Alexis de Toqueville (bilden) var en fransk ädling som på 1830-talet reste till USA för att studera den unga demokratin (se lite mer här om du har lust). Han skrev en av samhällsvetenskapens klassiker om sina erfarenheter och observationer.

USA hade till skillnad från de europeiska länderna ingen aristokrati. En av aristokratins viktigaste funktioner i ståndssamhället var att förhindra suveränen att ta all makt och bli despotisk. Adeln var bildad och mäktig och kunde som ingen annan samhällsgruppering stå emot en härskare med anspråk på envälde. Tocqueville visste vad som hade hänt under den franska revolutionen när adeln krossats. Genast införde centralmakten diktatur och tyranni hur demokratisk den än förklarade sig. Hur skulle USA klara det här dilemmat? Skulle demokratin, alltså överhetens skyldighet att stå till svars inför medborgarna, räcka till för att lägga band på dess – varje överhets! – despotiska drifter när det inte fanns någon adel som kunde hålla den i schack?

Den moderna välfärdsstatens filosofi bygger på två besläktade doktriner, dels att människan är svag och för det mesta i behov av någon sorts beskydd, dels att staten med sina magiska verktyg kan lösa människornas problem. Denna tankefigur inspirerar statens tänkande. Ett exempel är kriminalpolitiken.

Ett grundfaktum är att det i vårt samhälle liksom i alla andra hittills kända är att det existerar brottslingar som besvärar samhället i övrigt. Den stora frågan är vad staten i egenskap av huvudansvarig för ordningen ska göra åt brottsligheten.

Häromdagen talade jag med en läkarkompis om huruvida coronat är dödligare än föregångare som Asiaten år 1957 och Hong Kong-influensan år 1968 som inte föranledde så mycket väsen vad vi kunde minnas. Frågan var helt enkelt om ståhejet kring vår tids pandemi kan förklaras av att covid-19 faktiskt är så mycket farligare än tidigare virusattacker eller om samtidens oro beror på mentalitetsförändringar däri inbegripet en möjlig tilltagande maktlystnad eller beskyddarinstinkt från politikernas och myndigheternas sida.

I en kommande krönika av Gunnar Sandelin beskriver han med förundran ett av det svenska välfärdssystemets märkvärdigaste drag, nämligen hur det sociala arbetet i sextio år bedrivits med oförändrad filosofi trots att metoderna aldrig fungerat. Välfärdsstatens grundföreställning, säger Gunnar som själv är utbildad och länge praktiserande socialassistent (som det hette då), är att kriminella och andra sociala problematiker aldrig egentligen anses skyldiga till de besvär de orsakar sig själv och andra eftersom skulden alltid ligger hos en uppsättning ”sociala faktorer”, exempelvis trångboddhet, fattigdom och olämpligt sällskap.

Ungefär två gånger i veckan hör bekymrade människor av sig till mig. De är för det mesta svenska, troligen vita, män 40 +. De oroar sig alla för ungefär samma saker och det är inte isbjörnarna och klimatet. I stället ängslas de för Sveriges framtid med särskilt uppmärksamhet på hotfulla inslag såsom mångfaldspolitiken, elbristen, skolresultaten, den explosiva privata och statliga skuldsättningen, känslan av att förlora sitt land och de allt tydligare tecknen på att vårt politiska system tycks anstränga sig för att vaska fram ledare som saknar ledarkompetens.

Byråkratin är en beundransvärd skapelse. Allt är regelbundet, förutsägbart och rättvist när det fungerar som det ska. Den handläggande tjänstemannen har en inkorg på vänster sida av skrivbordet och en utkorg på höger sida. Han tar ett ärende ur inkorgen. Det kan handla om en bygglovsansökan för en röd bastu med vita knutar vid strandkanten. Tjänstemannen kontrollerar i det av politiker fastställda regelverket hur just den här ansökan ska bedömas. Sedan stämplar han ansökan som Beviljad eller Avslagen och lägger akten i utkorgen. Det hela fungerar med maskinmässig noggrannhet.

Jag skröt för en bekant att jag troligen är den ende nu levande svensk som har läst hela bokserien Kapitalet, fyra volymer inklusive Teorier om mervärdet (bilden). Göran Greider har nog också läst Kapitalet, sa bekantingen. Det är möjligt, svarade jag, kul för honom. Sedan bad bekantingen mig att beskriva hur Marx resonerade så var så god.

Marx hade två viktiga utgångspunkter.

Rubriken föranleds av att Svenska Handelsbanken AB, som jag trodde var ett pålitligt företag som koncentrerade sig på att maximera vinsten, nu försöker uppfostra kapitalförvaltare att värna om den biologiska mångfalden. Nyligen publicerade banken den trettiosidiga rapporten Sustainability Strategy Biodiversity 101: Two things that portfolio managers should do today.

