Jag kan inte sluta plåga min hjärna och mina vänner med funderingar kring den svenska coronapolitiken. Jag är rädd att den allmänna debatten i frågan ska syssla med perifera frågor.

Perifera frågor är allt sådant som var redan var etablerat när viruset attackerade. Att syrgasen sedan länge var bortplockad från äldreboendena är ett beklagansvärt faktum men den viktiga frågan är i vilken mån Sverige har förmågan att hantera en sådan bekymmersam situation när en kris inträffar. Beredskapslagren var nedlagda enligt dumma tidigare fattade och genomförda beslut men hur bra klarade Sverige att kompensera för gamla synder? Myndigheterna hade inte tänkt tanken att det kunde behövas ansiktsskydd men vad gjorde Sverige när det blev uppenbart att det vore bra med skyddsutrustning?

Det händer ej sällan att läsare som är vänliga att kommentera mina texter säger ungefär att ja, det där var väl bra, men varför förklarar du aldrig hur Sverige ska komma ur den här soppan av osunda ideologier och oskicklig politik? Jag blir brydd av sådana invändningar eftersom jag inte tycker jag gör något annat än pekar på vad jag tror är den enda möjliga utvägen. (Att fortsatt klafsa runt i träsket är ingen utväg.)

Det är kul att titta på skickliga illusionister och trolleriartister eftersom de så lekande lätt låter påskina att det omöjliga kan göras och det otänkbara faktiskt finns. Åskådarna vet att de är lurade men beundrar ändå förfalskaren för hans suveräna handlag med spelkorten eller med kaninerna i hatten.

Mina chanser att bli medlem av den av regeringen tillsatta coronakommissionen är obefintliga. Om du orkar läsa resten av den här texten förstår du varför.

En undersökning av coronapolitiken är ett stycke vetenskap. När man forskar undersöker man hypoteser om hur saker och ting hänger ihop. En coronakommission måste därför ha en hypotes. Så dumt! protesterar du kanske, om hypotesen inte håller är man i så fall tillbaka på ruta ett! Det är sant. Därför borde regeringen tillsätta fem olika konkurrerande kommissioner som tävlade om att presentera de mest övertygande och användbara rönen. Men det är ett sidospår.

Sedan några år tillbaka har jag slutat läsa världens kanske mest hyllade liberala tidskrift, The Economist. Det beror på att tidskriften enligt min uppfattning gradvis kommit att bekänna sig till ett helt annat budskap än det ursprungliga och i stället sällat sig till dem som tror att lösningarna på samhällets problem måste komma från staten – som förvisso kan göra fel och därför ibland tas till upptuktelse av tidskriften – snarare än från fria, hederliga och rimligt dygdiga medborgare som verkar i en rättsstat.

Amerikanska idéer sprider sig över västvärlden som amerikanska filmer med den skillnaden att filmernas inflytande oftast är överståndet efter några timmar plus lite eftersnack medan idéerna kan slå rot och få ett eget liv i de kulturkoloniserade västerlandets hjärnor. Därför har exempelvis vi svenskar anledning att försöka begripa oss på de amerikanska idéerna.

Under de senaste månaderna har idén Black Lives Matter (BLM) exploderat i form av stora demonstrationer som oftast urartat till kravaller med täta inslag av statyrivningar och några få fall av kvartersockupationer och polisutdrivningar. Konceptet med demonstrationer som degenererar till kravaller och allmän skadegörelse har fått efterföljare även i det övriga västlandet men inte med samma energi och uthållighet som i USA.

Om man vill göra det enkelt för sig själv att förstå västerlandets pågående dilemma så kan man konstatera att det sedan andra världskriget ständigt ökande ekonomiska överskottet använts dels till allmänna standardhöjningar, dels till att finansiera framkomsten av ett jättelikt transfereringssystem som med tiden har fått en egen vilja och en egen ideologi som kallas PK-ism i Sverige och wokeism i engelskspråkiga länder.

