Patrik Engellau

Efter en artikel av Björn af Kleen i Dagens Nyheter den 20 mars, där jag intervjuades, har jag fått några förfrågningar om jag eventuellt är rasist. Låt mig först förklara hur misstanken uppkommit och sedan redovisa mitt förhållande till rasismen.

af Kleens syfte med den långa artikeln, visade det sig när den publicerades, var att hävda att Östermalm blivit sverigedemokratiskt och att till styrkande av denna tes hålla fram några därboende som avskräckande exempel. Jag var en av de utvalda.

Jag har mig själv att skylla. Minst tre omdömesgilla personer varnade mig för af Kleen och sa att han är falsk och opålitlig. Men jag hade en gång tidigare blivit intervjuad av af Kleen och inte haft mer än vanligt att klaga över så jag lät det ske, självklart på villkor att jag skulle styra över mina citat.

Patrik Engellau

Bara några timmar efter terroristattackerna i Bryssel publicerar en brasiliansk sajt ett reportage om Belgien. Jag får information som förefaller relevant för Sverige (Lyssna här om du förstår portugisiska). Jag går inte i god för alla fakta, men jag vet av erfarenhet att det är överlägsen internationell klass på den här sajten.

Belgien är befolkningsmässigt ungefär så stort som Sverige. Där finns två befolkningsgrupper – flamländare och valloner – som talar olika språk – holländska respektive franska – och normalt inte förstår varandra. Landet skapades så sent som 1830 och har inte mycket till nationell identitet, flamländarna vill till och med hoppa av och bilda en egen nation. Det enda som förenar belgarna är ”ölet, fotbollen och kungafamiljen”.

Patrik Engellau

Nyligen höll jag föredrag på en herrklubb. Jag sa bland annat att jag förundrade mig över att politiker inte vidtar åtgärder för att komma till rätta med skolans kris. Förfallet har pågått i decennier utan att någon lyft ett finger, känns det som, knappt ens uppmärksammat saken i bekymrade valtal. (Så här skulle en utbildningsminister kunna resonera.)

Min förundran över de ansvariga politikernas valhänthet är så mycket större som kunskapen om vad som fattas skolan är så allmänt spridd. Världen har haft bra skolor i tusentals år. Mänskligheten vet vad som behövs för att skolan ska fungera väl. Det finns bra skolor i Sverige. Det är bara att gå och titta. Det behövs ingen spetsforskning. Vi vet precis vad det handlar om.

Patrik Engellau

Nu ska jag framföra några nya inopportuna synpunkter.

I praktiskt taget alla samhällen utom nittonhundratalets västerländska har det funnits massor med tjänare av olika slag, hembiträden, chaufförer, drängar, trädgårdsmästare, tvätterskor och så vidare. De av oss som i modern tid har fått uppleva kulturer utanför den västerländska har sett att man där – utom kanske i de forna kommunistländerna – tagit det som en självklar sak att en normal medelklassfamilj har ett antal tjänare med olika uppgifter i hemmet.

Patrik Engellau

Den preussiske militärteoretikern Carl von Clausewitz är känd för sentensen ”Krig är blott en fortsättning på politiken med andra medel”. I kriget handlar det, tror jag i alla fall, om att erövra och säkra fiendens landområden genom att döda eller skrämma bort fienden från hans territorier. Även politik handlar om erövring, men inte av mark, utan av problembeskrivningar, begreppsdefinitioner, rätten att fastställa vad som är rätt och fel, kort sagt av tolkningsföreträdet på verkligheten. Den politiska makten tillkommer det intresse som uppfattas ha den tillförlitligaste kartan över verkligheten och den mest övertygande uppfattning om hur vi ska orientera oss.