De kapitalförvaltare Handelsbanken vänder sig till måste vara mer slängda i biologiska frågor än jag om de förstår vad Handelsbanken tycker att de ska göra men här är de två uppgifterna de får (eftersom jag inte begriper kan jag inte översätta):

Jag brukar säga att 1900-talet, särskilt femtioårsperioden 1920 till 1970, var den märkvärdigaste epok som mänskligheten någonsin fått uppleva. I västvärlden lyftes nämligen hela samhällen från fattigdom till rikedom. Den mest eftersatta förortsbo i väst lever numera materiellt sett ett bättre liv än kungar gjorde för några hundra år sedan om man tänker på hälsa, hygien, matvanor, sannolik livslängd och sådant. Och detta märkvärdiga hände under den korta epoken utan att någon hade planerat eller förutsett det.

Jag tror att västsamhällenas dominerande värderingar har ändrat sig på ett lika fundamentalt sätt som de materiella villkoren. Tidigare levde vi fattigdomens värderingar. Numera lever vi rikedomens värderingar.

Konstitutionen, exempelvis den svenska regeringsformen, består av instruktioner till landets ledare hur landet ska styras. Konstitutioner är hårdvara där det exempelvis står hur ofta val ska hållas (om samhället ifråga är en demokrati; även absoluta monarkier kan förstås ha konstitutioner där det står något annat).

Men det finns mjukvara också. Mjukvaran förpackas i ideologier där olika människogruppers allmänna attityder till maktutövningen på ett någorlunda, kan man hoppas, sammanhängande sätt artikuleras. De sedan demokratin infördes i västerlandets mest kända ideologierna har varit socialismen, liberalismen och konservatismen samt diverse hybridvarianter, exempelvis socialliberalismen, samt mer eller mindre framgångsrika utbrytarfilosofier som anarkismen och miljörörelsen.

Den 83-årige Yoshiro Mori (bilden) har just avgått från sin post som ordförande i organisationskommittén för de olympiska sommarspelen som ska inledas i slutet av juli. Mori var tidigare premiärminister i Japan och är känd för att ha ett hjärta som en loppa och en hjärna som en haj. Som premiärminister blev han fångad på bild tillsammans med en av Japans mäktigaste Yakuza vilket betyder mafialedare. När en amerikansk ubåt av misstag sänkte en japansk fiskebåt varvid nio japaner dödades fortsatte Mori att spela golf sedan han informerats om händelsen. Enligt den Internationella Olympiska Kommittén ska sommarens OS i Tokyo vara de bäst förberedda av alla olympiader.

Märta Stenevi (bilden) från miljöpartiet är ny bostadsminister. Hon tycker att vi ska bygga för barn och inte för bilar: ”När vi bygger för barn i stället för bilar så blir det bra för alla”. Det får mig att tänka på när jag och förra frun skulle adoptera ett barn. Så här gick det till.För några decennier sedan beslöt min första fru och jag oss för att försöka adoptera ett barn eftersom vi inte kunde få något eget. I praktiken betydde detta att importera ett barn.

För att få importera ett barn måste man ha importlicens. Sådan licens beviljas av kommunens sociala myndigheter efter en noggrann prövning av ansökande föräldrar.

Jag har märkt att jag på senare tid, sedan ett par år kanske, förstår mindre och mindre av den allmänna diskussionen i samhället. Det kan förstås bero på tilltagande senilitet men jag är förmäten nog att tro jag förkroppsligar ett allmänt tillstånd. Vi förstår allt mindre eller också kanske vi börjar koncentrera oss på saker som inte går att begripa.

Fanns det någon socialpolitik före välfärdsstaten? Jag tror det. Det fanns en socialpolitik som administrerades av det civila samhället, alltså människor i allmänhet. Till exempel kunde unga flickor från fattiga förhållanden anställas att tjäna piga hos mer välbeställda familjer, inte bara för att slava hos snikna husmödrar utan också för att lära sig att sköta ett hem, en nog så viktig kunskap om pigan hittade en man att gifta sig med. Pig- och drängsysslorna innebar inte bara försörjning utan också, för dem som kunde ta till sig förmånen, utbildning.

I grunden för samtidens politiska stridigheter ligger människosynen, alltså frågan om vad människan duger till. Uppfattningarna fördelar sig längs en skala vars ändpunkter är markerade ”Nästan allt” och ”Nästan inget”. Det hela förkroppsligas i vår tid i den viktigaste av alla politiska frågor som är förhållandet till välfärdsstaten. De som menar att människan på egen hand nästan inte klarar någonting vill ha en stor välfärdsstat som överallt kan gripa in för att ställa svaga människors liv till rätta. De som tror att människor på det hela taget reder sig själva om de får (eller tvingas) sköta sin egna angelägenheter ser med oro på välfärdssystemets utbredning.