Transfereringssystemet har två väsentliga mänskliga komponenter, dels de individer som administrerar systemet – i Sverige politikerna och de anställda inom välfärdsapparaten – och dels klienterna. Starka ömsesidiga beroendet gäller inom transfereringssystemet. Till exempel betalar politikerna bidrag till klienterna och klienterna tackar med röster.

I serien oönskade och socialt oacceptabla uttalanden har jag nu kommit fram till följande tankekonstruktion: Frågan är om vi märkt av coronat utan allt ståhej i media. Det är en tillspetsning av en fråga som hörs allt oftare nämligen om boten, alltså nedstängningar och motsvarande, är värre än coronasoten.

Begrunda diagrammet ovan. Den gröna linjen visar antalet döda per dag under femårsperioden 2015 – 2019. Den lila linjen visar motsvarande dagliga dödstal i år.

Ännu har ingen dom över den svenska coronapolitiken fallit annat än att den preliminärt av många – till skada för den så kallade Sverigebilden – anses misslyckad. Enda hoppet för Sverigebilden vore om förre statsepidemiologen blev sannspådd i sin förutsägelse att när coronat är färdigt så kommer lika många människor per tusen att ha dött i alla länder. Om det dog riktigt många norrmän och finnar så skulle Sverige således få upprättelse.

Den 25 juni rapporterar Dagens Nyheter om åttioettårige Gösta Andersson. Medan Andersson i april tränade inför sin trettiotredje Vätternrunda insjuknade han i corona. Läkarna på Södertälje sjukhus beslöt att han varken skulle få hjärtlungräddning eller intensivvård. Det var i praktiken en dödsdom.

Anderssons barn tjatade för att pappan skulle få vård vilket lyckades. Han överlevde och tränar nu för nästa års cykellopp.

Det var länge sedan jag ondgjorde mig över det troligen mest fatala misstag som politikerväldet utsatt Sverige för under det senaste halvseklet, nämligen preposition 1975:26 som antogs av en enig – enig! – riksdag. För att du inte ska glömma frågan så ondgör jag mig igen.

Enligt propositionen skulle alla kulturer tillskrivas samma värde. Icke-svenska kulturer skulle uppmuntras på olika sätt, till exempel genom statsbidrag, för att kunna utveckla sin särart.

Denna endräkt hos riksdagsledamöterna förvånade mig länge. Jag kunde bara kunnat hitta en enda förklaring. För mig säger denna förklaring i tre led allt.

I mer än två sekler har västerlandet dominerat världen och vita män har dominerat västerlandet. Oavsett vad det beror på har denna ordning lett till den största framgång som hänt mänskligheten sedan skapelsen, nämligen allmänt välstånd, alltså inte bara välstånd för en gynnad elit utan för alla medborgare. Västerlandet har emellertid numera blivit så vant vid detta tillstånd att vi tror att situationen är normal bara för att den existerat i snart hundra år. Vi tror att fortsatt rikedom är garanterad.

Jesus från Nasaret var en märklig människa (om han nu fanns vilket jag är benägen att tro). Hans eget folk, judarna, eller i varje fall en grupp bland judarna, hatade honom och förmådde den romerske guvernören Pontius Pilatus att halvt motvilligt döma Jesus till döden.

Bilden av Jesu korsfästelse har etsat sig in i medvetandet på alla som bott i ett kristet samhälle och kanske rentav själv är troende. Vi har sett tusental målningar av denna händelse.

Det konstiga är att denna scen, som under tvåtusen år varit de berörda samhällenas troligen mest uppmärksammade begivenhet, är så illa förklarad. Själva avrättningen är nog äkta vara men motivet till domen har aldrig blivit tillfredsställande utrett – åtminstone inte så att jag är nöjd med domskälen. Ska man försöka begripa det där så måste man spekulera.

