Så länge jag kan minnas har den offentliga debatten om hur landet ska lösa sina ekonomiska problem varit slapp och orkeslös. Nu är det värre än någonsin. BNP-tillväxten antas i år understiga en procent vilket är snopet för ett land som tror att det lever kvar i rekordårsperioden 1945 – 1970 då den genomsnittliga tillväxten låg kring fem procent. Föregående sekel växte Sveriges ekonomi med närmare tre procent i snitt per år.
Häromdagen funderade jag över ett antal begrepp som mer eller mindre internationellt förekommer i samhällsdebatten. Jag tänker på sådana teorier som ”the deep state”, ”the blob”, ”the swamp” och ”klegget”. Det finns säkert andra som med sina lokala benämningar beskriver ett troligen ganska enhetligt internationellt fenomen som ses med ovilja av sina respektive nationella etablissemang. Jag skulle själv vilja räkna min teori om politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet till dessa tankescheman.
Jag älskar tidiga mornar. Ofta vaknar jag i ottan, långt innan det blir ljust, och det är sällan jag har lust att somna om. Jag brukar gå upp och koka en kanna kaffe istället och sen sätter jag mig vid köksbordet och filosoferar om stort och smått. Mest smått, om jag ska vara helt ärlig.
Idag gillar jag scouter även om jag tyckte hela konceptet var töntigt när jag själv var i scoutåldern. Numera tycker jag alla barn borde vara scouter: väluppfostrade, nysnutna, ständigt på jakt efter att göra minst en god gärning om dagen samt besjälade av att alltid ”vara redo”.
Den djupa staten är en varböld som plågar hela västvärlden. Tjänstemän på olika positioner i samhället förhindrar demokratiska beslut genom att bedriva en egen aktivistisk agenda. Sedan avskaffandet av det strikta tjänstemannaansvaret 1976 har medborgarnas möjlighet att utkräva ansvar i princip försvunnit. I dess ställe har det vuxit fram ett auktoritärt samhälle styrt av tjänstemän.
En vän till mig, som är läkare och därför särskilt kompetent att efter en snabb besiktning bedöma mänskliga kroppars hälsotillstånd och övriga status, har blivit besatt av tanken att den mångomvittnade svälten av palestinier i Gaza till stor del är ett propagandanummer. Han ägnar en del av sin fritid åt att på internet söka efter bilder av avmagrade människor i Gaza, särskilt barn, som enligt den allmänna meningen drabbats värst av svälten.
Alla män över 12 år har upplevt den. Stämningen i omklädningsrummet efter gympan, där en slumpvis samling pojkar ska byta om tillsammans. Luften är tät av testosteron. Några är fortfarande barn, andra fullfjädrade mobbare med hår på rätt ställe. Sex, snusk och kvinnors könsorgan är ett outtömligt samtalsämne. Våra outvecklade hjärnor producerade skämt som skulle fått Paulo Roberto att rodna. Själv var jag duktig på att teckna och bidrog med snygga dick-pics på den immiga rutan i duschrummet. Andra var mer ängsliga till sin natur och vägrade duscha genom hela högstadiet.
Netflix har just släppt en dokumentär om den norska prinsessan Märtha Louise, som revolterar mot sin familj genom att hänge sig åt allehanda idiotier. Hennes livskamrat – eller åtminstone partner för tillfället – är en ökänd ”schaman” som poserar sig fram genom tillvaron och får korkade kvinnor på fall.
Just korkade kvinnor. Men i mediebruset utmålas kvinnor som Märtha Louise som ”starka”.
Även om det kan finnas goda argument mot min uppfattning så menar jag att Storbritannien och USA är frihetens, särskilt informations- och yttrandefrihetens, stamorter på jorden. För några dagars sedan hölls i London en mäktig demonstration under beteckningen Unite the Kingdom under ledning av politikentreprenören från arbetarklassen Tommy Robinson (bilden) som mer liknar en gosse Ruda än en svensk medietränad broilerpolitiker. Så har han också suttit i fängelse åtskilliga gånger.