Ett års erfarenheter av coronapandemin har lärt oss att saker och ting kan ändra sig snabbt. EU skulle samordna den europeiska vaccinförsörjningen men sommaren 2020 såg coronat ut att dra sig tillbaka och därför hade EU ingen brådska i förhandlingarna med läkemedelsbolagen utan ägnade sig åt att pruta vilket gjorde att relationerna med vaccinproducenterna surnade. Gradvis förändrades hela bilden. Coronats andra våg gjorde folk desperata att få fram vaccin och det blev slagsmål mellan länderna om doserna.

Israels ledare Netanyahu blev internationell vinnare – per nu – för att Pfizer öst vaccin över landet vilket påstås åtminstone delvis bero på att Netanyahu visat statsmannakonst som i det här fallet betydde att använda all sin diplomatiska talang samt mobiltelefonen för att kontakta och tjata på Pfizers verkställande direktör.

Karl XII:s vansinniga politiska projekt – det stora nordiska kriget – utarmade Sverige. När kungen dog år 1718 saknade Sverige både styrsel och trovärdig ledning. ”Epokens moraliska legitimitet var slut”, skrev jag i en historiebok 1986. Under de följande 54 åren, fram till Gustav III:s revolution år 1772, handlade svensk politik om att administrera ständigt återkommande kriser. Det påminner om den moderna svenska historien sedan något årtionde eller mer.

Jag har alltid haft en dov motvilja mot sagan om Kejsarens nya kläder även om jag i grunden, liksom alla andra, ansett sagan genial. Det jag inte gillat är tanken att en hel stadsbefolkning, som ser sin kejsare vandra naken på gatorna, av rädsla för sina jobb och sin heder, i stället för att flina nedlåtande mot kejsaren, tvärtom fjäskigt hylla honom för hans flotta klädstil, att en sådan stadsbefolkning plötsligt, bara för att ett oskyldigt barn hävdar att kejsaren de facto är naken, ska byta åsikt i en klackvändning och utan vidare erkänna barnets uppfattning som sin egen. Hundratusentals köpenhamnare mot en sexåring och sexåringens uppfattning får hux flux gälla som sanning, hur sannolikt är det? (Jag erkänner att vår tid, som är tokigare än H. C. Andersens, konstruerat något liknande när vi hyllar Miljögretas ambitioner att forma världens miljöpolitik.)

När jag exercerar mina käpphästar – till exempel att PK-ismens enda syfte är att försörja PK-ister – får jag ibland höra tvivel från eftertänksamma människor. De säger att jodå, visst ligger det snöda materiella egenintresset hos systemets administratörer bakom mycket av politikerväldets expansion, men det är väl inte bara det? Det finns väl även, i varje fall i botten, någon god vilja att göra bra saker? Det existerar trots allt socialsekreterare som vill hjälpa människor till ett bättre liv.

En aforism som följt mig genom livet kommer från Ordspråksboken 29:18 och lyder ”Där profetia icke finnes, där bliver folket tygellöst”. I King James engelska bibel är motsvarigheten ”Where there is no vision, the people perish”.

Det där kan säkert tolkas på hundratals olika sätt och vad författaren kung Salomo (bilden) egentligen menade vet vi förstås inte men vi kan ju gissa. En profetia är en utsägelse om framtiden. En vision är en bild av framtiden. Vad Salomo avsåg var troligen kunskap om framtiden eller snarare, eftersom kunskap om framtiden inte finns, att folk hade en känsla av vad framtiden bar i sitt sköte.

Det var inte mer än högst tio eller kanske bara sju år sedan jag på allvar började fundera över PK-ismen. Dessförinnan såg jag den inte. Jag såg bara en massa stolliga idéer utan uppenbart inre sammanhang som jag trodde skulle försvinna av sig själva när folk skrattat färdigt åt barnsligheterna.

En tossig idé som i och för sig varit med några år är att västerlandets välstånd skulle bestå av resurser som stulits från u-länder. Den teorin slog igenom på 1970-talet och förklarade att kolonialismen var en konspiration under ledning av drottning Victoria av Storbritannien som gick ut på att med våld och list och för sin egen bekvämlighet stjäla andras egendom.

Då och då lyssnar jag på anglosaxiska opinionsbildare på YouTube – förbannat vare dess namn men kanalen gör fin nytta – för att se om de kommit på något som jag inte har kommit på. Några av mina favoriter detta halvår är Douglas Murray, Victor Davis Hanson, Brett Weinstein och Jordan B. Peterson. Nyss lyssnade jag på det här samtalet på nästan två timmar – fast jag snabbspolade en del longörer – mellan Murray och Peterson.