Jag har aldrig brytt mig så mycket om sport och idrott och har därför inte satt mig in i de existensvillkor som råder i den delen av samhället. Men nyligen gjorde en vän mig uppmärksam på vad som pågår – varje dag! Först trodde jag honom inte. Vi lever ändå år 2020. Skulle inte idrotten ha kommit längre? Jag beslöt att fördjupa mig i ämnet.

Det blev en skakande upplevelse. Inom idrotten råder total nonchalans inför allt som vårt samhälle står för, framför allt värdegrundstesen om allas lika värde. Inom idrotten förhånas den principen ständigt. Jag vågar påstå att idrotten systematiskt bespottar och förlöjligar vårt samhälles ädlaste och renaste strävanden. Om detta skett av oaktsamhet hade man kanske kunnat ha överseende, men så är det inte, ty överträdelserna är noga uttänkta och överlagda.

På valdagen 1976 reste jag till Guinea-Bissau för att tillträda min befattning som chargé-d´affaires vid den ännu inte byggda svenska ambassaden tillika min egen biståndsattaché. Jag visst inte att jag stod inför ett av mitt livs mest danande och gagneliga erfarenheter.

Erfarenheten var att saker och ting inte fungerade som man hade räknat med. Till en början trodde jag det var olyckliga tillfälligheter när det i veckor inte fanns toalettpapper att köpa i staden, när folk kom två timmar för sent till möten eller inte alls, när resväskan som skulle med planet till Lissabon i stället skickades någon annan stans och aldrig återfanns.

Med jämna mellanrum hör man politiker, inte minst statsminister Stefan Löfven, uttala satser som ”vi ska sätta människorna i arbete” och ”vi ska dra igång ekonomin efter coronakrisen”. Tankefiguren är att ekonomin är som en avstängd motorgräsklippare och att Löfven ska dra i startsnöret för att få igång motorn. Det är för många en tilltalande föreställning eftersom den kan skänka oss den trygga förtröstan att politiker har verktyg att lösa svåra problem som annars kunde bli besvärande. Den stora frågan är om regeringen verkligen besitter sådana förmågor. Jag tror inte det.

Igår skrev jag en sak som kanske bygger på en allvarlig historisk felbedömning. Jag skrev om de tre strategier som mänskligheten använder för att tillgodogöra sig sin nästas pengar, nämligen stöld, försäljning av varor och tjänster samt moralisk utpressning. Så här skrev jag om den moraliska utpressningen:

Den tredje strategin har mänskligheten inte kommit på förrän i modern tid. Den går ut på moralisk utpressning. I Sverige uppträder den i form av anklagelser om bristande anständighet hos alla som inte tycker att det är häftigt att betala skatt för att försörja offren för olika förtryckande strukturer som den sociala forskningen hela tiden uppdagar. Hur långt denna moraliska utpressning kan gå vet vi inte men jag tror den kan gå hur långt som helst. Bara man kan få folk att skämmas går det alltid att klämma ur dem lite mer.

Igår morse gjorde jag tre alldagliga observationer som kanske hänger ihop på något vis.

Den första observationen är att USA nu tydligare än någonsin visar sitt kulturella ledarskap över världen. Att världens folk entusiastiskt traskat i amerikanska ledband i varje fall sedan andra världskriget är uppenbart. Det kallas för amerikansk kulturimperialism och den är, till skillnad från den politiska kolonialismen, frivilligt vald av de underkuvade. Detta val är inte konstigt ty de koncept som USA haft att erbjuda världen har varit attraktiva saker: spännande filmer, hamburgare, datorer, världens bästa utbildning, Coca-Cola, drömmar om framgång, en ständig vilja till uppkäftig nydaning.

Upprorsliknande perioder med demonstrationer, hatiska kravaller och omfattande skadegörelse återkommer i mänsklighetens historia. Finns det något gemensamt mellan exempelvis det tidiga nittonhundratalets europeiska försök att åstadkomma en socialistisk revolution med dito övertagande av staten och dagens amerikanska oroligheter?

Jag tror att det finns ett slags krångligt släktskap även om det krävs en hel del konstruktion för att se likheterna.

Att PK-ismen finns tror jag alla kan vara eniga om. Man känner igen den när den sticker upp huvudet även om den kan vara svår att definiera. Därför ska jag försöka beskriva vad jag tror mig ha begripit av denna ganska nya ideologiska uppfinning.

För det första uppträder den i så många skepnader och inkarnationer att det kan vara svårt att se ett inre sammanhang. Detta drag är i och för sig inte okänt inom trossystemen; hinduismen lär ha 330 miljoner distinkta gudar av olika utseende och läggning men likafullt tillhöriga samma krets av övernaturliga väsen. Det finns något slags samband mellan alla invånarna i detta panteon.

De grekiska filosoferna – varmed jag menar Platon och Aristoteles – ansåg, om jag förstått dem rätt, att världen var rättvis. Tillvaron bara fanns och den var rättvis i den bemärkelsen att individernas liksom alla andra levande tings uppgift var att efter bästa förmåga utveckla sina talanger. Ett äppelträds uppgift var att frambringa bra äpplen och en musikalisk person måste försöka åstadkomma god musik. Kosmos var som ett urverk. Alla bitar hade sin plats, det gällde bara att göra det bästa av sin lott och i övrigt att gilla läget.

I frågan om hur för samhället problematiska individer ska hanteras bor det två själar i den svenska statens kropp vilket jag påpekat åtskilliga gånger, till exempel här.

Den ena, numera rätt förtvinade, själen är Leviatan-själen. Benämningen är hämtad från sextonhundratalsfilosofen Thomas Hobbes bok Leviatan. Hobbes tes är att staten, till medborgarnas frid och fromma, måste göra sig till ett eldsprutande, bepansrat monster som heter Leviatan och skaffar sig monopol på våldet så att ingen för vanliga medborgare hotfull kriminalitet törs etablera sig. Leviatan är polisen. Själva poängen hos Hobbes är att polisen måste vara desto våldsammare och grymmare ju värre buset artar sig.

I USA och i andra delar av västerlandet pågår demonstrationer i kombination med våldsamma kravaller i många städer. Myndigheterna vet inte vad de ska ta sig för. Jag skulle heller inte veta om jag vore guvernör eller borgmästare. Skulle du?

Det mest uppskakande fallet är nog Seattle i delstaten Washington. Demonstranter har ockuperat och övertagit en del av området Capitol Hill i stadens centrum. Capitol Hill beskrivs av Wikipedia som ”fullt av hippa barer, restauranger och gayklubbar, samt avslappnade kaféer och indiebutiker”. Nu har en yta omfattande sex kvarter och en park förklarats för en självständig zon, Capitol Hill Autonomous Zone, CHAZ. CHAZ är en ny nation. Polisen är bortjagad. Bilden visar före detta polisstationen Seattle Police Department East Precinct som nu förvandlats till ett ”folkets departement”. På väg in i zonen kan trafikanter läsa ”Ni lämnar nu Förenta Staterna”. Detta tillstånd började för mer än en vecka sedan. USA har alltså fått ett åtminstone halvfientligt territorium med anspråk på självständighet inom sina gränser. Från demonstranter runt om i USA ställs krav på att likartade självständiga nationer upprättas i andra städer.

Om jag inte kan komma på något att skriva om så har jag ett knep som nästan alltid fungerar. Jag läser Dagens Nyheters ledarsidor där det regelmässigt presenteras åsikter som är så anstötliga att de helt enkelt måste tillbakavisas. Annars får jag andnöd.

Döm om min förvåning när jag söndagen den 17 maj får läsa en rubrik som tvärtemot mina förväntningar antyder att förnuft och eftertanke gjort entré på ledarredaktionen. Coronaskulden måste börja betas av, stod det.

I september började det gå rykten om oroväckande temperaturfall i norra Ryssland. Meteorologiska världsorganisationen WMO meddelade emellertid att kylan troligen inte skulle sprida sig till andra länder eftersom ryssarna gjort ett unikt skickligt arbete med att förhindra kölden att breda ut sig utanför den drabbade provinsen Sibirien. WMO:s generalsekreterare Petteri Taalas förklarade att den framgångsrika ryska metoden var att ”mäta, mäta, mäta” temperaturen varje dag på så många ställen som möjligt för att hålla köldspridningen under kontroll.

Det finns många slags fake news. En typ är sovjetmodellen där man ljög skamlöst och naket som till exempel när Moskva försökte förneka kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Sådana uppenbara falskheter och storslagna lögner förekommer nog bara i diktaturer. Stalin retuscherade bort avpolletterade kommunistiska höjdare från gamla fotografier. Bagdad Bob, Iraks informationsminister under Saddam Hussein, blev herostratiskt ryktbar som superdesinformatör. Den kinesiska regimens försök att under en tid mörka coronavirusets spridning kan vara ett aktuellt exempel.

Som så många andra plågas jag inte bara av polismordet på George Floyd utan även av de åtföljande reaktionerna i form av sanslöst våld och omfattande skadegörelse i samband med kravaller i åtskilliga städer i flera länder. Hur ska man förstå dessa raseriutbrott?

Det handlar inte om en ensam brottslig gärning av en möjligen rasistiskt lagd polisman i Minneapolis. Det handlar inte om protester mot amerikansk polisbrutalitet i allmänhet (även om detta kunde vara begripligt). Amerikansk polis är för övrigt offer för samma brutalitet som den själv utövar. Enligt Wall Street Journal är det 18,5 gånger mer sannolikt att en polis dödas av en svart man än att polisen dödar en obeväpnad svart man. Det är ej heller så att vita poliser dödar fler svarta människor än vad svarta poliser gör. En undersökning avseende år 2015 som publicerats i vetenskapsjournalen PNAS konstaterade att ”det inte är mer sannolikt att vita poliser skjuter civila som tillhör minoriteter än att icke-vita poliser gör det”.

Matchen står mellan anhängarna och motståndarna till den svenska coronapolitiken. Anhängarnas lagledare är statsepidemiolog Tegnell. Lagets övriga spelare, framför allt regeringen, hör egentligen inte hemma i den här ligan vilket de vet om och därför alltid spelar bollen till Tegnell.

Oppositionens sammansättning är oklar. För det mesta sitter den på läktaren och buar åt Tegnell men ibland kliver den ned på banan. Oppositionen består i huvudsak av ett uppbåd av svenska läkare. När Tegnells lag verka ha dribblat bort sig själv kan politiker som kristdemokraternas ledare Ebba Busch ansluta sig till opponenterna.

I boken Staten presenterar Platon en teori om samhällsskickens ödesbundna och gradvisa dekadens i fem steg varav jag ska omnämna de tre sista eftersom de förefaller relevanta för vårt historiska tidevarv.

Det är viktigt att komma ihåg att Platon, mer än statsvetare i vår tid, visste vad han pratade om eftersom han kunde överblicka fyrahundra års växlingar av statsskick i de grekiska stadsstaterna. Dagens västerland har bara ett sekels erfarenhet av demokratin och vi vet inget om hur den utvecklas. Vi tror att den är för evigt men Platon har en annan uppfattning.

Den samlade eliten i Västra Götalandsregionen har samlat sig till en vision som presenteras i Göteborgs-Posten. Eliten består i det här fallet verkligen av samhällets spetspersoner såsom landstingets/regionens högsta politiska ledning, landshövdingen, de lokala ledarna för LO, Svenskt Näringsliv, Företagarna, rektorerna för fem universitet, ordförandena i fyra kommunalförbund plus ett tiotal andra höjdare.

Deras vision är att de efter coronat ska bygga om sin landsända till något nytt och grönt. Det flera gånger upprepade huvudbudskapet är att de måste ha mer pengar från staten. Västsverige behöver mer ”resurser för att accelerera omställningen”.