Patrik Engellau

När rikskanslern Axel Oxenstiernas son Johan var på väg att förhandla för Sverige inför den Westfaliska freden oroade sig sonen över sin eventuellt otillräckliga förmåga att klara av uppdraget. Men kanslern lugnade honom med orden ”Om du visste, min son, med vilken ringa visdom världen styres”. Jag tror att det betydde ungefär: ”Bekymra dig inte, Johan, det finns alltid tillräckligt med idioter på höga poster för att en klartänkt pojke som du ska klara sig alldeles utmärkt”.

Patrik Engellau

Jag menar alltså, vilket kanske till leda påpekats, att makten över Sverige, enkannerligen tänkandet i Sverige, innehas av ett organisationssystem som jag kallat det välfärdsindustriella komplexet.

Som alla inser har jag snott benämningen från USAs president Dwight Eisenhower, som i sitt avskedstal år 1961 varnade det amerikanska folket från det inflytande som utövades av vad han kallade det militärindustriella komplexet. Det är inget fel på militärer och militärindustrier, sa Eisenhower ungefär, men de ska inte få styra nationens idéer och tänkande, för ett särintresse som kontrollerar folks tankar kontrollerar nationen.

När Eisenhower kom med sin varning var det militärindustriella komplexets BNP-andel ungefär nio procent. Vår svenska motsvarighet – det välfärdsindustriella komplexet – tar ungefär 40 BNP-procent. Kan någon tro att en sådan apparat inte påverkar nationens tänkande och ideologi, särskilt som denna oerhörda maktfaktor knappt ens diskuteras?

Patrik Engellau

En vecka är ungefär vad som behövs för att man ska lära känna en ny orts eventuella charm utan att för den skull bli varse de högst sannolika defekter som just den orten i likhet med alla andra mänskliga samfund rimligen har.

Jag kom just från en skidsemester i en fransk alpby om 5 000 själar vid foten av Mont Blanc som heter Saint Gervaise. Till skillnad från det mondäna Megève, som ligger i samma skidområde, är Saint Gervaise ett ganska lågmält och medelklassigt ställe. Om man bortser från närvaron av en massa bilar och frånvaron av rumänska tiggare och MENA-migranter framstår orten som ett miljöpartistiskt paradis och med det menar jag just i detta fall inget nedsättande, tvärtom.

Patrik Engellau

Nu har jag skrivit så många cyniska och magsura betraktelser att jag tänkte pigga upp mig med att tänka på något positivt. En positiv grej är Internet.

Det här är förstås ingen ny eller särskilt djuplodande fundering. Men det är kul att göra den i alla fall. Internet är oerhört produktivitetsbefrämjande för alla som jobbar med kunskap.

Ett exempel: jag använde ordet ”betraktelse” ovan och ville inte upprepa i nästa stycke, men jag kom inte på något annat än ”djuplodande betraktelse”. Kvickt och lätt googlade jag efter svenska synonymer och fann ”fundering”. Visst hade jag kunnat komma på det själv med lite ansträngning, men det är skönt att slippa.

Patrik Engellau

I dessa dagar tänker jag på första världskrigets utbrott i juli 1914. Bara veckor och dagar innan kulorna började vina betedde sig folk som om inget särskilt var på väg. De reste på badsemester, till och med i blivande fiendeland, och de levde sina liv i sorglös förhoppning om att det hela skulle gå över av sig själv, i varje fall senast till jul.

Lever vi idag i en liknande bubbla? Migrantkrisen kan, i min upphettade och förhoppningsvis alltför fantasifulla hjärna, bli lika omvälvande för Europas folk som kriget. I förra veckan skulle EU och Turkiet komma överens om en Plan. Det gick inte. Nu ska de mötas igen på torsdag och fredag i denna vecka för att fastställa Planen i syfte att få ned migrationen till hanterliga nivåer.

Patrik Engellau

För lite mer än ett år sedan, i maj 2015, publicerade tanke- och handlingssmedjan Stiftelsen Den Nya Välfärden – vars ordförande jag råkar vara – en Demoskopundersökning som hette Allmänhetens uppfattning om invandringens omfattning. Otymplig titel, kan man tycka, men man får leva med sådant.

Då var det 58 procent som ansåg att invandringen var för stor. Åtta procent tyckte att den var för liten. 34 procent tyckte varken eller.

Fördelningen var den vanliga: män är mer negativa än kvinnor och äldre mer negativa än yngre. Detta har förmått mig att leva efter följande fördom som nästan alltid visar sig funka: män över femtio år är regelmässigt invandringskritiska medan kvinnor under fyrtio normalt ser positivt på invandringen. Om jag till exempel säger ”Migrantsituationen är jobbig” så svarar den äldre mannen ”Jag håller med, det måste bli ett stopp på invandringen”, medan den yngre kvinnan säger ”Jag håller med, det är dags att stoppa sverigedemokraterna”.

Patrik Engellau

För många år sedan arbetade jag i Indien. På den tiden var Indien känt som byråkratins förlovade land. Jag träffade några företagare som beskrev sin vardag och jag förstod att ryktet var sant. Allt var förbjudet. Eller rättare sagt: all förändring var förbjuden. Starta företag var förbjudet om inte en miljon villkor var uppfyllda, bygga hus var förbjudet annat än efter byråkratiska undersökningar som var så komplicerade att de egentligen aldrig kunde genomföras.

Efter ett tag förstod jag två saker om detta system.

Patrik Engellau

Jag stöter på en vän som är universitetsprofessor och flitig debattör om skolfrågor. Hon suckar och säger att det trots uppenbara och väldokumenterade – se PISA-undersökningarna! – missförhållanden i den svenska skolan inte görs någonting av de ansvariga politikerna för att komma till rätta med problemen. Den observationen överensstämmer med mina egna erfarenheter och fördomar om skolpolitiken, ja, politiken över huvud taget. Jag frågar om hon tror att skolpolitikerna själva anser att de håller på med någon sorts framåtriktad skolpolitik som har en chans att rå på situationen. Hon svarar att hon inte vet.

Så är det för närvarande i Sverige. Sakkunniga människor inom snart sagt alla gebit ser växande problem och söker efter de politiska åtgärder som borde finnas där utan att upptäcka några.

Patrik Engellau

Donald Trump är den värsta människa jag vet. Vladimir Putin är också den värsta människa jag vet. Jag kan inte nog förfasa mig över dessa två. Typiskt nog påstås de gilla varandra, ett nog så tydligt bevis för att jag har rätt.

Tänk bara om Trump blir amerikansk president. Jag ryser vid tanken.

Det första han skulle göra vore nog att resa till Moskva för att krama om sin polare Putin.

Patrik Engellau

För lite mer än en månad sedan la Olle Wästberg fram den 1 400-sidiga Demokratiutredningen, vars ordförande han varit, och passade på att skriva en krönika på den här sajten.

Olle skrev bland annat så här:

De politiska partierna i Sverige har mist en miljon medlemmar sedan 1980-talet. Det finns idag endast 100 000 svenskar som är aktiva – i betydelsen betalar medlemsavgift och ibland går på möten – i politiska partier. Dessa delar på 70 000 kommunala uppdrag. Detta ger en bild av partierna som en elit, med ryggarna utåt.

Han noterade vidare att de ”de politiska partierna inte längre fungerar som kanal för människors uppfattningar”. Jag tror han har rätt i sin beskrivning och jag har funderat över hur man ska förstå denna utveckling. Jag har två observationer.

Patrik Engellau

En stor del av min tid går åt till att försöka förstå saker. Någon gång tycker jag, en kort stund i alla fall, att jag lyckas, men ofta går jag bet. En av mina ständigt återkommande stötestenar är Svenska kyrkan. Jag kan för mitt liv inte fatta hur den tänker.

Låt mig exemplifiera mina svårigheter. Svenska kyrkan värnar med all kraft om homosexuella, bisexuella, transpersoner och queerpersoner (jag googlar på detta ord för att få reda på vad det egentligen betyder och då framgår att man inte vet riktigt vad det ska innebära; även begreppet transperson är osäkert, Wikipedia säger att ”det står var och en fritt att definiera sig som transperson eller ej”, kanske en kul grej att överväga). Svenska kyrkan värnar också med all kraft om kvinnor och om muslimer.

Patrik Engellau

Sedan något år tillbaka har det varit en vanlig föreställning att organisationer som Islamiska staten utnyttjat migrantvågen till Europa för att infiltrera människoströmmarna och skicka jihadister till EU för att missionera. Detta skulle i så fall vara i enlighet med föreskrifter i Koranen, till exempel fjärde suran, hundrade versen:

Och den som lämnar ondskans rike med dess förtryck för att kunna tjäna Gud skall på sin färd finna många vägar [till en säker tillflykt] och han kommer att få rika tillfällen [att sörja för sitt uppehälle]. Och den som överger sitt land för att tjäna Gud och följa Hans Sändebud men överraskas av döden [innan han når fram], på honom väntar belöningen hos Gud – Han är ständigt förlåtande, barmhärtig.

Patrik Engellau

En av mina hobbies är att lära mig bättre portugisiska. Därför ägnar jag en hel del tid åt att lyssna på brasilianska föredrag, intervjuer och talk shows. Det finns hur många som helst på YouTube. Och det är inga tramsföreställningar, utan seriösa diskussioner på teman som ”Om etik och skam” eller ”Fanns en historisk Jesus?” eller ”Hur ska en bra lärare förhålla sig till klassen?”. Och talarna är långt ifrån akademiska snusmumrikar och torrbollar, utan i stället seriösa akademiska underhållningsartister i världsklass.

De svenska universiteten har en lagstadgad ”tredje uppgift”, nämligen att vid sidan av forskning och utbildning också dela med sig av sin kunskap till det omgivande samhället. Det har jag aldrig märkt att de gjort. Troligen har de ingen lust eller ännu mera troligen tror de inte att de skulle kunna fascinera sin publik om de liksom sina brasilianska kollegor tog tredje uppgiften på allvar. (I Brasilien finns det antagligen ingen lagstadgad tredje uppgift. Landets intellektuella giganter ger sig nog frivilligt ut bland folket och behandlas tacksamt och med rätta som artister och stjärnor.)

Patrik Engellau

På morgonen den 25 februari läste justitie- och migrationsminister Morgan Johansson Svenska Dagbladet till morgonkaffet. Han fastnade för en artikel av Nuri Kino som handlade om att kristna blir förföljda av muslimer på asylboendena och att det borde finnas fredade boenden för de kristna. Johansson blev lite bekymrad särskilt som han, enligt citat i artikeln, sagt att det inte behövs separerade boenden eftersom ”vi har ganska mycket i vår verktygslåda som vi kan använda oss av”. Så, ungefär, hetsa inte upp dig, Nuri Kino, myndigheterna har läget under kontroll.

Migrationsministern gillade inte det där. Nuri Kino jämförde honom med Saddam Husseins notoriskt lögnaktige talesman Bagdad Bob. Han beslöt att ringa till Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson.

Patrik Engellau

Jag har ägnat en eftermiddag åt att studera dels Migrationsverkets Verksamhets‐ och utgiftsprognos 2016‐02‐04, dels verkets Budgetunderlag 2016 – 2019.

Bilden framträder av en stolt och framgångsrik myndighet som drivs av en stark övertygelse om att den gör en ärofull insats för ett värdigt mål som väcker respekt och beundran i en hel värld. Man känner att Migrationsverket tycker sig ha fått vind i seglen. Här talar den humanitära stormaktens djärvaste avantgarde. Generaldirektör Anders Danielssons inledning i Budgetunderlaget ger intrycket att det är Migrationsverket som värnar Sveriges heder och anseende:

Uppdraget att värna asylrätten har högsta prioritet för Migrationsverket. Sverige hör till de länder i Europa som tar ett stort ansvar för att värna asylrätten. Vi betraktas som ett internationellt föredöme av FN:s flyktingorgan UNHCR. Det är något som vi kan vara stolta över och det ger styrka när vi tar oss an de utmaningar som väntar de närmaste åren.

Patrik Engellau

Min farbror Gunnar var verkställande direktör på Volvo åren 1956 – 71. Han hade utmärkta kontakter med den socialdemokratiska staten. Han berättade för mig att när han ville något så ringde han till Gunnar Sträng – finansminister mellan 1955 och 1976 – och gjorde upp.

Storkapitalet och staten kom bra överens. De stora företagen var motorn i svensk ekonomi. Det som var bra för Volvo och de andra storföretagen, det var bra för Sverige. Det fattade socialdemokraterna. Detta är, enligt min uppfattning, förklaringen till en av grundbultarna i svensk politik genom decennier, nämligen den militära alliansfriheten.

Patrik Engellau

I måndags googlade jag på ”European migrant crisis” och ställde in sökningen på det som publicerats den senaste timmen. Jag fick ett sextiotal träffar. Det känns som uppmarchen till första världskriget. Det finns ingen politisk styrsel, ingen gemensam ledning. Här kommer ett axplock bland notiserna:

Patrik Engellau

Asylrätten bör upphävas och ersättas av ett kvotsystem som i Österrike. Ett upphävande strider emellertid mot EUs regelverk (vilket Österrike inte brytt sig om). Så här skulle Sverige kunna resonera.

Lyssna nu noga, EU, för jag har läst fördraget om Europeiska unionens funktionssätt där en del uppgifter fördelas mellan dig och ett medlemsland som Sverige. Sverige har uppfyllt varenda paragraf till punkt och pricka, men det har inte du.

Enligt Artikel 78 paragraf 1 ska du utforma en gemensam politik för asyl och annat internationellt skydd för tredjelandsmedborgare som behöver skydd. Denna politik, står det, ska överensstämma med FNs Genèvedeklaration. Låt oss se hur du har lyckats.

Patrik Engellau

Jag letar förgäves i svenska media efter fakta om den europeiska migrantsituationen så jag går ut på nätet och letar. Det här är ungefär vad jag tror mig ha hittat.

Under årets första månader har omkring 100 000 migranter anlänt till Europa från Turkiet. Det är tio gånger så många som under samma period förra året. Om några veckor börjar våren och då förväntas flödena öka, inte bara till Grekland, utan också till Italien, dit migrationen delvis tycks ligga nere under vintern.

Antalet asylsökande i Sverige är trots detta fortsatt jämförelsevis lågt med en bit över 600 ankommande i veckan. Hur kan det komma sig? Beror det på de svenska gräns- och ID-kontrollerna?

Patrik Engellau

Eftersom den politiska makten numera endast kommunicerar med medborgarna medelst floskler och besvärjelser måste medborgarna gissa hur de tänker och vad de har för avsikter. Här är några olika gissningar kring frågan om hur makten förhåller sig till migrantsituationen.

För en vanlig medborgare som inte är rasist i bemärkelsen att han tycker att snart sagt alla människor i Mellanöstern och Nordafrika måste få komma till Sverige för att de ska få en chans att göra något vettigt av sina liv och ej heller tror på påståendena 1) att alla migranter är krigsflyktingar och 2) att nästan alla migranter är syriska läkare, för en sådan vanlig medborgare förefaller den svenska migrantsituationen absurd och den svenska migrationspolitiken, i den mån det finns någon, huvudlös.

Patrik Engellau

Den 23 juni ska Storbritannien rösta om ett eventuellt utträde ur Europeiska Unionen. Det är en stor sak. Om John Bull – som är engelsmannens symbolnamn på sig själv – skulle fråga mig om min åsikt så skulle jag svara så här.