Teven på hotellrummet i Vilnius erbjuder 20 kanaler, bland annat Al Jazeera, BBC World, MSNBC samt förstås en rad litauiska och polska kanaler. Musik, underhållning och trams. Al Jazeera påminner som vanligt obehagligt mycket om SvT. Hur som helst fördömer man oavbrutet Israels attack mot Hamas ledarskap i Doha och det i mycket upphetsat tonläge.
Lunds Universitets omhuldade Hamas-anhängare Andreas Malm föräras Leninpriset. Det säger en del om vad det priset innebär. Tre av fyra tidningar på bilden här ovan kallar honom för ”klimatforskare”. Endast Hallands Nyheter nämner saker och ting vid dessa rätta namn.
Själv skrev jag om Andreas Malm här på DGS i april 2024. Idag återpublicerar jag delar av den texten om någon missat Malms vurmande för terror – och, för den delen, universitetsledningens undfallenhet för densamma.
De flesta människor jag träffar nu för tiden runkar bekymrat på huvudet och undrar varför politikerna inte tar sig kragen och reder upp den soppa de har lagat åt oss. Efter min idoga men kanske ordblinda läsning av historiens lagar tror jag inte att det går. Låt mig förklara.
Hur kommer det sig att Rikspolischefen inte har ställt sin plats till förfogande efter den grava händelsen med minister Bohlin – för att inte nämna hur Stegrud hotades för ett tag sedan?
En av sociologins järnlagar säger att makthavare i allmänhet inte behöver följa de regler som inrättats för att kontrollera makthavare. Jag tror att denna järnlag gäller generellt även om makthavare i olika länder använder olika metoder för att runda regelverket.
I mitt jobb som lokalreporter får jag ofta göra intervjuer med kommunpolitiker och kommunala tjänstemän. Det kan röra sig om ett bygge som ska startas, om en ny vision som ska lanseras eller något annat som antas vara av intresse för tidningsläsarna. Och genom åren är det en sak som slagit mig: Allesammans har samma språkbruk och använder samma begrepp.
För några veckor sedan greps en 12-årig flicka i Skottland för vapeninnehav efter att en film spridits på nätet, något DGS gästskribent Emma Olsson skrivit om. Flickan, som uppges heta Mayah Sommers, har blivit en symbol för unga flickors utsatthet i Storbritannien. Nu har polisen gripit det par som figurerade i samband med händelsen.
Den framgångsrika sonden Juno, som skickades upp 2011 sedan 2016 kretsar kring Jupiter, börjar närma sig slutet av sin bana. Den välkända amerikanska tidsskriften Scientific American har en artikel om den här
Jag vet inte så mycket om hjärnor men det känns som att när en viss tanke – det vill säga en förbindelse mellan två eller flera upplevelser – med framgång prövats flera gånger så bildas en upptrampad stig som snart kan förvandlas till en mental vana. I min hjärna finns en sådan stig vars upptrampning jag under mer än ett decennium ganska flitigt dokumenterat i dessa krönikor.
Efter mordet på den konservative amerikanske debattören Charlie Kirk har många av hans meningsmotståndare uttryckt glädje över hans död. Nu har flera av dem blivit av med sina jobb.
Det har nog inte undgått någon att SD:s Jessica Stegrud häromveckan på X kommenterade det faktum att det var ”talande” att det på svensk TV var två personer med invandrarbakgrund – en svenskfödd kurd, tillika S:s kulturpolitiska talesperson Lawen Redar, och en persiska, moderata kulturministern Parisa Liljestrand – som diskuterade den svenska kulturkanonen som nyligen publicerades.
Jag hade tänkt skriva något litet om Charlie Kirk och om den samlade vänsterns reaktioner på mordet. Men jag har tvekat. För vad är det för mening? Vad skulle jag kunna skriva om det här, som andra inte redan skrivit? Samtidigt är det svårt att släppa att en debattör, som vinnlagt sig om att alltid vara artig, resonabel och villig att argumentera sakligt, blivit mördad för att han tänker och tycker ”fel”.
Frågan jag ställer mig är: Hur lång tid dröjer det innan samma sak händer i Sverige?
Sveriges statliga – det vill säga av staten tillsatta och finansierade – kulturkanon presenterades häromveckan. Sedan dess har jag försökt skaffa mig en uppfattning om verket. Vad är syftet? Vad ska man ha det till? (Här har du en lista över de 100 typiskt svenska och därför särskilt uppmärksammade skapelserna.)
Myth Vision är en YouTube-kanal ledd av Derek Lambert, en före detta kristen fundamentalist som i dag driver en plattform för kritiska samtal om Bibeln, kristendomens ursprung och religionens roll i historien. Kanalen blev inledningsvis känd för sitt fokus på den så kallade mytteorin (engelska mythicism) – uppfattningen att Jesus inte var en historisk person utan en mytisk gestalt – men har med tiden förskjutits mot ett bredare religionshistoriskt perspektiv. Derek själv menar i dag att Jesus sannolikt var en historisk person.
Nu vänder historien – och globalisterna är livrädda. Ni kommer inte att höra detta från CNN, ni kommer inte att läsa det i New York Times, och ni kommer definitivt inte att få det från Bryssel eller Davos. Varför? För att sanningen är deras största rädsla. Gränserna är tillbaka. Suveräniteten är tillbaka. Nationer reser sig och den globalistiska maskinen kollapsar. Invandringsreformen sveper över Europa som en löpeld, och parasiterna som trodde att de ägde framtiden kvävs av sina egna lögner.
Jag går inte i kyrkan särskilt ofta men det blir ett och annat dop, bröllop och (allt oftare, tyvärr) begravning. I kyrkan sjunger man psalmer. Två populära psalmer som jag tycker särskilt illa om är 289an (”Guds kärlek är som stranden och som gräset”) och 791an (”Du vet väl om att du är värdefull”).
I denna video samtalar youtubern John Papola med evolutionsbiologen Bret Weinstein om hur felaktiga incitament har påverkat och försvagat amerikanska institutioner. Samtalet tar upp frågor som Epstein-filerna, hanteringen av covid-19 och diskussionen kring könsidentitet, vilka belyser hur maktutövning ofta sker i det fördolda medan regering, medier och universitet presenterar en samordnad bild av expertis. Videon diskuterar också hur detta agerande har väckt frågor om vad som återstår av den demokratiska republiken i USA och om det västerländska systemet kan återhämta sig.
På sommaren har bohuslänska hantverkare bråda dagar. Sommargästerna vill ha sina hus fixade. Jag hamnar i samtal med Erik, målarmästare från Uddevalla.
Mycket att göra nu?
Det här är högsäsong.
Gårdagens stora nyhet i svenska medier var skådespelarbojkotten mot israelisk filmindustri. Bojkotten omfattar ”flera hundra” skådespelare och andra filmarbetare, meddelar SVT, DN med flera och slår upp det som om de vore en stor grupp.
I själva verket utgör de inte ens en halv procent av sin yrkesgrupp. En mer adekvat rubrik hade alltså varit: Drygt 99 procent av västvärldens filmarbetare bojkottar inte Israel.
En våg av Beatlesnostalgi fyller just nu mitt Facebook-flöde. Ingen biografisk detalj anses för obetydlig. Häromdan fick jag till exempel veta att kort efter min födelse 1957, träffades för första gången John Lennon och Paul McCartney på en trädgårdsfest bakom St Peter’s Church i Woolton.
Det islamistiska våldet tar sig allt grövre uttryck i det offentliga rummet. Nyligen angreps civilförsvarsministern Carl-Oscar Bohlin av Hamasanhängare på väg hem från ett möte med moderata riksdagsgruppen.
DET GODA SAMHÄLLET 