Den tredje augusti 1492 avseglade den italienskfödde Cristovoro Colombo med sina tre fartyg Santa Maria, Niña och Pinta på uppdrag av Spaniens kungahus västerut för att hitta sjövägen till Indiens, Japans och andra asiatiska områdens rikedomar. Åtta månader senare återvände han en båt fattigare till Spanien och hyllades kungligt för upptäckterna av ön Hispaniola – numera Haiti och Dominikanska Republiken –  och Kuba. Santa Maria hade gått på grund på en sandstrand i Hispaniola och virket använts för att bygga en spansk befästning som bemannades av en del av fartygets besättning. Dessa tvingades alltså stanna kvar i det okända landet.

För några år sedan undrade förre Scaniachefen och dåvarande ordföranden i Svenskt Näringsliv Leif Östling vad skattebetalarna får för sina skatter. ”Vad fan får jag för pengarna?” sa han närmare bestämt och för det blev han petad som ordförande i den främsta svenska företagarorganisationen. Det var en deplattformering som hette duga innan man ens visste att det hette deplattformering.

Att fråga sig vad man får för sina pengar när man lämnar dem ifrån sig är en naturlig och vällovlig sedvänja. Varenda svensk gör det antagligen flera gånger om dagen. På ICA-hyllorna hänger lappar som anger varornas kilopris innan frågan ens är ställd.

När jag för trettiofem år sedan i historieboken På Spaning efter Moder Sveas Själ myntade begreppet Politikerväldet var avsikterna rent deskriptiva. Jag ville bara hitta en lämplig beteckning på vår historiska era. Jag tyckte att ”Demokratins tidevarv” och sådant som man kan finna i skolböcker i historia var för fjäskigt och självförhärligande. Jag gjorde det självklara, nämligen identifierade den lilla grupp på något tiotusental personer varav de flesta inte har något att säga till om men som trots sin antalsmässiga ringhet kontrollerar ungefär halva bruttonationalprodukten. Ingen grupp i Sverige har så mycket makt och inflytande över vad som sker i landet, sa jag mig, och därför föll det sig naturligt att kalla hela epoken för Politikerväldet.

Häromdagen reste jag med tåg från Stockholm till Åre. Under resan såg jag välfärdsstaten i aktion två gånger. Några mil söder om Sundsvall stannade tåget och tågbefälet frågade i högtalarna om det fanns någon läkare eller annan sjukvårdspersonal på tåget för det hade inträffat ett sjukfall i vagn tre. Om det mobiliserades någon läkare eller sjuksköterska fick resenärerna aldrig reda på men fem minuter senare meddelades att det skulle bli en försening ty tåget väntade på att det skulle komma en ambulans att ta hand om sjukfallet. Herregud, tänkte jag, full av misstro mot landstingsregionernas allmänna såsighet. Kan de inte vaccinera folk så kan de väl inte skicka ambulanser så här ute i ödemarken. Men där hade jag fel för ungefär femton minuter senare var sjukfallet omhändertaget av ambulanspersonalen och tåget kunde rulla vidare mot Sundsvall.

Det är numera en rätt allmän föreställning att något grundläggande håller på att hända i världen, kanske framför allt i det västerländska samhället. Nu ska jag inte tala om framväxten av artificiell intelligens eller om klimatomställning eller något annat som tidningarna är fulla av utan om västerlandets förändrade syn på sig själv och omständigheterna. Robert Skidelsky (bilden), överhusledamot och världsberömd författare till en biografi över John Maynard Keynes (tillika min lärare på Johns Hopkins University) säger så här:

Militärteoretikern von Clausewitz sa att kriget är politikens fortsättning med andra medel. I krig vet man i allmänhet vad man bråkar om. Åtminstone vet man – fast det är inte heller alltid sant, tänk bara på trettioåriga kriget där allianserna ständigt förnyades – vem som slåss mot vem. I krigets förstadium politiken är det ofta ännu mer förvirrat. Se bara på liberalpartiet, på vilken sida står det?

Under det förstadium till kriget som politiken utgör slåss man inte med svärd och kanoner utan med argument. När svenska politiker argumenterar blir det ofta larvigt eftersom de för det mesta står på samma sida och bara låtsas strida eller bara strider om obetydliga detaljer.

Det är ingenting särskilt med Jenny Nordberg, Svenska Dagbladets medarbetare i USA. Hon tänker som de flesta av sina kollegor, nämligen som en svensk besserwisser, men hon gjorde det just igår den 24 januari och på ett så pregnant sätt att jag inte kunde låta bli att sätta tänderna i stycket utan att särskilt vilja utpeka Nordberg.

Nordberg menar att det är dags att revidera och ändra det amerikanska statsskicket: