det här landet när människor ger röst åt sunt förnuft: Det ”varnas” för att protesterna mot detta perverterade system kan drabba transpersoner.
När en människa dör i samband med ett myndighetsingripande händer ofta två saker samtidigt. Först inträffar själva händelsen — snabbt, kaotiskt, ofta under extrem stress. Därefter följer något långsammare men minst lika kraftfullt: den offentliga reaktionen.
Innan fakta är klarlagda har positionerna redan låsts. Omdömen fälls med säkerhet. Ansvar pekas ut. Händelsen ges en moralisk innebörd som går långt bortom det som faktiskt är känt.
Hur kom det sig att Skötsamme Medelsvensson, vars av praktiskt taget alla svenskar omfattade paket av attityder och livshållningar bringat nationen sådan välgång, under de senaste årtiondena alltmer förskjutits till skamvrån och till slut fått en dumstrut på sig, en hatt han kommer att få bära till dess han lärt sig att det är skämmigt att begära skötsamhet av andra (eller tills han tröttnar, lägger struten på hyllan, framhärdar i sin dygd och stolt predikar sitt budskap, vilket är min uppviglande rekommendation)?
När någon gör fel så bestraffas denne av samhället med exempelvis böter och skadestånd. När någon gör rätt så belönas denne med betalning och lön. Detta är inget konstigt, och logiken är inte svårt att förstå. Men parallellt med detta så bedriver Sverige (och alla andra välfärdsstater) ett totalt motsatt system där de som gör rätt för sig bestraffas och de som gör fel belönas.
Under den senaste veckan har jag snickrat ihop ett par nya sociologiska glasögon med ökad skärpa, ungefär som när Galileo konstruerade bättre teleskop och därmed kunde upptäcka Jupiters fyra största månar. Med dessa förbättrade glasögon kan jag konstatera att de frågor som förekommer i den allmänna samhällsdebatten för det mesta egentligen inte handlar om vad de påstås handla om utan om något annat, i sista hand makt.
En ny våg av protester skakar Iran. Denna gång är regimen mycket svagare än den var vid den förra protestvågen 2022-23.
Iran förlorade Syrien när Assad störtades. Hizbollah har starkt decimerats av Israel. Av Hamas återstår endast rester. Nu när Israel har skaffat sig ett fotfäste i Somaliland ser framtiden dyster ut även för regimens allierade i Jemen.
Igår skrev jag att folk som debatterar och polemiserar ofta inte kan tas på orden eftersom det är andra motiv än de framförda som egentligen ligger bakom, till exempel att den majoritet av tredjevärldsländer som ingår i FN i verkligheten är mer intresserad av att klämma ur den rika världen koldioxidböter och miljöskamsavgifter än de oroar sig för att deras koraller ska blekna eller deras öar sjunka i havet.
En gång i Skottland blev jag tilltalad på engelska av en man som såg ut som vem som helst. Men hans sätt att prata engelska gjorde att jag utan minsta tvekan identifierade honom som svensk, smålänning, möjligtvis från trakten runt Växjö. Han visade sig vara barnfödd i Värnamo.
Nu ska jag försöka formulera en tanke som för många kanske är självklar. Men den är ändå inte särskilt lättillgänglig. Den tanken är att samhälleliga diskussioner egentligen inte handlar om vad orden säger utan om något bakomliggande som för det mesta direkt eller indirekt gäller makt.
För de av oss som sitter inspärrade inomhus till följd av kraftiga snöfall och oplogade promenadstigar kan åtminstone använda vår till till vidareutbildning. Radions vetenskapsredaktion förser oss fortlöpande med uppgifter om vetenskapens väldiga framsteg. Det rör sig inte nödvändigtvis om nya rön inom astronomi och kärnforskning utan inte sällan om mer jordnära och praktiska ting. Här en sammanfattning om vad radiolyssnarna lärt sig en snötyngd januarimorgon. Har man radion på från sextiden så upprepas framstegen regelbundet varje halvtimma.