Dear John,

Det är vänligt av dig att fråga. Jag framför dessa synpunkter med största ödmjukhet; vem är jag att ge dig några råd?

Patrik Engellau

Antag att du under dina vidsträckta resor till oupptäckta länder hamnar i ett samhälle där alla människor en gång vart fjärde år samlas på en öppen plats för att utse en kommitté som under den kommande fyraårsperioden ska lösa samhällets alla problem. Att jag formulerar mig på detta sätt beror på att jag själv faktiskt råkat hamna i ett sådant samhälle.

Det märkvärdiga med det samhälle jag upptäckte var att människorna faktiskt trodde att den där lilla kommittén – den bestod bara av några hundra människor av en total befolkning på säkert flera miljoner – kunde lösa de övrigas problem. Jag säger det igen så att du verkligen förstår hur dessa människor tänker: av en befolkning på låt oss säga tio miljoner skulle runt 350 stycken ta hand dels om sig själva, dels om de övriga 9 999 650 personernas välfärd.

I själva verket handlar det inte ens om 350 stycken eftersom dessa enligt de lokala sedvänjorna utser en lite grupp om kanske tjugo personer som egentligen förväntas göra hela jobbet. Jag ser att du misstror mig.

Patrik Engellau

Jag brukar säga att 1900-talet, särskilt femtioårsperioden 1920 till 1970, var den märkvärdigaste epok som mänskligheten någonsin fått uppleva. I västvärlden lyftes nämligen hela samhällen från fattigdom till rikedom. Den mest eftersatta förortsbo i väst lever numera materiellt sett ett bättre liv än kungar gjorde för några hundra år sedan om man tänker på hälsa, hygien, matvanor, sannolik livslängd och sådant. Och detta märkvärdiga hände under den korta epoken utan att någon hade planerat eller förutsett det.

Jag tror att västsamhällenas dominerande värderingar har ändrat sig på ett lika fundamentalt sätt som de materiella villkoren. Tidigare levde vi fattigdomens värderingar. Numera lever vi rikedomens värderingar.

Patrik Engellau

Människan skapar förståelse med hjälp av idéer som pusslas ihop till en bild som vi känner igen och tycker oss begripa. Dessa idéer – eller tankefigurer, memer, uppfattningar eller vad man vill kalla dem – sönderfaller i två typer: formbara idéer och fasta idéer.

De formbara idéerna är sådant som den gängse debatten gäller och som så kallade opinionsbildare och politiker pratar om, till exempel om Nobelhuset på Blasieholmen bör byggas eller inte, om Margot Wallström gjorde något skumt när hon fick en lägenhet av fackförbundet Kommunal. Jag kallar dem formbara eftersom de knådas av samtal och skriverier och inte funnit någon slutgiltig form så länge detta masserande pågår.

Patrik Engellau

Det kan finnas läsare av den här bloggen som inte är förtjusta i Karl Marx, men det är jag. Det förekommer att jag skryter med att jag troligen är den ende nu levande svensk som läst alla fyra banden av Kapitalet.

Det är inte så att jag tror på arbetsvärdeläran, som är det bärande elementet i Marx ekonomiska teori, men filosofer väcker inte nödvändigtvis respekt för att de har rätt, utan för de kraftfulla perspektiv de i enstaka fall förmår anlägga på tillvaron. Genom sin indelning av samhället i kapitalist- och arbetarklass lyckades Marx som ingen annan tänkare sätta sin prägel på hela förra seklets självförståelse. Om detta var ”rätt” eller ”fel” spelar inte så stor roll; det var stort nog att nästan alla människor anslöt sig till synsättet. Och vi håller oss krampaktigt fast vid denna tudelning, exempelvis när vi envisas med att tala om ”socialistiska” och ”borgerliga” partier.