Det finns optimister som menar att de politiskt korrekta idéer som inspirerat västvärlden i något tjugotal år håller på att förångas och lämna markytan så att vi som bor här nere återigen kan andas friskare luft. Jag önskar det vore sant, men min inre, vetenskapligt lagde skeptiker törs inte instämma i sådana förhoppningar. Det beror på att PK-ismen, som några efter amerikanskt föredöme kallar wokeismen, sitter fast i det svenska samhället med kraftigare och tätare rötter än vi normalt uppmärksammar. PK-ism betyder att alla människor, som anser sig svaga, har rätt att bli omhändertagna av staten samt att staten har en skyldighet att ansvara för omhändertagandet. Det står i grundlagen att detta är statens särskilda uppgift och ansvar. Den outtalade utgångspunkten är att staten har allmakt nog att klara av detta.
De senaste dagarnas diskussioner om Trumps krav på att ”få Grönland” har gjort att flera av Europas ledare har gått ut i ett gemensamt utrop till stöd för Danmarks rätt till Grönland, och/eller till grönlänningarnas rätt till självbestämmande. För detta är de villiga att spräcka NATO, den militärallians som bildades för att skydda just Europa mot Sovjetunionen/Ryssland.
Nationalism är av ondo. Och är man kristen bör man ställa sig inför Jesus och be om hjälp så att man blir mindre benägen att koppla ihop de svenska traditionerna med de kristna. Det skriver den lutherske ärkebiskopen Martin Modéus i en debattartikel i Dagens Nyheter.
Samtidigt basar han för ett samfund som fortfarande – drygt 25 år efter det påstådda avskiljandet från staten – kallar sig ”svenska kyrkan”. Är det inte dags att detta samfund byter namn och tar avstånd från det nationalistiska uttrycket? Man kan inte, om man vill behålla ett uns av trovärdighet, företräda ett samfund som så tydligt signalerar kristen nationalism och samtidigt uppmana till motstånd mot samma sak.
Det finns bara en sak som är svårare att förstå än grekiska filosofers texter och det är läroböcker som ska förklara de grekiska filosofernas texter. Jag tror att sådana som Platon och Aristoteles (bilden) egentligen talade om viktiga men fullt förståeliga saker. Men två och ett halvt tusen år har passerat sedan dess och när man betänker hur svårt det är att fatta svenska texter som bara är några hundra år gamla så inser man hur näst intill omöjligt det måste vara för vår tid att få någon rätsida på hur dessa tänkare egentligen menade, och detta hur skickliga språkvetenskapare som än anlitas. Och när man sedan sätter dessa trögflytande och antagligen bara delvis förstådda översättningar i händerna på en vanlig universitetsfilosof som ska försöka förklara för sina stackars elever sänker sig ytterligare ett lager av töcken över de – som jag tror – ganska rättframma tankar som de gamla grekerna presenterade.
Kommunism, marxism och socialism är begrepp som refererar till historiska händelser och kan därför alltid ursäktas. Förutsättningarna var kanske inte de rätta. Tidsandan var ”si eller så” och därför lyckades det inte just den gången. Men när alla pusselbitarna faller på plats kommer det mänskliga lyckoriket att infinna sig.
Antisemitism normaliseras inte av extremister – utan av politiska prioriteringar. Och ansvaret för att Göteborgs judar idag lever i rädsla ligger ytterst på kommunstyrelsens ordförande, socialdemokraten Jonas Attenius.
Det skriver journalisten och författaren Helene Bergman i en ny krönika på Kärringbloggen.
Det finns någonting som kallas skällko. Det är en ko som av sin ägare, bonden, utsmyckas med ett ledarskapsemblem i form av en skälla, alltså en klocka, som fästs kring kossans hals. Så här förklarar Wikipedia:
DET GODA SAMHÄLLET 